Och jag har varit förvirrad hela livet.
Vad är detta?
Jag vet inte, men här kommer en till.Why so angry?
-Because it is mad out there.
Well then just absorb a little madness and leave the anger here.
You don’t need it anymore, let the madness keep you safe.
All that anger just pushes the love from out your way.
You know that it is all around you, every night and everyday.
I promise, you will be ok.
Criss Cross your fingers and,
Spring, spring, hoppa
JUMP
Jag ramlade ner i soppan i alla fall,
i 20 år hängde jag på kanten och höll fast mig. Kom varken upp eller ner.
När jag väl ramlade ner blev jag räddad av skeden.
Och här är jag.
Bara ett sista hopp ner till marken och hoppas att jag överlever det.
Sedan var jag tvungen att trolla fram ett sätt att komma upp igen.
Så jag byggde en repstege av det som fanns, mina kläder.
Och här är jag.
Det är okej om det är vatten nedanför, jag kan simma.
Hajarna kräver en annan uppsättning verktyg.
Bägaren brast
Det rinner över, undan, bort.
Äntligen är jag fri.
Jag säger fuck bullshit.
Om du är sån ta dig inte ens hit, det finns inte tid.
Eld bränn bort hindren i min väg
När det finstilta är oläsligt och lyder psyko. Spring Forest för livet å blicka aldrig tillbaka!
Det där med snack när själva verkstan sysslar med ett helt annat hantverk än utlovat, på en helt annan ort, med helt andra öppettider och sedan tar alldeles för mkt betalt. För att när man ber om pengarna tillbaka försöka vända det emot en. Som om en annan var en dåligt informerad idiot och dessutom en dålig människa som ber om en retur på något som varken fanns eller funkade.
Jo men jaså. Alltså, den femman funkar helt enkelt inte. Den femman togs bort när de bytte ut pengarna sist.
I morse jag vakna av.
Att jag ropade nånting i stil med.
”MEN TA BORT SKITEN DÅ
DEN ÄR SMUTSIG”
Till mamma.
Hon gjorde nåt skumt i köket.
Det brann säkert.
Stress, ”Jag får inget vettigt gjort om jag brinner samtidigt”
Är ett tillstånd, inte en kronisk sjukdom. Jag är inte där hela tiden och nu är jag kapabel att hantera mer och mer igen utan att bli på fel sätt, alldeles för stressad. Men tillåt mig här att fråga en sak. Skulle det vara ett naturligt attribut att vara stresstålig?? Min (pip) Har du någonsin sett ett stressat träd?
Det har jag. Då någon hade sågat sig en bit genom det stackars trädet, för att så upptäcka att detta var fel träd eller någonting sådant och bara lämnat det sårade trädet så. Inte ens ett plåster på.
Jag kan relatera.
Är inte ”klassad” som ”sjuk” inte heller är jag missbrukare. Man kan behöva hjälp ändå.
Det tog över 20 år att ta mig hit nu har jag gjort hela jobbet helt själv.
36 år fick jag bli innan jag brutalt fick förstå att jag ta mitt trauma på allvar.
Varför ingen har fångat upp mig sedan BUP i en hel dag var inblandad i skolan, där jag var den enda som fick lov att hoppa ut genom fönstret, eftersom de inte kunde stoppa mig ändå.
Det är en stor gåta.
Aldrig har någon hört vad jag säger.
Jag blev kidnappad av en psykopat när jag var 2 år gammal. Tagen.
Hållen fånge under hemska gubbjävel förhållanden, i 2 år.
”Kanske det är någonting vi borde titta på?”
– När tog du något sist?
Om det var 2 veckor sedan eller 2 år spelar rock & roll. Det är samma behandling, samma utdaterade metod.
Har blivit av med åtskilliga boenden, körkortet x 2 och haft skulder 3 ggr om.
Nu börjar jag om med mig själv i behåll. Inget annat räknas.
Jag avgår!
Och säger som Loppan.
– Tack för min tragedi, jag hittade min röst däri.
Om jag talade för tyst förut eller kanske i tungor, tillåt mig att vara helt kristallklar nu.
Jag har rätt till ett tryggt tak över huvudet efter att ha kämpat i detta landet sedan barnsben. Jag bestämde inte att jag skulle hit men här hamnade jag. Aldrig har jag känt mig hemma här eller fått den hjälp jag har behövt.
Nu, när jag verkligen la mitt öde i era händer när jag kraschade helt och mer än någonsin behövde hjälp.
Blev responsen att jag blir utslängd, mitt under semestertider ur jour lägenheten som jag bodde i 9 månader (för länge). Jag hade skött mig för bra. (För bra!) De väntade i princip på att jag skulle ”ta”(?) ett så kallat återfall eller kanske att jag skulle ta (få? då eller?) livet av mig så de slapp mig på det hela.
Sista mötet;
Jag hade kallat till SIP där jag bad första sekreteraren (fursten) och Enhetschefen (greven) att komma då detta bara inte var hållbart med mer våldtäkt på en redan våldtagen människa i behov av stöd och hjälp.
Möttes av:
två okända bimbos, varav en eventuellt kanske inte visste om hon var eller någonsin skulle bli min nya handläggare. Hon skulle fråga den gamla?
”NEJ! JAG SKALL INTE HA MED HONOM ATT GÖRA!”
”VÄNLIGEN LÄS MINA 7 sidor långa mail med mättat innehåll om hur läget är!”
Mail som ännu ett år senare fortfarande ingen har tagit sig tid att läsa. Är inte helt säker på att socionomer får lära sig läsa längre.
Jag VET MINA RÄTTIGHETER.
”Varför har du inte sökt bostäder i hela landet hur som helst?”
Först och främst för att; – BEHANDLING , BOSTAD FÖRST , BEHANDLING, TRAUMA BEHANDLING.
I den här kommunen.
