Det är inte enkelt annars att förmedla till människor hur det känns på insidan av mig. Inte heller är det egentligen speciellt hälsosamt då det tar mycket kraft och nu mer ofta än sällan missuppfattas eller blir använt emot en.
Jag ser lugn ut och när jag är som mest orolig då är jag väldigt medgörlig och ser snäll ut för jag orkar ingenting annat än det och vill då rakt inte framkalla drama med bara någon av mina miner eller andra uttryck. Så jag är still, stel, snäll.

Det kan inte ha varit lätt för honom att förstå precis hur orolig jag verkligen var. Otrygg.  Han försökte säkert bara göra det bra, fixa allting, göra det bättre för mig.
Och det skulle jag liksom tro på nu.

Hela livet har det som sagt känts som om jag håller på bli förberedd för krig, det är det jag kan. Att kriga.
Med honom behövde jag egentligen aldrig kriga. Jag behövde det inte heller nu men mina gamla skyddsmekanismer flyger inte iväg på en handvändning bara för att jag vill det. Först måste allt på plats inne i mig.
Jag var medveten om mitt trauma, och mina skyddsmekanismer.
I en tanke kan man förstå vad som helst men att släppa den tanken vidare in och ner i magen, göra om krig till frid. Ge upp.

Det är en helt annan manöver.

Upptagenhet är en trauma respons.
Och jag var tvungen att överleva tills jag fick en chans att leva.
När den chansen kom hade jag ingen aning om hur man tar emot den, eller hur att tar emot någon som försöker vara där, vid min sida. Samarbeta, inte förstöra.

Mr var ivrig och lugn samtidigt, sådär som bara han kan

Efter första genomgång trodde jag att jag hade ett ungefärligt hum om vad det handlade om.
Jag var imponerad av hans research och framläggande av historik och fakta kring allt det han pratade.
När det kommer till att faktasökeri om historia och sådana saker kommer jag in kort. Jag brukar gå på min magkänsla till vad som är troligt eller otroligt, men för att det skall fungera behöver det råda balans i systemet. Först och främst, i den cannabinoida systemet, kroppsligt.
Det kan vara hur öppet som helst och balanserat i chakran och energier men om inte kroppen är i balans kan man inte lita på sin magkänsla eller sitt snurriga intellekt.
Kunskap som jag behöver bruka med ett öppet sinne komma till mig.  Men när själen har rymt och allt är på sniskan för länge och man inte längre litar på sig själv, på sina egna steg.
När den inre kompassen är immig och i en annan dimension.
Är man dessutom lite drömmande naiv och hälsosamt ignorant till sådant som inte har med mig att göra.

Då får man hålla i sig i bussen för chauffören är full.

Ingen kan rädda alla men alla kan rädda någon.

Mr försökte rädda mig, men jag kunde inte ta emot det. Ingen kan veta allt och för att överleva där jag har varit har jag helt enkelt inte haft energi till övers för att tänka på alla andras misär runt om jordklotet.
Jag hade dött på fläcken om jag hade börjat rota med det samtidigt.

Ignorant har blivit det nya skällsordet. Vet man inte allt och gör allt för att hålla sig uppdaterad om alla överallt hela tiden, och förstår att läsa på om precis allting så är man en sopa.
Jag ser det annorlunda, jag tycker att man är en sopa om man skräpar ner.
Det är inte så det funkar. Ingen kan veta allt det är så vi fungerar tillsammans. Man bidrar med det man har och lär sig av varandra.  Inte genom att vi leker följa John med en galen tjomme som säger sig ha alla svar och alla andra är värdelösa för att de inte vet allt. De ska bara gå där och skämmas över hur dåliga människor de är.
Lägre stående, mindre värda.

Förvirrat läge ADHD style 2,00000000000000 borderline varning skyltarna blinkar och piper överallt medans fåglarna faller ifrån himmelen. Helvetet sa du?  Vart sa du att det låg? Jag litar på din riktlinje nämligen, snälla berätta för mig vart helvetet finns för så som det ser ut på den här planeten kan jag inte tänka mig något skönare än att äntligen få utforska helvetet. Tror jag är väl rustad för det nu. Vänta nu, fallna änglar och allt det där.  Just det helvetet är ju här. Det var ingenting. Jag listade ut mitt eget svar.

