I came to collect myself
Han sa att om vi hade varit vargar hade jag blivit uppäten för längesen.
Det tror jag inte på. Men som människa blev jag det.
Den svåraste delen att beskriva av historian som ledde fram till Psykosen.
Det var den helgen
Jag umgicks med dem
Hans och hans vänner.
Jag kände igen honom direkt.
Han som köpte högtalarna Logitech (logiskt tänk)
Men med mitt splittrade minne och tillstånd höll jag tyst.
Hade honom i min blick ,han såg mig men låtsades som det regnade små änglar runt hans huvud
Spelade med
Fel val
Men jag är van vid underliga känslor bland folk jag inte känner alls.
Ingen aning om deras relation.
Dom leker balans.
Jag känner något annat
Till mig har ingen några band
Vi låtsas istället för att lära känna varann
Jag är van vid att vara extremt obekväm
Om det nu är en egenskap att skryta med
Men någon gång, någon gång borde jag få användning för mig själv, på något sätt på någon plats i någon slags situation som inte kräver något av mig men där jag får plocka fram det själv, naturligt. Och göra någonting bra med det. Allting kan ju inte vara helt förgäves det måste finnas en. En liten anledning till att hur mycket jag än har försökt överkomma och bekämpa mitt vad som kan se ut att vara tragiskt livsöde. Att det inte egentligen är någonting jag behöver bekämpa utan att det finns en bra anledning till varför jag har fått kämpa så för att få leva. Det måste finnas liv även för mig. Annars dör jag medan jag letar efter det och hoppas att jag gett någonting värt till någon som korsat min väg.
Någon nytta måste det ju finnas med mig.
Någonting annat vägrar jag att tro.
Jag vägrar.
Vägrar vara vilse i de andras värld
Gamlestan
Den helgen, var vi vakna på dos.
Gjorde inget vettigt.
Vilket inte funkar för mig och har egentligen aldrig gjort, jag blir orolig av att vara syfteslös.
Som en missplacerad hund.
Fyller ingen funktion.
Massa främmande folk, påtänd.
Barn där.
Förvirrat barn.
Nothing make sense.
– Det är ok grabben, att det inte är helt okej för dig. Jag förstår hur du känner. Vad det nu hjälper att en obekväm tant som känner likadant, är lika obekväm som du och därmed inte kan leka varken med sig själv eller någon annan. Låtsas en stund ibland men det är inte den typen av låtsas barn vill ha, men tar tacksamt emot vad de får och är glada för den mörka leken också.
Inget leder någonstans.
Inte för mig.
Jag hörde inte hemma där, men jag försökte försöka. Var redan för långt inne i min destruktiva separationsångest att jag inte kunde ”bara” stoppa mig i stövlarna och ta mig därifrån. Gå hem till G och lägga mig, kolla på en film.
Det var vad jag ville.
Egentligen.
Jag ville ta med mig Hans som jag verkligen ville tro kunde bli min vän på riktigt, och bara gå chilla nånstans, måla, umgås, vara där solen sken.
Jag ville att han skulle vilja gå dit med mig.
Någonting sken en aning ändå när han var där.
Det var som jag var fullt klar över, mest min fantasi som red barbacka på vilda hästar med mig. Men vadårå. Något får jag ju göra medan allting runt mig rasar och bråkar i galenskap som jag inte förstår. Min själ har för länge sedan lärt sig/mig/oss fly till fantasins gränslösa karneval tillvaro där allt smakar sött och ser ut som det vackra det utger sig för att vara.
I just sådana här situationer ser människorna att det är ”någonting” och tar sig ofta friheten att högt och ljudligt utspela mig som en slags teater, som om de hade någon som helst slags aning om vad det är jag gör eller varför.
”Andas, det är olagligt att hugga folk.”
Inte speciellt snällt heller.
”Ta det bara, låt dom leka din själ är säker den är ändå inte här, en vacker dag är det din tur.”
Min lek kommer aldrig gå ut över någon annans psykiska välmående det är den enda saken i världen jag trofast kan lova.
Överlevnad.
Jag behöver inte förklara mig för någon, hade någon frågat mig om vad de tror sig se, frågat på riktigt med äkta ömhet om hur jag mår eller intresserat sig så hade vi kunnat ha ett neutralt samtal om saken men det blir oftast någon typ av tyst våldtäkt på min person istället.