De vill att en skall söka bostad i Dalarna men hur man skall ha råd att gå på visning och allt som kommer till det har ingen tänkt på. Sedan om jag hittar ett jobb och behöver stöd över tröskeln, alltså då hjälp med biljett för det så kommer det minsann inte på fråga. De ger med ena handen och sparkar en med en round kick i fejset samtidigt.
”Varför är du inte inskriven på boplats?”
Min boplats gick ut på grund av problemen med Kortedala social kontor i början av denna cirkus då jag fick obefogade avslag i tre månader; e ps (efter psykos). Jag jobbar fortfarande på att få dessa dagar återställda.
Gör allt och lite till, mitt jobb, ditt jobb, chefens jobb, era systrars jobb medan ni får betalt för att kränka behövande människor med er inkompetens.
Efter att jag tre gånger varit tvungen att svara på den samma frågan till vem i hela f hon nu ens var som satt där. Som när hon kände sig dum och inte visste vad hon skulle komma med när jag bad om att jag kunde få slippa svara på samma fråga igen, och igen och igen, eller, eller, eller? Plötsligt ville åberopa att jag var psykiskt sjuk för att kanske jag skulle slippa söka bostad eller vad nu det var hon hade fått helt om bakfoten att jag menade att jag ville slippa eller vad. Åberopa vad du vill du hjälp mig bara.
Då var jag istället på fel avdelning sedan.
Viljan, viljan, viljan att hjälpa.
Den saknas med besked; – vilken adress ska jag skicka viljan till?
Som hon den där vem i heleveti hon ens var, tyckte var passande att maila mig och fråga angående vart hon skulle skicka beslutet om att jag har blivit bostadslös. Till vilken av de två adresser som de har på mig, eller den tredje som jag just hade blivit utslängd ifrån.
Well bless you to Sessi.
Detta är krigsföring och ingenting annat.
Under det mötet uttryckte jag för första gången att jag snart inte orkar mer jag kan inte bo där jag bor mitt i staden och inte kunna prata med någon för att där är allt jag försöker läka ifrån. Sa att jag fixar inte mer snart och undrade uppgivet hur de inte kan förstå vad jag säger, om hur allvarligt läget var. 2 veckor senare mitt i semester tider i slutet av juli var jag bostadslös utan nåde. Med en av lögnerna som kryphål att jag hade då plötsligt varit på fel avdelning. I nästan ett helt år! Det hade inte någon kunnat komma på och pekat mig i riktning rätt avdelning? + ? + = ? Ni som vet allt borde ju veta var rätt avdelning ligger eller missade ni det varvet runt stolarna alla när ni lekte den där leken där man dansar runt dem och min stol brann upp, eller?
”Ge dom nåt, du måste ge dom nåt”
Okej jag ska ge dom nåt ..
Jag hade jobb på gång (igen). Trots att det inte alls var vad jag skulle göra just nu. (igen)
Hade sökt distans utbildning och ordnat så att jag kunde fått CSN om något intyg kom in och förutsatt att jag hade tryggt boende. Men på grund av sociala otjänstens totala ovilja att hjälpa mig över tröskeln på riktigt!
Allt kaos som de medvetet utsätter en människa som redan stressar sig själv nog och inte skall behöva utstå så mycket befängt inhumant bemötande som kastar henne in i samma snurriga spiral som hon hela sitt liv spenderar med att hitta en väg ut ur UT ur, utan u sväng –UT ur dimman.
Hon kämpar för liv med livet som insats.
På grund av kaos är allt utsatt även denna gången.
”Du ser så lugn ut” Jag, som för tiden brottas i stormvindar med mitt förvirrade team av 7 gråa dvärgar och jättespindeln Cindy på ett tivoli där alla elefanter far och flyger i fasa runt varandra och försöker att inte krocka.
Ända sedan jag var liten har jag tänkt att det är tur jag vet hur det skall kännas när man andas.
När jag blev utslängt drev jag runt några veckor bland pundare och patrask i Göteborg. Jag försökte ta ett återfall för att de skulle få som de ville men det funkade inte. Jag tröttnade och så räddades jag, men jag fick bara lära mig igen och hårdare att;
Älska alla lita på ingen!
Det finns dåligt väder och det finns dåliga kläder.
Sen finns det dåliga häxor också.
Jag kan hjälpa dig men vill inte.
Gör det själv.
Inte på min bekostnad!
Var är du
Vart bor du
Vem var du med
Vad tror du
Vad gjorde du
Vad har du
Vad tar du
Och vart skall du
Vad kan jag få av dig
Vad kan jag ta av dig
Som inte tillhör mig
Din energi
Det skiter jag i
Spelar väl ingen roll
Alla irrar runt varandra
Ingen har koll
Massa åsikter om vad de andra gör
Snackar bara vad som helst
Ingen ser ingen hör
Spelar väl ingen roll vad jag tar av dig
Det var ditt då
Nu tillhör allting mig
Jag väntar inte på någonting längre jag är i mitt nya liv och om det får ni inte veta ett knyst förr än ni hör min röst eka ifrån de sju haven om att ni behöver inte älska mig, men älska er själva för ingen annan kommer göra det.
Så skall jag göra mina sista möten med den statliga förstörelse tjänsten och se till att så fröet hos läkaren om CBD för själens ro. Inte för att jag bryr mig mycket om deras patetiska försök till att hålla oss sjuka och kontrollera allt med sina VANsinniga lagar som inte make no sense alls.
Ska se om jag kan tre såhär nu månader efter att de slängde ut mig och avslutade mitt ärende som ändå låg på fel avdelning. Få tag på den där chefen som har bytts 6 gånger på vuxenenhetsberoendeavboendeavdelningen som egentligen jobbar på Hsb, eller kanske Stena Line. Och bara påminna om att detta är Greta – en människa, på andra änden av din telefonsvarare. En människa som behövde din hjälp. Jag lever fortfarande, inte tack vare dig.