Vet man inte allt och gud (ja, han gubben med skägget. Precis -han) nåde den som dessutom inte vill veta allt innan en har användning för det. Självklart vill jag lära mig saker men jag är ingen tvångs pluggare och då rakt inte för att någon annan tycker om vad jag skall veta eller göra. Den ignoransen i högsta retrograd.
Hon är ondskan personifierad.
Men, jag är väl här för att göra mitt liv inte  för att bli bestraffad för att jag finns, vart jag finns och hur jag finns. Och sen förväntas jag rädda världen.

Dålig deal nej tack jag tänker inte betala för att bli köpt. Ni kan behålla sitt åsiktskrig  medans jag krigar för själen och för att behålla min mind på öppen och redo för transformering, alltid redo.

Och kommer jag över dig vara vuxen mobbare på facebook så kan du tro du får på moppa, jag skiter i vem du är.

..

Jag blev alldeles för ivrig och svarade fort ett stort ja till att vara med i Mr´s förening.

Sedan fortsatte natten med mer information.
Hela rundan en gång till, nu med nya detaljer, sett ifrån andra vinklar, med mer av de underliggande, kringliggande och bakomliggande drömmarna.
De som ville vara med fick göra vad de var bra på, och vad de ville göra. Alla skulle ha en talan i att ta beslut om vad att gå vidare med och så vidare. Det var ingen press, inga krav med löfte om ekonomisk avkastning vare sig man ville göra någonting, eller bara var med.

Fantastiskt. För jag ville verkligen göra någonting. Om det fanns en chans att få finnas och bidra med min artistiskhet. Få utrymme att utforska fantasin och skapa en  finare värld utan att behöva oroa sig om påhittade papperslappar eller något så enkelt som tak över huvudet.
Med både gemenskap, äventyr och trygghet. Äntligen. I´m in, all in.

Han sa att hade valt mig för han visste att jag inte kommer av girighet, sen var han väl tvungen att testa den teorin kanske. Eller så är detta bara en eftersläng av oförståelse ifrån min sida. Oförståelse kring många detaljer som ligger kvar här och där i förvirringen av allt som skedde både då och i mitt liv runtomkring. Vissa saker är konstigare än andra och det konstigaste som gör allt ännu underligare, är att han sedan den helgen inte har behagat prata med mig. Trots att jag via långa meddelanden på messenger försökte förklara för honom vad som hände (det jag minns) och hur jag kände. Hur det skrämde livet ut (i) mig och det hade hjälpt om jag kunde få reda på varför han bara försvann och lämnade mig ensam i det tillståndet. Vad upplevde han, vad hörde och såg han? Det finns saker helt enkelt,  som jag inte kan förstå utan att prata med honom. Men han har inte svarat eller hört av sig sedan jag skrämde skiten ur honom. (Jag gissar)
Han som skall vara en sån kär vän till mig.
Det enda svar jag  fick veckorna efter då jag försökte kontakta honom var tillslut ett kort;
”Döm mig inte för vad jag inte visste, lär mig hur man gör rätt istället.”
Vilket var precis vad jag försökte göra.
– Till att börja med min vän, skulle du eventuellt kunna respondera på någonting utav det jag har undrat och på så sätt visa att du har läst igenom det alls och försökt sätta dig in i vad jag försöker förstå och undrar angående situationen. Den situationen du var med på att skapa och såg spela ut sig..

Den som skrämde vettet (i) mig.

FRÅGETECKEN ..
Inget mer svar; 2 år senare.

Meanwhile i Big Brother huset.
Herkulesgatan edition

Det knackar morsekod i väggen, någon hälsar på.

Det var grannen, han har en ny dator som han redan kan allt om.
Definitivt mer än mig, men som han ändå vill ha hjälp med. ..
”Blir svårt för mig att hjälpa dig med saker som jag själv inte kan.”
Men jag kan försöka. Eftersom du insisterar så av någon anledning.
Men det blev ett halvtaskigt försök jag kunde inte förmå mig att bry mig mer min energi räckte knappt till att stå upp och nu var jag plötsligt i samma rum som en främmande man med en dator som jag förstod att han förstod och det var väl i princip det enda jag förstod.
Mamma. Jag vill hem.

Sen anklagar han mig för att jag fiser för mycket och nu får jag snälla snart bo någonstans där inte alla hör allt. Till och med tangenterna hörs genom väggarna, som säkert mina hufflepuffar som utförs mest för att jag fan inte får vara ifred.

Kan, vara i fred.
I FRED

Vad för typ av energi tycker folk att någon som blir lurad skall återge.
HÄ? Förklara!

Jag blir irriterad över dansen kring granen, firar inte ens jul så jag äter bönor och fiser ännu mer.

Varsågod tack så mycket varsågod.

Jag ska försöka.

Vara god.

..