Jag vet vad det är, det är inte nytt för mig men behöver inte förklara mig för människor som egentligen inte vill förstå. Dom nöjer sig med att sitta överlägset bredvid och tro saker.
Jag vet, jag borde ha gått.
Lär mig det nu
Jag håller mig för mig själv så länge.
Feelings off.
Ska jag liksom sitta där och bli besudlad bara?
Nä, om jag ska bli besudlad tänker jag minsann vara någon helt annanstans.
Och jag var betuttad.
Så läget var okej ändå?
Men jag märkte därför inte heller hans beteende, vad som verkligen pågick runt mig .
På grund av det lät jag honom trampa på mig och ha helt egna planer med min person eller en person.
Hon som var där.
Jag, satt kvar där i mitt emellan någonstans.
Vad man tolererar fortsätter.
För att vara en som inte tolererar skit har jag tolererat ett helt helvetes massa helvete.
Inte fan vet jag vad det var som hände sen plötsligt men jag lät mig själv hamna i mitten av något slags vad som verkade vara iscensatt kidnappningsdrama av liten pojke. Inte helt olikt vad som hände mig när jag var liten.
Eller. Jag minns ju ingenting så det kan jag inte veta med säkerhet men det kändes minst sagt så, hårt.
”Det är lugnt grabben, jag är här, typ.”
Bara fortsätt gå. ..
Med situationen, sömnbristen som jag inte längre tål och där jag emotionellt redan var hade jag ingenting att riktigt känna efter med då. Det fanns ingenting annat än att vara stark för honom.
Han skulle känna sig så trygg som det gick.
Han tyckte jag var en tråkig lektant.
Det var jag också
Jag försökte själv bara överleva utan att ge mitt inre sprängmedel till honom.
Chock.
Extremt chock tillstånd.
Något jag upplevt på tok för många gånger och min kropp har lite fastnat i att trivas i nåt slags mellanting av överlevnad och ovetskap om hur i helvete det gick till och vill ut ur situationen, därifrån. Men vet ändå tydligen inte inte om jag vill och uppenbarligen inte hur man gör för att extrahera sig själv ifrån olidliga situationer där man egentligen inte ens vill vara. Stolthet. Vad är det?
Trygghet, lugn och ro.
Sådana känslor gör mig mer stressad.
Bakomframpå.
Inte helt riktig rätt.
Han då, som köpte dessa förbannade jävla högtalare. Som dyker upp i tid och otid på väntat oväntade platser av anledningar jag inte orkar spekulera för mkt i, – det är som det är.
Vad jag bör veta och ska förstå kommer fram så småningom.
Jag försöker bara vara.
Med allt vad alla erfarenheter har gjort med för och i mig.
Försöker vara bara.
Tillsammans med dom, till trots av dom och blanda allt det till en kreativ kaka.
”Det är min äpplepaj
– Nej!
Du får inte smaka
Okej du kan få en liten bit jag har inga problem med att dricka själv men att äta själv är tråkigt”
Det får bära eller brista.
Det värsta har redan hänt.
Rädd för döden är jag inte.
Det med att vara levande död på ett makalöst smärtfritt sätt har jag gjort.
Nu försöker jag känna min väg genom mörkret och hoppas att om det skenande tåget kommer ifrån andra änden av tunneln så blir jag helt magiskt en passagerare på väg mot vida varma och framför allt vänliga, värdiga äventyr i vilda vänstern och vidare.
3 åringen i mig som tvingades bli alldeles för stor alldeles för fort vill komma ut och leka.
Jag hör henne vråla så det ekar.
Men jag måste säkra kanoten innan hon släpps lös på vida vatten.
Så den inte kantrar, så hon inte drunknar.
Hon har visserligen utvecklat gälar så länge som hon varit under lock i koppen men nu vill hon andas äkta syre och jag måste först se till att inte intoxikera henne med gifterna ifrån plasterna och all annan skit vi människofolk slänger omkring i haven och överallt runt oss.
Hon har ett känsligt system det får inte utsättas för den miljöfarliga atmosfär som jag har befunnit mig i.