Kanske skulle prova telegrafera till dem. Det verkar inte bättre, eller bra. Beroende på hur man ser på det här med övervakning. Som att vi har återgått till brevduvor och telegram tider. Jag är farlig nära inne på något mer i stil med röksignaler som kallar till sig uppmärksamhet på kontoret. Woop woop it´s the sound of the..
Ja,- du fattar kanske.
Kanske någon fattar inte vet jag. Jag fattar att det inte längre är viktigt för mig vad någon annan fattar.
De flesta av er är så upptagna med att fatta fel så ni har inte tid att fatta även om ni skulle kunna.
Så är det med oss människofolk.
Vi är ofattbara.
Nu börjar det regna här.
-Det är lugnt mamma jag lovar att inte bränna ner hela staden.
Det lugnar ner sig.
Fantiserat baserat på en sann händelse.
Skämt åt sidan.
Jag älskar regn.
Det stillar min eld lite.
Bara vatten gör mig lugn och behaglig inombords.
Det har varit väldigt varm idag.
Varmt som i Afrika, utan tecken på regnmoln.
07.06.2019 Sveriges national dag, -ja må hon leva uti hundrade år och skjutas på en skottkärra fram eller vad det heter. Men jag tänker fortfarande aldrig rösta så den som räknar rösterna slipper räkna med mig.
Jag har riktiga röster att hålla reda på sådana som spelar rock n roll för världsbalansen.
Efter nord Norge, alltså 2008.
Vi kommer till den delen av historian men jag både detta tillfälle och att försöka förklara hur det är att leva med disscosiativautistikstress utan att ens riktigt förstå vad problemet är, åkte jag tillbaka till Norge igen. Ungefär så som det känns att läsa den meningen, ja.
Till Notodden, där de har en trevlig jazzfestival någon gång under sommaren och många fjäll och bäckar små som stora. Där jag arbetade ett år på kundtjänst. Jag var tvungen att äta benzo för att ens kunna gå rakt. Men jag hade skulder nu som inte skulle få förstöra mitt liv.
Om du inte kan göra någonting annat så bara andas.
Ta ett bad, en dusch, gå en promenad, vatten.
Andas. Bara det. Du behöver inte göra någonting annat.
Den enda så kallat professionella hjälp som någonsin har hjälpt mig var där, på Notodden.
Jag fick 10 gratis samtal hos en psykiatrisk sköterska. Hon hade intresse för ”alternativa” (läs; naturliga) metoder och vi hittade ett par övningar där man knackar loss sorgen vid hjärtat och gjorde andningsövningar tillsammans. Hon är den enda som någonsin har gjort någon nytta för mig. Hon var genuin, och det var gratis. Hon tyckte inte att hon var någonting speciellt utan ville bara verkligen hjälpa till och hon gjorde det genom att använda sina livserfarenheter och empati.
Var i hela friden ni har fått era verktyg ifrån?
Slaktaren ?
Trauma baserad missbruksvård!
Jobba på vården i timmar.
Jag vann mitt första jobb inom vården när jag provade en termin på barn och fritid på Burgården gymnasieskola. Som guldkant på ett äldreboende. Hade hoppat av den extrainsatta handels klass jag fann mig i. Extra insatt för oss som var över. Extra. Vi som kanske skulle komma in på den riktiga handelslinjen sedan. Kanske. Kanske hade jag ändå ingenting där att göra och försökte hitta andra sätt att komma vidare med livet. Lärare ville alltid övertala mig att göra mer med mig själv, med mina ord. Gå svenska linjen och bli författare, men jag kunde inte höra det då jag var redan för trött på hela skoleriet.
Praktiserade lite på Vero Moda på Frölunda Torg.
Gjorde min första abort.
Sådana saker.
Jag ville ha betyg och gick på eget bevåg till Komvux en termin innan jag egentligen var gammal nog och så blev jag diplomerad Friskvårdsterapeut som jag inte lyckades göra så mycket med då. Jag lyckades inte göra så mycket med någonting alls då.
Vid denna tid samtidigt med skolan jobbade jag inom vården alltid på tre fyra olika ställen och resterande tid var det fest. Jag lovade mig själv att inte fastna inom vården. Med kollegorna var det väl redan då si och så men då hade jag fortfararande den unga åldern inne att det var acceptabelt att vara en arg mörk Greta Garbo liknande rebellisk varelse som helt öppet och ärligt inte gillade dem speciellt mycket eller brydde sig om vad de sysslade med.
Någonstans på vägen förväntades det av mig att detta skulle förändras.
Detta var under åren fram tills att jag var 23 då jag flyttade till Nordnorge för att gifta mig med min galna same.
Skadan skedde tidigt, den blev ett brutalt faktum efter sameland.
Ailo; han krossade mig, jag tror vi krossade varann skillnaden är att jag inte gjorde det med mening och jag jobbade hårt för förlåtelse. Han, spenderade till och med år efter med att tortera mig med gåtor om hur jag skulle kunna få komma hem igen. Det är bara tre ord, tre ord jag behöver lista ut att säga. Och tro inte att det är jag älskar dig, förlåt mig snälla eller jag vill hem. Dom tre orden måste vara dra åt helvete
Ja sköna vackra sameland, där varje meter av naturen var som en helt ny tavla.
Efter det var ingenting sig likt i mig eller utanför. Efter det, var då mamma övergav mig på riktigt. För det jobbar jag hårt för att förlåta henne men hon överger mig igen och igen.
När tillräckligt många eller bara rätt person tillräckligt många gånger säger någonting, eller om så bara en gång. Även om man vet att det är fel, man håller inte med och vet vad och vem man är. Så sipprar slasken genom sprickorna som sorgen skapar tillslut ändå. Jag skulle minsann anpassa mig lite till världen och alla i den som jag i all rätt ansåg vara oväsentliga för mig. Men då jag var nedbruten nog visste jag ingen annan utväg än att prova den vägen någon hade pekat ut år mig.