Det var fortfarande mörkt ute när vi fram emot  fredagsmorgontimmarna gick ut på en promenad över markerna framför huset. Björn ville visa mig en eldplats han hade fixat, men vi kom aldrig så långt. Det var de kalla timmarna på morgonen och jag hade fel skor och halkade i leran hela tiden.
Så vi gick tillbaka och gjorde en upp en liten eld längs stigen vi var på.

Medan vi njuter av mörker, väder och eld, tar Mr upp Ursula.
En kvinna jag inte har mycket till övers för på grund av hur hon behandlade både mig och andra, då. Förr, för 10 år sen. Hon mådde inte bra men det ursäktar inte vad hon var. En farlig kvinna, som dessutom var beteendevetare och sedan hujedamig fick arbete på arbetsförmedlingen.
Hon tog in brutna fåglar i sitt liv och i sitt hem.
Och utnyttjade sin position som hon bäst behagade, för sin personliga agenda, för både nytta och nöjes skull.
Mest för nöjes skull tror jag men hon var bra på att låtsas annat.
Historian om Ursula är inte lång och är inget jag orkar bemöda mig med att förklara helt ingående. Det slutar i alla fall för mig med att jag ääääntligen hade lyckats köpa en relativt bra semi digital något sånär slags duglig kamera. Då beslutar hon sig för att slänga ut mig , och behålla kameran. Vi hade just med stort sjå bestämt att jag kunde hyra rum hos henne i några veckor. På slavarbetets grunder och nåde. Det blev inte många dagar där.
Vi har stött runt varandra i mörkret på någon fest genom åren. Jag är inte den som orkar gå omkring och grina, har till och med försökt säga hej. En av gångerna välte hon mig nästan så bråttom (som vanligt) hade hon ut genom dörren. Undra om hon fick en stroke sen. Det måsta varit traumatiserande att träffa på mig där i en redan stressad situation. Hon letade väl efter någon att misshandla.

Jag blev ställd när Björn tar upp henne helt plötsligt.
Han nämner det med kameran och att det var orättvist som hon behandlade mig.
Det satte igång en misstänksamhet hos mig, jag förstod inte vad hon skulle in här och göra. Vi hade det ju trevligt nyss. Innan detta hade jag inte varit så ifrågasättande till hans ord eller undersökt någonting närmare.

Den delen kommer nu.

Han pratade som om han trodde att han hade mig.
Som att han var säker på att jag var invaggad i hans (falska eller inte falska) trygghet.

Som en korv med bröd, det är osäkert.

I och med att trygghet är det som gör mig mest obekväm i hela världen så var mina reaktioner inte efter förväntningarna normal. Verkar det som att det verkade som.
Stress gör någonting med sinnena, man får en förmåga att läsa mellan raderna. När man sedan har blivit proffs på det har man även lärt sig vilket som kommer ifrån sina egna rader och kan förutse alla kommande tecken som pekar till där det ligger befog till misstänkt oro. Eftersom jag vid denna tid inte längre hade någon tillit till mig själv som orienterare var det mycket svårt för mig att avgöra vad som var vad här. Detta var ju Mr, jag litar på honom men vi hade inte setts på 10 år, det kan hända minst sagt mycket med en människa på 10 år, och inte kan väl jag veta om han har valt att bli bättre eller sämre med vad han har genomlevt.

Att jag blev misstänksam fick räcka tillsvidare, jag tog med det i beräkningarna och fick helt enkelt vänta och se.
På handlingar. Inte ord,  som det var väldigt många av.

När man dessutom har upplevt tidigt och många trauman levt i utsatthet, ständig otrygghet och experimenterat med sina sinnen. Blir man övernaturligt känslig. Det är en version av vad de vill kalla psykiskt sjukdom men egentligen är det någonting helt annat. Som inte passar in i modellen som har skapats för vad samhället är och vad det får innehålla för att vi skall hålla oss på plats på mattan. Alla på en plätt men så klart men ovänner och uppdelade, så vi bli överskådliga och lätta att hantera. De som vill någonting annat är sjuka och är de inte det så får vi dem att tro att de är det. Funkar inte det så förgiftar vi dem tills det funkar. Med ett ihop kok av gifter så kroppen blir sjuk och mer benägen att tro, ord, skrämsel propaganda inlindad i sockervadd men med ett meddelande som säger sin raka motsats.

Du din raka motsats.

Mind control.