Jag kanske inte vet allt hela tiden det betyder inte att jag är dum eller att jag inte vill veta. Jag tror personligen inte detta informations beroende trend folk har snappat på sig med är speciellt hälsosamt. Ingen kan kunna allt om allt veta allt om allt då behöver vi ju inte varandra till någonting sen. Det är bara ännu ett ego sätt att sätta sig på sin nästa, att trampa omkring på varandra med sina höga hästar. Och att köra med gps brukar i alla fall åsamka mig att jag näst intill kör av vägen istället.
När jag skulle flytta till akutlägenheten på Hisingen fanns denna text vid hållplatsen.
Nästa gång jag kom till Gamlestaden var texten borta.
Vi minns lite olika.
Kärlek, Stockholmssyndrom, den kidnappade grabben i Gamlestan
Det är ingen enkel uppgift att försöka skriva om tiden ”med”, eller beskriva Hans med hunden.
Jag vet, eller tror att jag vet men egentligen så vet jag inte ens om det är fantasi eller verklighet.
Samtidigt, spelar det ju faktiskt ingen roll.
Allting jag skriver om, hur realistiskt eller inte är något som jag har upplevt som verkligt, även det som i stunden har känts obeskrivligt, konstigt eller som bara fantasi är inte mindre verkligt för mig.
Han var en liten del, av en annan värld som fanns där vid sidan av min en stund, det kan vara så att han inte på något som helst vis var intresserad av att vara min vän eller ens bekant med mig på något sätt. Hur man tolkar beror helt på vilka detaljer man väljer att fokusera på , jag har vänt och vridit på alla och det enda jag fortfarande vet är att det spelar ingen roll.
Jag kände kärleken, då var det kärlek där. Sen hur den skall se ut eller om den lyckats komma igenom till honom och vad han valde att göra med den. Det spelar ingen roll. Det är inte någon modell av kärleken som ser ut som någonting speciellt som jag talar om.
Kärlek är speciell, precis så som den är.
Ibland önskar jag bara att han var här, helt enkelt.
Att han ville vara här.
Där, där jag är.
Jag tror jag vet att han var min vän men han var inte det sen.
Han visade en viss slags typ av värme kanske lyckades jag med min vilda törstiga fantasi överdriva vad han egentligen menade med det eller om han menade någonting alls med det han gav, och inte gav. Vi hade båda väldigt mycket skit i maskineriet och i efterhand är jag glad att ingenting mer hände även om jag också är ledsen att det som hände fortfarande gör mig illa till mods och hur jag än vrider på det så kan jag inte riktigt förstå.
Kärleken mig illa till mods istället, motstånd.
Sunt motstånd förstås då hela scenariot som involverar honom var av allting som någonsin har hänt mig det största slaget mot min stolthet och integritet.
Den revs med stormsteg och besked helt sönder och slängdes i en hög bland soporna.
Så varför jag låtit detta uppta ens en vrå av min tillvaro i snart ett år och kan fortfarande inte få hans minne att sluta störa min hårt förvärvade stund här och där av sinnesro.
Sunt motstånd, det var inte kärlek utan trauma bond.
Den enda typen av kärlek jag kan något om.
Men jag vet nog varför jag fastnade för honom.
Egentligen.
Egentligen och bland annat, var det för att han är den enda jag träffat någonsin som jag kunde vara nära utan att känna mig pressad, stressad. Att ge honom saker som jag kanske inte egentligen är redo att ge. Att ge honom min kropp. Han gav mig ett lugn. Istället.
Att vara känslomässig masochist och attraherad av ovisshet, sexuellt dragen till fara och inte veta skillnad på när man är så lugn som man är för att man är i extremt överlevnadsmode och autopiloten är på. Man måste. Bara. När man landar lite grann så undrar man var all oro och ångest kommer ifrån när man försöker slappna av. Inte konstigt att det har känts som om jag skall sprängas hela livet. Jag har varit på väg att sprängas.