Där skall staden ligga; Får en mycket detaljerad vägbeskrivning av två olika personer som specifikt exakt visste vilka vägar jag skulle ta. När jag skulle svänga av höger eller vänster och att när den blå bilen kommer så ropar du hej högt och vinkar. Bara det att den blåa bilen var en snut. Jag hittade självklart aldrig fram till staden för där låg ingen jävla stad bara ödemark med en herrans massa förvirrade människor som visste allt om vad alla andra skulle göra men ingen levde som de lär.
Tillbaka till vården
Det visade sig att eftersom det var där min erfarenhet låg hade jag nu ändå fastnat inom vården. Försökte febrilt att få annan erfarenhet men eftersom det ofta tog stop då jag misslyckades med livets uppgift tydligen. Fanns det tillslut ” bara” alternativet att komplettera till uska och göra det jag kunde. Sa mamma. Jag ville verkligen inte.
Men okej jag går väl i den skolan varje dag då och dödar lite mer av min själ. Vi får se hur det går.
Jag kom hela vägen till sista kursen.
Psykiatri, dödens industri. Vi återkommer till den delen senare då detta är ända så långt fram och tillbaka som 2017. Tre livstider sedan och 300 livstider ifrån där vi nu befinner oss i historian. Som sagt för mig flyter allting ihop och att göra deras tidslinjer där de skall försöka ha mig till att beskriva hur mitt så kallade missbrukande liv har sett ut har aldrig varit möjligt. Mest för att jag inte är missbrukare.
Jag är en av de mest icke missbrukande hälsosamma missbrukare jag någonsin har träffat i alla fall.
I sådana fall.
2016, eller 13 eller när, var det äntligen en psykolog som förstod någonting överhuvudtaget, men då fick jag ta i.
På första mötet sa han när han fick en syl i vädret, att, – det är väl skönt att komma hit och få någon att prata med? Kompis! Tror du att det är bara här jag tänker på, lever med eller pratar om detta? Det enda jag gör är att försöka lista ut hur i alla sina dagar eller vilken natt jag äntligen skall lyckas förstå hur att skapa mitt liv.
På denna snedvridna planet. -Vänta du lite bara, sa jag. Resterande möten satt han som på ett turbulent flygplan och höll i sig med båda händerna i sin fåtölj. Så småningom skulle han sluta. Innan!, för inte tänkte jag någonsin upprepa samma pläd för mitt liv och om mitt liv, igen! (!) Jag skulle allt utredas med honom innan han slutade mitt tålamod var slut -2013. Under vår korta tid tillsammans fick han uppleva mig genom två uppbrott, utan att egentligen ha en susning om hur jag nu skulle lösa nästa kvart av mitt liv. I upplösningstillstånd.
Utrednings formulär.
En fråga, första frågan; Har du någonsin kommit fram nånstans och undrat hur du kom dit?
Mitt svar, -ska man minnas det? Det var inte så mycket mer jag behövde svara på efter det.
Diagnos; komplex kedje ptsd.
Tillbaka till att jobba med lika trasiga människor som mig inom LSS och psykiatri, när man själv mår som en morot. Happ hepp nu kör vi finns inga andra val. Min dom för innehav eller vad det nu var gjorde att jag och gör fortfarande nu att jag väldigt underligt nog bara får lov att jobba inom psykiatri, förskola eller LSS. Alltså där medicinerna är minst kontrollerade och ligger huller om buller i olika skåp där ingen har mer koll än hon som skulle, om hon ville behöva andas en djup gång och finnas där som en stabil stam för sina brukare. Sin brukare, sig själv?
På senare år kom jag alltid försent. Hade ändå inget att göra på två timmar Bara babbla som om det var viktigt. Det var viktigt. Men att babbla löser ingenting. Att komma med en verklig början på en lösning iförd färgglatt hår, blommiga leggings och, attityd. Att i min ålder fortfarande vara som jag var då fortfarande är och inte tänker släppa ifrån mig ens när min kropp dör. Jag fick sparken illa kvickt när någon ordinarie hade uttryckt något ordinärt. Inte på grund av mina brukare utan på grund av att jag var en nagel i ögat på personalen. En vikarie som vågar öppna munnen. Komma här och komma. Jag behövde i princip inte ens säga någonting men det gjorde jag såklart. Även om jag vet hur man säger alla de riktiga sakerna har jag också lärt mig den hårda vägen att detta tillvägagångsvis inte funkar för mig. Om jag inte kan vara mig själv funkar ingenting.
Det jag hör mer och mer i kampen som pågår med socialen, systemet. Är att jag måste lära mig hur man spelar spelet? What the fucking fuck jag vill inte spela ert spel jag vill leva mitt liv. Bara äga rätten att få leva mitt liv så som det behagar mig. Är det så lite begärt så att det liksom blir kortslutning i den allmänna hjärnan eller??
Jag fick jag sparken efter en dag tillslut när jag försökte jobba. Förstås så småningom redan när jag skulle ta mig dit tog motivationen slut. En kvart hit eller dit. – Sorry bensinen var visst slut.
Bara synen av mig gav dem spader. Så pratade jag om något så dumt som att erbjuda naturens resurser. Utan överdos av onödiga tillsatser som dödar dig eller ger dig mer av det du lider av samt några problem till som kommer att döda dig fortare än naturen avsett. Självklart finns det de som behöver mediciner men att till exempel ändra kosten inom vården skulle göra otroligt mycket. Och om jag är någonting inom vården så är jag friskvårdare, inte sjukvårdare.