Barnpsykologi egentligen.
Bäst vi lägger till lite mer gifter. Varför inte lite plast och glasbitar i maten för att kroppen inte skall fungera för egen maskin, och därmed inte heller hjärnan. Så. Klart.
Jag är nog visst sjuk, för andra människor blir obekväma runt mig. Jag inte är som dem.
Alla ska vara likadana det stod i Aftonbladet förra veckan. Bäst jag går till läkaren så han kan googla hur man gör när man är sinnessjuk. Hela tiden ha uppmärksamheten på allt annat än att det kanske inte är något fel på mig, utan på så gott som allt annat runt mig.

Försöka göra någonting med det, istället, bli fullkomligt nedtrampad i skorna och lika gärna går och lägger sig igen.

Inse att det ju måste vara nåt fel på mig eftersom ingenting funkar.
Jag funkar inte.

Tappa glöden tappa hoppet.

Men, det finns ingenting som heter utbränd.

Jag är inte ett stearinljus

När det tar slut, är jag död

Eller börjar om.

Re; set

Tjack

Match

Game over

Game on

Vi sitter i bilen på väg till Hippie festival
Bredvid mig sitter en likasinnad poetisk kvinna som går igenom en sorg.
Vi delar dikter med varandra.
Min dikt;
”Tiden går fort när man är orolig.”
Får en utskällning ifrån framsätet.

Mitt sätt att vara har definitivt gjort livet komplicerat för mig. Det verkar som om ingen vill höra sanningen ur ett rått rakt i stunden perspektiv, om stunden.
Alla vill prata om den där andra sanningen, som någon annan har fel om, någon annanstans, en annan stund.

Så jag är för jobbig, helt enkelt sjuk.
Funkar inte. Inte bra. Måste ändra på mig.

Då provar jag väl det. Kanske, bara kanske min tillvaro lättnar lite. Det är värt ett försök? (FEL)
Det funkade inte, konstigt nog, det blev inbördes krig. Det var så jag blev sjuk på ”riktigt”. Medans jag försökte ändra på mig, anpassa mig, till och med efter dem som säger sig leva efter filosofin att man inte skall anpassa sig. Förvirrande.  Destruktivt. Jag är av den arroganta sorten som tycker att jag är bra nog med att vara god (nog) och världen kan faktiskt anpassa sig efter mig. Punkt. Jag har fått ta emot mycket skit för att vara någon som inte tar någon skit. Skiten tog i med hårdhandskarna. Så att min skit radar är nu mera på svindlande nivå, så hög att den som en torktumlares filter behöver rensas.

Det gör jag nu. Allt ska ut, börja om.

Jag vet att det finns reko människor där ute, jag har sett dem i ögonvrån, men efter som jag inte har passat in någonstans. Inte ens med de finaste blommiga hippisarna som står och faller kring varandra med sina åsikter om frihet som ingen klarar att leva upp till. Har jag till slut gett lite upp hoppet på att träffa människor som hyllar den jag är. Inte bara accepterar att jag är där, utan faktiskt önskar att ha mig där med allt vad jag kan bidra genom att bara vara jag. Ingen ville ta mig på allvar, vilket jag inte heller gjorde till slut, men jag är på allvar och eftersom min allvarliga humor inte har fungerat i livets version gör jag nu allvar genom att skriva min berättelse. För mig har livet inte varit ett skämt. Jag har inte varit bostads fri som någon med en familj i ryggsäcken kan säga. Jag har varit bostadslös, ensam, övergiven. Läget har varit  allvarligt. Till slut fick det bli så skrämmande att jag helt enkelt var tvungen att ta mig själv på allvar. När man har levt där jag har så är man inte så lättskrämd så universum fick ta i.

Helgen går vidare. Det blir ett virrvarr av konversationer, mest en väg till slut. Från ett håll eller annat.
Det är inte att vi inte förstår varandra, tvärtom, men vi var inte på samma våglängd, på samma plats energimässigt. Jag var inte mottaglig eller öppen för hans sätt och han förstod inte mina reaktioner.

På morgonen gör vi oss i ordning och gå för att äta frukost på Rasta bortanför Lilla Edet. 

Det blir lika snurrigt i denna berättelse som det var den helgen, som det är i min hjärna och har varit i mitt liv.
Jag försöker beskriva utifrån ett splittrat sätt att finnas. Med en kropp och själ som existerar som om i tre olika liv, tider och dimensioner samtidigt. Utifrån alla perspektiven med tankar, känslor, upplevelser och tolkningar av tillstånd.

Han nämnde någon gång under helgen att han hade hört av sig för att han var orolig över mig.
-Va? Vadå, vad visste han om min situation?
Ingenting, (och inget svar) det var en konstig sak att säga.
Misstänksam igen.
Jag vet inte vad han visste för någonting.
Men att han inte visste hur allvarligt det verkligen hade varit, är jag allvarlig säker på.