Är inte ens helt säker på att jag kommer att klara att återge alla surrealistiska detaljer kring den galna tid som rådde speciellt de delar som involverar tiden då han fanns i källaren av samma hus, därför skriver jag det nu bara såhär och surrar kring den heta gröten hoppas på att jag ramlar ner i skålen så allt spills ut över pappret utan att jag behöver vara direkt involverad eller delaktig och tänka för mycket över vad som faktiskt skedde. För det vet jag fortfarande inte. Men hur illa det kändes vet jag att det var tvunget att ske som det gjorde och att tänka för mycket har aldrig löst några världsproblem.
I Tisdags i alla fall, en dag tidigare i veckan, jag tror det är Torsdag idag. Både dagen då jag först skrev detta som jag inte har datum på , och idag , den 11/4 – 2019.
Jag var på väg bort till Gandalf i Gamlestan, ifrån Hisingen.
De senaste två gångerna har jag gått emellan husen istället för runt, ibland behöver man byta väg.
När jag kom över ifrån hållplatsen Gamlestadstorget och eventuellt skulle svänga höger för att gå över gräsmattan och emellan husen, så stelnade jag still och vände kvickt riktning för att fortsätta gå rakt fram.
Första reaktionen, vad hände, om det nu var han varför går du bara?
Jag tyckte att det var han som kom gåendes ifrån andra änden av gräsmattan.
Samma gräsmatta där vi gick med den lilla pojken några månader tidigare ..
Jag vet fortfarande inte om det var han eller om jag ville att det skulle vara han, det är inte den enda av gångerna någon som liknar honom i kroppsbyggnad och stil kommer spatserande och stör min lilla sinnesfrid. Om det var han så var han utan sin hund och han såg inte alls ut som en lycklig typ därför fick jag otroligt dåligt samvete sen över att jag bara hade gått så. Tydligen oavsett om det var han eller inte så var jag inte redo att hantera ett möte med honom hur mycket jag än ville vara det eller ville att det skulle vart han. Det var för mycket för mig, jag hade så mycket annat att bearbeta och ångest att förstå och hantera att det blev overload, jag kunde inte.
Svettig, uppspelt, förvirrad. Varm, kall, nervös, ledsen, kärleksfull, arg och vilsen stannade jag till på gården framför huset till G. Hela tiden tittade jag omkring mig som om jag ville att han skulle komma igen. Fast kroppen och sa till mig att det inte alls var en bra ide. Eller vad det nu var den sa, det var flera olika saker antagligen var det nog hjärnan mer som sa nej nej, kroppen sa helt andra saker. Jag satte mig ner lite där, försökte samla delarna av mig som nu befann sig i 5 olika världar där 5 olika scenarion utspelade sig samtidigt, jag var på tivoli.
Samlandet av mig gick inte så bra, på många timmar.
Då jag första gången skriver ner detta har det gått två dagar och det påverkar mig då fortfarande.
När jag kommer fram till huset hos G är jag fortfarande snurrig i bollen, upptäcker efter en stund att jag inte har min telefon, självklart.
Går tillbaka till bänken i hopp men förberedde mig på det värsta redan på vägen.
Hade ju skrivit en hel del anteckningar som då bara fanns på telefonen och lovat mig själv att vara mer rädd om mina saker. Blev klart vettskrämd över möjligheten att den var borta. Visserligen har jag blivit av med alla mina texter två gånger redan så jag hade överlevt, bara börjat om och skriva allt igen, på ett nytt sätt med borttappandet i beräkning. Men ändå, jag har lovat mig själv så det var inte lugnt även om jag försökte intala mig det.
Den var kvar, på något mirakulöst vis låg den face down på gräsmattan under bänken, jag minns inte att jag la den där. Oavsett var jag bara glad att den var där, hur den än kom dit. Det är mystiska detaljer kring nästan varje steg jag tar och varje gata jag korsar igenom hela denna historia, vissa dagar mer än andra. Vissa kanske mer mitt påhitt och önsketänkande. Andra brutalt verkliga och ingenting jag kan avfärda hur logiskt jag än försöker vrida och vända på det som något tricks av mig själv för mig själv. Jag vet att jag är bra på det, men också att jag är så pass bra att jag har lärt mig urskilja vilket som är mitt trix för att jag behöver trixa lite och vilket som inte involverar mina egna trixerier utan faktiskt sker helt utan min inblandning.