Jag gick ändå nästan hela Undersköterska utbildningen på studium i Majorna 2017. Tills det blev dags för psykiatri. Den boken på 18,5 sidor kan jag utantill utan att öppna den. Mitt arbete på si och så lika många sidor som boken hette; Psykiatri Dödens industri. Det gick inte för sig. Lärarna var visst inte där för att föra psykiatrin framåt, dumt av mig att tro något sådant. Nopp! Olle tog sig ett ämbetasmamna beslut. Han hitta ett kryphål. I min meterlånga text av mättat innehåll kunde han inte hitta svaret på sin fråga. Olle hade tydligen grav dyslexi.
Uppgiften gick ut på en fallbeskrivning.
Jag beskrev mitt eget fall. Samhällets förfall. Psykiatrin som ett missfall.
Psykologisk krigsföring mot oss som annars hade rest oss och sagt emot i ett samhälle där det är sjukt att vara frisk och friskt att vara sjuk.
Fråga 1; vad är diagnosen?
Fråga 2; vad är medicineringen?
Svar 1; ingen diagnos jag, vill inte ha något pris på mitt huvud som kallas en kod eller diagnos jag vill ha hjälp att förstå mig själv helt enkelt.
Svar 2; ingen medicinering. Jag vill inte ha erat gift och om jag behöver medicinera mig löser jag det själv, tack men nej tack ska du ha.
Jag råkade glömma att läsa igenom prövningen ordentligt en sista gång innan jag skickade in. Det kan bli sådär när jag går loss i svängarna och känner mig färdig med det. Således missade jag skriva svaret på de två frågorna med stora röda bokstäver i slutet av min livshistoria. Han kunde tydligen inte läsa mellan raderna alls. Varken han eller lilla Nisse medhjälpare. Som var i min ålder dessutom. Brydde han sig inte heller om framtiden? Folket? Sig själv? Nånting alls? Tydligen inte. Jag fick inte ens komma på det förvirrade mötet man skulle få i händelse av att någon fråga var oklar skulle man få förtydliga sitt svar för att bli godkänd. Enkelt och lätt, det är ju Komvux vi snackar om, inte universitets nivå. Min inbjudan måste ha flugit vilse i något morfin rus för jag fick aldrig någon sådan chans. Efter en tid tyckte jag att det gick väl länge utan svar, så jag jagade rätt på dem. Strax efter får jag ett kort mail.
Du är underkänd i kursen.
På grund av; någonting på ryska eller så. För att jag inte skulle förstå att de inte ville förstå.
Men det var inte svårt att lista ut, en fågelskrämma kunde räkna ut att jag skrämde dem. Rädsla är dock inte så illa, om man tar sig igenom den kan man få goda utvecklingsresultat. Stannar man kvar där, vägrar våga vidga sina sinnen så förstör man för både sig själv och sina medmänniskor. Mer än vad man menar troligen, men i slutändan blir det oväsentligt vad man menar. När man gör så stor skada.
Psykiatrin – De skall liksom hjälpa människor. Många människor som bara behöver någon som bryr sig genom stormen, hålla dem i handen. Säga; – du är inte ensam, jag bryr mig, jag förstår. – Kom så hjälper jag dig så gott jag kan, att hjälpa dig själv. Mycket mer än så krävs inte för att så ett frö av hopp i en vilsen själ. Ett hopp om framtiden. Men då gäller det att personalen är rätt utbildad i skillnaden på saker och ting.
Det är många som gillar att tala om att de är spirituella på sin fritid, och kristaller är ju spännande. Men varför vet de inte vad en psykos egentligen är och hur kommer det sig att jag kan gå i 20 år och söka hjälp för ett tydligt tidigt trauma ändå är det aldrig någon som hör vad jag behöver?
Jag visste ju inte. Jag behövde någon som sa till mig vad det är jag säger. Inte bara en som gör som jag säger.
Ni är lärare i psykiatri. Jag trodde ni skulle utbilda folk som vill kunna visa vägen? – Nej sa han, och nånting om ett ämbetamanma beslut igen.
-Jag vet inte ens vad det betyder mannen.
Är det nån slags gröt eller? Vad innehåller den?
Och glöm inte källan på ingrediensen, den är viktig den. Min källa heter erfarenhet, du kan inte utklassa den.
De klagade på någonting i källorna också men det var inget fel på dem. Att hela arbetet var förkastligt för dem var vad det handlade om helt enkelt. Jag hörde och såg det i ögonen på varenda person jag bad om hjälp hos i ärendet. Allt ifrån lärare till rektorn. Både deras ord och ögon sa, du har rätt och jag vill hjälpa dig men jag kan inte.
(Läs vågar inte) Till nästa termin kom jag igen. Då var jag den enda som skulle göra prövning i psykiatri. Det var nu en ny lärare anställd i detta syfte och prövningen var inte längre en sida med frågor utan ett stort jävla häfte med text upp ner och på tvären angående ingående allt och ingenting för att krångla till det lite jävla extra för henne den jävliga. De hade verkligen gått in för det och då jag uppgivet åberopade på vad i hela friden detta nu var gjordes det uttal om att jag kanske har läs och andra svårigheter och behöver extra hjälp? NI, NI behöver extra hjälp. Den hjälpen är jag men på grund av prestige och ego gör ni precis som de högt flygande gubbarna som kallar sin gud för pengar vill. Ni är småaktiga och istället för att göra det ni tror ni gav er in på er valda bana för att göra, förvandlas ni till monster och förstör de som kommer i er väg som faktiskt KAN tänka själva och inte tänker låta någon. INGEN övertala mig om någonting annat. Har ni inte lyckats pajja mig hittills så tro inte att ni kommer lyckas nu. Nu, är det min tur, när hela er låtsas värld naturlig raseras. Välkommen ner i smutsen, här är det jag som är expert. Tur för er att jag bara blir satan om du envisas med att vara ett extra rövhål, eller en finne i röven på mig.