Just denna tid kan jag säga var det dock ett saligt virrvarr av bägge delar och till tider helt omöjligt att skilja på fantasi och verklighet, om man nu kan skilja på det. Det behövs egentligen inte jag accepterar bägge huvudsaken är att det kommer ifrån en plats i mig, inte ifrån det vilda helvetes kaos som pågår runt omkring där bananflugornas krig härjar fritt i öppna sinnen och sår. Hujjamejj, sjas!
Det enda jag visste var att jag måste till mitten av mig själv för det som håller på sker här är utom kontroll och kommer ifrån alla håll vilket kan bli hur konstigt som helst.
Stop, andas, va?
Som tur är har jag en hoppfull över alltid rådande fina tider ändå, för att vara en så trött en hjärna har den aldrig svikit mig i att alltid vilja det bästa för mig och alla inblandade.
Ofta missförstådd, misshandlad och utnyttjad dock så nu var det på riktigt dags att bli lite mer självisk med min hoppfullhet och positivitet. Jag gav bort för mycket av min kraft på jidder och snicksnack för att alla andra skulle vara bekväma med mig. När det jag behövde var att vara bekväm med mig själv.
Som tur är hade jag inte alltid varit såhär trött och nedbruten så jag mindes fortfarande hur det känns, att vara lite mer arg på alla andra och lite mindre arg på mig själv. Alla har sin egen röra att ta hand om. In kommer jag som försöker ta hand om röran allteftersom den dyker upp.
”Den nöten är för tuff vi måste knäcka den. Den prylen måste vi förkasta och stampa ner i jorden igen den rör upp för mycket som inte passar sig i vår teater som vi försöker spela att vi tror på här och nu.”
Det livet, har aldrig passat mig.
Det enda jag ville ha när jag var liten, var sanningen, om mig själv, om vad jag sysslar med och inte, varför jag sysslar med det jag sysslar oavsett om märkt med bra eller dåligt.
Egentligen finns det ingenting som heter så. Bra eller dåligt är bara saker som vi har hittat på precis som vi hittar på en herrans massa annat trams för att vad vi tror är att göra det lättare för oss själva men i själva verket krånglar vi bara till allt mer. Det är ingenting som är bra eller dåligt, det är bara saker som sker helt enkelt, saker vi skall uppmärksamma och lära av så vi kan gå vidare och känna oss själv lite bättre och justera vårt sätt och våra steg.
Det är skillnad på att vara hälsosamt självisk och ohälsosamt självupptagen. Vägen ifrån det första till det senare är min resa ifrån tidigt trauma till att äntligen kunna släppa det, transformera det till någonting annat.
Träffar bara Gandalf
Han ställer inga krav, jag behöver inte ställa krav på mig själv när jag är med honom. Även om jag efter de sista årens cirkus blivit mer skadad är jag visste om och på något underligt vis, till Gandalfs förfäran, gör det ändå. Han räddade ju faktiskt mitt liv när han tog emot mig jag vet inte hur det hade gått för mig denna gången annars. Jag hade ingenting kvar, varken runt mig eller inom mig. Hur betala tillbaka något sådant? Man kan börja med att inte vara jobbig. Så när jag är lite jobbig försöker jag hålla det för mig själv.
Förutom att jag står i skuld med mitt liv.
Så är inte skyldig någon något och de står inte i skuld till mig
Luvan på, lurarna på.
Bäst att inte ens titta på någon.
Alla vill något, alla behöver något.
Betyder inte att jag måste vilja någonting tillbaka, eller bevilja vad dom vill.
Jag vet det, men att veta någonting som man inte klarar att använda i praktiken är lika onyttig vetskap som äta toapapper till middag.
Jag ger alltid alldeles för mycket eller alldeles för lite oftast i helt fel situationer och tvärtemot som det ”skall vara”.
Jag i backspegeln ser hur människor som sårat mig har fått samma sak ifrån mig.
Man kan inte leva i överlevnads mode och ge vanlig mänsklig värme samtidigt.
Ingenting är vanligt i min värld, vi kanske ser samma sak men tro mig även om vi är på samma plats är vi aldrig i samma värld.