Jag blev så arg så jag började gråta och svor att jag aldrig mer kommer att sätta min fot på detta skämt av en skola.
Det har jag inte heller vilket betyder att jag inte har deras pappers lapp om betyg i psykiatrin men jag har ett intyg på min cptsd det är väl ungefär detsamma tänker jag. Lika ohälsosamma slags ljugeri byråkrati. Ni kan ta era papperslappar och elda för värmen med dem, nu när den långa vintern kommer.
Tillbaka till framtiden, på tal om framtidsdrömmen om ett liv tillsammans med Ailo långt ut till fjälls. Drivande runt tillsammans ett hotell där alla kan sjunga runt brasan tillsammans och röka gräs om de vill det från morgon till kväll. Få massage -läka, köra snöscooter, slå sig. Vad som behagas. Ville någon ha något att säga om den saken fick de skicka militärpolisen, så långt bort från er vackra måltavla kallad civilisationen skulle vi vara.
Jag väntade alltid på att någon skulle höra mig och stoppa mig.
Säga till mig att min upptagenhet är en trauma respons.
Fortsatte fort försöka själv när jag genast märkte att ingen förstod. Fortfarande förstod ingen någonting grundläggande what so ever. Ni borde ha hjälpt mig men istället kallade ni mig missbrukare tills jag trodde på det själv och nästan blev bortom räddning.
Nu! På mitt nästa möte med ka kalla Karin, på alla möten – Ge mig CBD !
Det är som att slå huvet i en betongvägg.
Jag går på en beroende mottagning (igen) men CBD är inte beroende framkallande jalla hallå vakna.
Dock då, kommer nästa problem. Det skall kosta 15.000:- ?
CBD, hampa, planta, cannabis. För min ångest och stress, så att jag kan tänka klart. CBD, cannabis olja ifrån moder jord för att slippa gnissla så mycket tänder om natten att jag blöder ur munnen på morgonen. Ni vill med gott samvete förgifta mig först så att jag går under. Ja, även nu är jag förvisad till en beroende mottagning där Johanna Elvetofs ber om ursäkt för att hon är en del av denna apparat som inte fungerar. För det är vid detta lag det enda hon kan göra. Bra, ge mig CBD då, det är inte beroendeframkallande!
Ni förstår inte och förstår inte ens att problemet är att ni inte vill förstå.
Missbruk som ni vill kalla det, mitt missbruk blev stress och jag fick en hel rad problem med ännu mer destruktivt beteende på grund av att jag inte visste att jag höll på ta livet av mig.
Jag kallade det överlevnad.
Ensam. Utan något som helst emotionellt stöd ifrån familj och med en start i livet som skapat en person med mycket komplicerad ptsd, som inte heller gått över. Detta på grund av brist på förståelse och stöd i mina vilda försök till överlevnad och en väldig envishet att förstå mig själv ändå. Även om ingen annan skall göra det.
När mina dolda destruktiva beteende mönster 2017-2018 på brutala sätt visade sig inte bli bättre med vuxen ålder utan faktiskt värre och farligare. Gjorde min mamma efter misshandel i utsattheten samt våldtäkt, en orosanmälan. Jag hade då blivit våldtagen och fått stryk på mer än ett sätt vid mer än ett tillfälle, både baklänges, framlänges och från sidorna. Tack. Mamma gjorde äntligen en orosanmälan.
Detta är varken första andra eller tredje gången jag behöver söka stöd en stund dock är det enbart via deras totala ovilja att hjälpa som jag nu ännu ett år senare fortfarande är kvar i cirkusen.
Jag har lärt mig mina rättigheter och skyldigheter, även socialtjänstens.
Denna omgång med socialtjänsten skulle bli ett fasansfullt spektakel med dömande, obefogade avslag och övertramp på min integritet. Jag har inte sökt hjälp för att jag tycker det är roligt eller för att jag är lat utan för att alla försök jag gör faller platt. Oavsett min envishet och min tro på att jag kanske denna gång klarar att genomföra vad jag tar mig för utan att det blir helt pannkaka av allt. Det är alltså inte för att jag inte vill bidra eller göra någonting utan för att jag inte har haft utrymme att utveckla de färdigheter som jag är satt här för att bidra med. Inte heller är det för att jag inte försöker, med olika saker, hela tiden. Utan för att jag helt enkelt inte lyckats skapa en hållbar situation för mig själv medan jag är vilse i de andras värld.
Jag har alltid vetat att jag har trauma i grunden men riktigt hur illa skadad jag hade blivit, det var för tungt för att emotionellt närma mig när jag samtidigt var tvungen att klara livet med näsan strax ovanför (egentligen under) vattenytan. Eftersom ingen hörde mig på alla otaliga beroendemottagningar jag blev skickad runt till för att få finnas med pengar och ibland ett boende som jag alltid fick ordna själv. I andra hand ett år här ett halvår där. Det fungerar förstås inte så bra för någon med djupt rotade stressbesvär som samtidigt har en väldigt ambivalent inställning till det här med att bo överhuvudtaget. Jag vill ju vara fri. Men man behöver ett hem. Kom ihåg det nu denna gången! Man behöver ett hem.
Nu skall man betala 5.500 kr för att få lov att dela någons skitiga etta med ett draperi emellan sig och någon man inte ens känner. Vad är det för livskvalitet. Eller hyra dygnsvis för hur vet jag vem som räknar ut att något sådant som att bo i ett pytte litet rum kan kosta 1300 kronor om dagen. Vad, VAD är det som är så dyrt?
Är det 7 stjärnigt eller får man en sexslav med på köpet? Tack men nu skall jag bli nomad på riktigt jag hör inte hemma i det samhället ni driver på med. Jag har försökt att vara inneboende men det går inte. Jag kan inte vara mig själv, för mig själv skrämmer skiten ur människorna. Men om jag inte kan vara mig själv skräms jag ännu mer för jag kan bara spela bra en eller två gånger sen skiter jag i det eller råkar bara glömma det en sekund och den vändningen i situation, hela situationen är en kraft ansträngning jag inte gör om. För allas skull. Det är inte rätt.
Så fort jag landade en kvart någonstans, det tar förstås mycket längre tid att verkligen landa efter ett liv på fäktande och flyktande fot. Försökte jag alldeles för fort fixa. Fixa fixa fixa. Fixa min situation. Fixa jobb. Klara mig själv igen. Komma iväg, komma iväg komma iväg, komma iväg. Det höll aldrig speciellt länge för jag hade ingen ordning på någonting i min själ och om det var en sak som var viktig att fixa först så var det själen. Men det fanns ingen tid, inget utrymme för sånt. Jag försökte nöja mig med att jag alltid trodde att jag var medveten om hur mycket jag hade att fixa och hoppades på att det skulle automatiskt bara fixa sig på så sätt. Men det gjorde det inte. Inte före jag nästan dog på kuppen, flera gånger. Innan jag förstod att jag måste fixa det för att det skall lösa sig.
Så, landade jag hos Gandalf i Gamlestan. På en prinsessan på ärten bädd av 7 olika typer av madrasser lät mig vän mig i Augusti 2018 krascha. Jag rörde mig inte ur fläcken på tre månader.
Här börjar historian om kriget om tryggt boende med socialtjänsten.
E.ps / Efter psyk bryt i december 2018
I skrivande stund har det gått 6 (+) (+) månader till utan att jag kan forma en hållbar plan för mitt liv. Jag har fortfarande chans till ett värdigt liv. Men det enda jag får göra är att stressa stressa stressa för att ingenting fungerar och fortfarande är det ingen som lyssnar på mig. Men nu skall jag få er att lyssna.
Jag tar inga mer ursäkter från varken mig själv eller någon annan, jag har rätt till ett tryggt boende, rätt att med rätt stöd ställa mig på mina ben igen, skaffa mig en hund så min sociala fobi inte eskalerar och rätt att bli så pass stabil att jag vågar kanske eventuellt bli gravid. På det fjärde gäller det.
Jag kämpar. Jag kämpar fortfarande på och det minsta man kan begära är väl att slippa ha en handläggare som gör narr av min person och problematik och att myndighetspersoner med mina egna ord om hur mitt tillstånd kommer till, så fort jag har lyckats lugna mig lite. Förklarar jag hur jag fungerar och med den information väljer dem att göra det värre. Göra det medvetet värre för mig. Jag blir stressad ja, det betyder inte att jag är dum. Frågan är om du förstår att det är du som inte hinner med mig med, det verkar som om det är jag i din värld.
De använder psykologiskt krigsföring angående mina skyldigheter, sina rättigheter får man minsann aldrig höra det skall det ta 10 år innan man genom blod svett och tårar själv fått lära sig.
Så nu krigar jag tillbaka med mina rättigheter, och påvisar deras skyldighet.
Jag ropar inte hej, jag ropar ey jag har bestämt mig.
Sen jag gick i skolan
Kvar blev jag
Barfota såklart
Träffade Jenny idag
Gå till tandläkaren snart
Få ny bettskena när skulden är betald
I skolan varje dag samma dag
Den enda som fick hoppa ut genom fönstret var jag
Har ropat på hjälp sen jag var 10
Fråga mig inte om någon tidslinje tid eller år
Men jag behöver fortfarande någon som hör mig
Så idag
Som igår
När sista ordet är skrivet får jag frihet till slut
Och ni kommer vara de som ser fett löjliga ut
jag är van
Vad Jenny sa
Okej. Jag ska bara vara efterbliven nu
Inte fixa
Tell them
This is Point critical
This!
Is where I need you
Upptagenhet är en trauma respons
Håll mig i handen och stoppa mig i jord
Kära kuratorn
Kurera mig
Förstå
Psykakuten ×2
Allt jag såg kände och hörde var ord om hur dåligt jag mår.
Du har psykos så att säga okej då går jag väl dit då inte för jag tror det kommer hjälpa jag behöver nog bara äta och sova. Det går över sen jag klarar det själv men provar ändå, igen
Jag kunde prata tyvärr så tanten sa gå hem.
Börja om från början Britta.
Jag var hemlös då, ska jag ta det igen,
på riktigt,
verkligen?
Ni lyssnar fortfarande inte på mig.
Vill fortfarande att jag skall spela missbrukare.
Beroende; för att ha rätt att få bo och föras med era ynka förnedrings penningar som borde vara folk lön. Alla har rätt att finnas och i lugn och ro lista ut hur dom bäst kan och vill bidra till världen. Det jag lider av är en helt annan åkomma än den ni skall ha det till och det är inte ens en sjukdom utan min superkraft.
Men inte till hjälp av er fantasilösa säkerhets anordning.
Ni kan nu snällt radera allting angående mig ur registret det är inte mig som visas där.
Nu skall jag gå vidare och det skall jag göra med blanka ark.
Jag bad om en sak när jag var liten, -sanningen.
Bara den, och jag fick den.
Jag ville bara få se allt för vad det är.
Inte tänker jag tillåta att ni gör hela mitt liv och min historia till en lögn ni har gjort nog med skada.
Så, vad ska vi göra nu?
Vad är mitt problem?
Allt nu, du!
Jag ansöker med denna bok om förtids pension för evigt och så vill jag ha skadestånd så att jag kan bygga mig ett värdigt liv ur ruinerna. Det livet som jag förtjänar.
Ring min advokado tack !
Diagnos; Komplex post traumatisk stress, första trauma 3 år gammal, sista för några månader sedan.