”Under pressure I´m a pro
It’s the other stuff I need to learn”
De enda situationerna jag är riktigt bra på att lista ut direkt vad som är vad och hur man gör utan att krångla till det enkla eller göra det för enkelt för en krånglig omgivning. Är i direkt akuta nödsituationer.
Basic needs för allas säkerhet.
Jag lever mitt liv som om varje stund är en sådan stund.
Tom. arg och förvirrad resten av tiden.
Vill inte visa mina stora misstänksamma ögon som lyser av innehåll och låta människor använda vad dom tror sig se för sin egen agenda. Tittar upp på chans ibland. Vill vara trevlig. Utmattad.
Fuck det !
Jag håller mig för mig själv tills jag kan lita på min förmåga och förstå att vad som känns bra inte alltid är bra när man har blivit beroende av att vara utsatt och stressad blir alla känslor förvridna, Att tolka dem blir en utmaning som jag inte alltid hinner utföra och göra stunden den rättvisa som man kan tycka borde finnas i den. Många moment är obehagliga för mig. Även om det tillsynes är en helt vanligt behaglig stund för någon annan.
Självklart vill jag ha närhet, men inte till vilket pris som helst. Underligt nog älskar jag mig själv faktiskt mer än så och om jag måste vara ensam i resten av mina dagar får jag väl vara ensam.
Det är bättre än att ge ifrån djupet av min själ till människor som inte kan ta emot och respondera på samma nivå eller med ett respektfullt avstånd utan att ta allting ifrån mig med bara sin sugande blick. Gud förbjuds att jag skulle tro att jag fann något äkta i den blicken och råka ta ett steg närmare.
Katastrof, Stressad, Förvirrad
Då blir jag som en orm, men jag går inte, kan inte, stelnar och står ut.
Tills jag biter den som råkar komma för nära. En ofta ofarlig person som kanske till och med vill väl.
Men han är för nära. Det misstaget gör han aldrig om.
Jag behöver ömsa skinn.
Just när jag trodde stormen var över och att saker kanske skulle falla sig lite tryggare i min tillvaro.
Då stöter jag självklart på honom.
Hans med hunden.
Jag hann bara precis uppfatta honom. En bråkdel av en sekund. Men han såg mig, såg rakt in i mina ögon med sin laser blick. Det var som om han hade sett mig 300 meter tidigare.
Vilket väl också är möjligt, men jag hade inte sett honom.
Att se upp och möta omvärlden med min brinnande super ångest var inte en av mina favorit sysslor vid denna tid eller egentligen under någon del av år 2019.
Hade nästan klarat att sluta tänka på honom, trodde jag.
Jag trodde, att jag hade slutat att underliggande hoppas på att han skulle dyka upp någonstans på min väg mellan Hisingen – Gandalf i Gamlestan och kyrkan där jag hämtade förnödheter när jag inte klarade göra mycket annat, eller egentligen träffa människor alls.
Större rundor än så just i början av 2019 e.ps (efter psykbryt) var inte på tapeten. Det var eventuellt om jag var tvungen att ta mig till social kontoret i Kortedala. Men nog är nog med att promenera omkring med döds ångest i en stad av så många olika typer av vampyrer att hälften vore verkligen nog. Tyvärr är den andra hälften någon typ av vandrande döda eller döende som även dem så fort de får chansen stjäl ifrån läckorna där min energi slapp ut om jag inte koncentrerade mig fullt ut på att skydda mig.
Ett heltidsjobb.
Jag trodde det som sagt att jag hade slutat tänka på honom men block och delete fungerar dåligt om en inte kan hålla fingrarna i styr från att söka efter andra sidor av saker som en försöker söka andra sidor av. De andra sidorna av sakerna jag sökte, hemsökte mig tillbaka bara. Jag glömde att saker försvinner inte bara för att man låtsas att de inte finns. Precis som att du fortfarande syns även om du håller för ögonen.
Min sjukliga dragning till smärta skulle inte vara så lätt att ta död på tydligen.
Han var inte snäll alls, eller så var han det. Jag vet inte, det är det enda jag vet. Jag vet att jag gav för mycket av min godhet och själ till honom och han utnyttjade det. Tuggade och spottade ut den delen av min själ.
Han svalde inte ens.
Vill resonera för att han hade en varm vänlig människa inom sig. Säga att vi försökte förstå varandra.
Men för att glömma säger jag att det säkert aldrig var så.
Det spelar ingen roll längre jag får acceptera mina lärdomar. Även dem som jag än inte förstår, och gå vidare. Glömma och förlåta, vända andra kinden till. Dock mer ofta än ibland är det inte så sagan går, och min andra kind är numer befäst med taggar som på en igelkott. Sagt är sagt, gjort är gjort, det är som det är, jag får leva med det som jag inte förstår och gå vidare med vad jag har förstått.
Upp på hästen igen, bättre lycka nästa gång och allt det där.
Så springer jag in i honom.
Strax därefter la jag märke till att hunden inte varit vid hans sida.
Det var på centralstationen.
Jag gick igenom där för att få wiffi en stund men det var lika vekt som jag, så jag gav fort upp.
Gjorde ingenting vettigt på nätet ändå, matade mina sorger bara.
Ord och onda visor.
Trasslade in mig.
När jag tittar upp ser jag rakt in i hans ögon och hör honom bitcha till någon om hur någon borde ha kunnat säga någonting om någonting för det hade varit det vettiga valet.
Han förstod inte.
Nä, inte jag heller.
Då hade vi nåt gemensamt.
Douche.
Skärrad igen.
Mer skärrad, igen.
Hans hund, som var en lite för stor för att vara liten och lite för liten för att vara stor valp modell traumatiserad Bully XXL hade några månader tidigare lyckats bita mig rakt i ansiktet. Det var inte meningen men det hjälpte tyvärr inte mycket. Nu var jag plötsligt rädd för hundar. Så mitt i det världens svarta själ arbete som jag redan höll på med drömde jag nu även mardrömmar om stora hundar som lät som björnar som jag fick hålla igen käften på och bråka med, tills jag hade bråkat klart på något vis.
Passande
Jag älskar hundar
Passande
Hela den här historian är ett stort slag mot min stolthet. Han stal den, kan man säga. Lämnade tillbaka den trasig.
Hans/Dick. Han var ledsen då, när hans hund hade bitit mig. Men han var inte ledsen för min skull utan för hundens. Vilket kanske om en tänker efter är logiskt för vem vill skjuta sin egen hund, han hade nog hellre skjutit mig som stod där hängandes bakom hans rygg och han visste inte eller ville inte veta att det var på grund av kärlek.
En gång, kom han ifrån rummet intill för att kolla till min spruckna, tejpade läpp. Jag minns hur han tog tag i min haka och fick mig att se upp på honom. Men vi minns ju olika, självklart fick jag se upp på honom eftersom han var en halv meter längre än mig.
Som tur är fastnade han inte i min septum (noshörning piercing), hunden alltså.
Så jag har näsan kvar, och skinnet på den.
När jag kommer över på Hisingssidan går jag bakvägen ”hem” till den lilla begravningsboxen på Herkules gatan. Kommer ut mellan husen mittemot parken. Det går det ett gäng små gangstrar i möte med mig ifrån Kville bro hållet. De skriker och skrattar häftigt på uppmärksamhet rakt ut i atmosfären. När jag går över gräset i parken och mot mitt hus är jag snett framför de tuffa skrikiga, skrattande pojkarna. Jag hör dem strax bakom mig på andra sidan gatan. En av dem börjar springa och skäller som en hund. Han säger någonting om att – aldrig mer den hunden, och springer.
De har himla roligt.
Det har inte jag.
Men jag vänder mig inte om. Tittar inte ens, behöver inte det. Behöver inte se mer idag, känna mer idag.
Tack det var bra så. Vill bara hem nu in, bort ifrån världen, folkets värld.
Och in i min egen.
Pusta ut
Skriva ut
Rädslan, förvirringen och the feeling that you are being fucked around.
Det är den känslan.
Kvällen är inte heller över där i spökhuset på Hisings gatan men jag lämnar de detaljerna därhän.
När jag senare försöker beskriva händelser som är svåra att förklara, surrealistiska eller om det är någonting du känner dig förvirrad över. Inbilla dig då situationer som denna, och – välkommen till mitt normal.
Du dansar i mitt hjärta men jag står still.
Inte för att jag inte kan men för att jag inte vill.