När jag säger till kurator Jihanna Elvetofs att läkaren bör skriva ut CBD till mig vilket är vad man borde ordinera till någon med stress och ångest problematik. Det kan bli svårt är svaret. Det kan det, det kan bli svårt, och jag vet att jag inte behöver ha det på recept men vid det här laget efter ett helt liv av krigande för min rätt att få finnas och vara bra som jag är utan att drunkna i överlevnadsmekanismer och stresskortisol. Få ro och tid att förstå mig själv utan att behöva studsa omkring som en tappad vante i någon annans hoppborg. Tack för tipset Jihanna men svårt är inte svårt längre för mig. Det som är svårt för mig i den här situationen som i alla förr gående ögonblick i denna isade uppförsbacke som blev mitt liv, är att begripa varför i hela friden det skulle vara svårt.
Jag säger som jag sa till matte a läraren när jag gick kursen för en tredje gång, då på Komvux även den gång egentligen ett år för ung för den så kallade nivån.
Förklara varför, så kanske jag kan förstå, acceptera det och göra som du säger är rätt och rimligt. Om det är rätt och rimlig för mig. Jag fick inte rätt för att jag inte hade gjort uträkningarna riktigt på samma sätt men kom fram till rätt svar. Självklart blev jag irriterad och två gånger valde jag som nästan den tredje också att bara gå ifrån kursen. Hon ville inte ge mig någon förklaring på varför det är så viktigt att göra det precis så.
Ville är nog orättvist. Hon kunde helt enkelt inte och bönföll mig att bara göra det, för min egen skull.
Sådär har dem sagt hela livet, bara gör som de säger det blir bäst så, för din skull och sen kan du söka bostad i ett förfallet gammalt vattentorn som de kallar studentbostäder och vara jäääävligt tacksam för att du får bo där på rivningskontrakt , fast du inte ens är student.
Allting är 42 eller 43 om jag vill och det enda som kan hjälpa mig och är det sunda naturliga självklara valet är CBD.
Rätt lätt om du frågar mig.
Jag må låta korkad för den negativa pessimisten här men det är din hufvudvärk, jag håller mig borta ifrån negativa människor som har ett problem till varje lösning.
Och detta är mitt liv, så det är mig du skall fråga
Jag tror jag kan tala för stora delar av den populära populationen med ångest. Varför gör ni oss olagliga?
Är det någon ny kur mot ångest jag inte hört om, jag ser inte mkt på nyheterna så jag missar ganska mycket trams men min kur, den är inte ny den är ell gammal.
Medan vi ändå håller på. En fråga till, är det så svårt att sätta ut samma barack lådor som arbetare såsom bygg polacker till exempel bor i när de är här. Ställa dem lite snyggt hursomhelst på en passande plätt. I våningar hejsan hoppsan det kan bli hur bra som helst. Fråga någon konstnär som säkert vill måla lite graffitti på dem eller bara vänta tills de gör det för egen maskin. Döpa den lilla byn till något käckt litet namn och slänga in dem som vill och som inte har någonstans. Vi behöver inte eran kontroll, det är den som skapar alla problem.
För att inte tala om alla övergivna, stängda och av kommuner tagna tomma ställen som bara skall stå där öde istället för att husera människor som vet värdet av att ta hand om gärna skulle bo i och rusta upp.
Vad sker? Istället bygger ni in undervattenslampor under asfalten för vad fan vet jag för hur många miljoner. För att dem som redan är rika och sitter på 5 bostäder för mycket, skall gå där och inte uppskatta detta underligt intetsägande konstiga skall kalla sig konstverk längst upp på avenyn. Med sina alldeles för rena skor som kostar mer än att smälla upp en sån barack och slänga in två stackare i den ge dom lite folk lön och låta dem andas tills dom klarar att komma på att dom vill om dom kan och kan om dom vill göra någonting.
Man behöver tak över huvudet, trygghet!
Alla har rätt till det säger ni.
Det finns inga tak, det finns ingen mat säger ni.
Skitsnack. Det finns både mat och plats så det räcker och blir över!
Ingen fara vi kommer snart ta tillbaka allt ändå, ockupera mera och det finns inget ni kan göra.
Trygghet först tack eller försöker ni ta livet av oss?
Sahara Mode
Jag kom precis hem
Idag har varit en dag, precis som alla andra dagar. Helt full av allt och lite till. Både för mycket och för lite i en salig oordning som jag inte riktigt har klarat av att hantera så bra i det sista men kanske egentligen bättre än förr.
För jag hade vett nog att be om hjälp.
Hjälp?
Vilken hjälp?
Orka.
Det är ändå många små steg i rätt riktning att inse det och istället för att göra mer kaos av kaoset och låta det äta mig. Att stå lite still i det, använda min vrede och förbannelse till någonting vettigt.
Tröttna.
Och ändra.
Istället för att fortsätta springa cirklar runt mig själv och låta alla och allt möjligt göra detsamma.
Ta lite kontroll över det o kontrollerbara, hur otroligt det än må låta.
Jag träffade Sara på vägen hem. Hon hade hamnat snett på sin färd.
Precis som jag mången gång gjort hade hon somnat på spårvagnen.
Hon började prata med mig, och underligt nog var det helt okej.
Det var lika underligt för henne som för mig.
Sara satt där hon satt av en anledning.
Hon såg mig och berättade vad hon såg.
Hon hade rätt om allt i princip, och resten ligger i en nära framtid.
Igår var det sahara mode för mig.
Kom till fel kontor nästan för sent. De hade stängt, kontoret hade flyttat och det visste jag ju.
Lappen jag hade skällt om hade jag i fickan det var jag som hade glömt lämna in den, inte handläggaren.
Får be om ursäkt.
Jag tror jag hade byxor på mig.
”CPtsd” – Med stress som drivrutiner. ett helt liv av självsabotage.
Och motståndskraft med poesi,
”You can have anything you want from me, as long as you don´t demand it ”
/MiSt
Jag anpassade mig genom att bli missanpassad.
Som en bananas.
En mutant.