Mr försökte rädda mig, rädda sig, rädda mamma, rädda pappa, rädda alla, rädda världen, skrota världen bygga en ny. Men med hans brist på att kommunicera tillbaka faktiska svar på en konkret fråga gjorde att det tillslut kändes som om han ville skada mig mer. Som världen ser ut idag kan man inte lita på någon som snackar sött, glittrar och har en klubba i handen hur mycket man än vill. Även om man har känt honom länge, vad som helst kan ha hänt på vägen han kan ha ruttnat. Inte för att jag trodde det egentligen men när själen bara har sett mörker på så länge blir den bländad av för mycket ljus.

Ljusskygg

”Hur svårt kan det vara?” för att citera G – som Gandalf den gråvita ser han ut.

Ja, hur svårt kan det vara?

Relativt svårt tyvärr.

Tydligen

Gunilla i skjulet

Efter frukosten fortsätter vi promenera, vi kommer fram i lilla Edet.
Det var ännu någon grillplats han ville visa mig jag tror inte vi kom fram till någon av dem eller så kunde jag inte se vad han såg. Medan vi närmar oss ett stort igenbommat hus pratar han och pekar som om det är dit vi skall. När vi kommer fram visar han mig in i förfallet gammalt skjul bredvid, där han hade inrett lite lätt och vad vet jag vad meningen var med att ta mig dit. Kallt var det i alla fall och hela tiden var det han sa och vad han visade mig, två vitt och brett skilda saker.

Att luras och ljuga är de mest vedervärdiga saker man kan göra mot mig, det finns bokstavligt talat ingen anledning då jag tolererar allt, förutom grymhet och lögner. Jag har väldigt stor tolerans och kan förstå allt om man är ärlig så det finns ingen anledning att luras, förutom om man är ute efter att göra mig jävligt irriterad. Den här killen känner mig. Det trodde jag, tror jag. Så nu vet jag vet inte vad jag skall tro.
Jag är inte heller en kräsen person, en liten eld och ett vatten  räcker fint för mig. Finns det dessutom en god vän,  en öl att smutta på och kanske någonting att röka på så är läget tip top perfektamundo. Det gör inte ens något om det duggar eller blixtrar och dundrar, jag kan till och med stå ut med att frysa lite inga problem.
Men detta var någonting helt annat.  Oklart, ovisst, kyligt och fuktigt, barfota utan strumpor och skor i kvicksand.

Är man så dum att man luras på det viset och tror att man gör det för en god sak eller för att jag skall lära mig nånting så har man aldrig lärt sig läraryrket för det är inte så det funkar. Tvärtom. Då sätter man mig på tvären och utsätter bara vad jag kunde lärt mig.
Jag är annars en snabb elev. Instant learning, instant karma, instant kaffe, instant allt.
Det sätter man då på delay för att jag blir sårad arg och trotsig. Jag gillar inte att bli lurad helt enkelt. Vem gör det?
Ska du överraska mig och snacka stort så får du faktiskt tänka på vad du säger och gör. Förväntningar är inte nåt jag samlar på men om du ger mig dem i handen får du fan leva upp till vad du utsäger dig för att vara och mena, och tänka på vad du ger för slags bild av sakernas ting. Du kan inte leda mig in i ett skjul och kalla det för hus, eller visa mig en sten och kalla det för grillplats.
”Så var finns allt detta du skryter om? Bakom busken, bakom huset, under stenen?”
”Hallå? Fattar du inte att jag inte fattar någonting av detta?”

Man kan säga att jag igen blev tungt medveten om att man inte kan lita på någonting, inte sina ögon inte sina öron, inte sina varma gamla vänner, inte vädret och värst av allt inte sin inre kompass den verkade ju ha rostat sönder och samman. Gilla läget?
Jag började på våldsamt undra vad den här knasbollen hade tagit med mig på för slags trip. Klockan gick och det började bli högsta tid för mig att lista ut hur detta med soc. möte skulle gå.
Ingenting utav den trygghet han utgav sig för att lova kändes av och när jag nämnde det tittade han bara konstigt på mig eller pratade bort det. Hela tiden lika lurig.

Vi gick för att hälsa på en väninna till honom i Lilla Edet.
Mr´s pappa, som var den eventuellt utlovade skjutsen tillbaka in till stan för att jag skulle hinna till mitt soc möte som var ganska viktigt då jag vid denna tid fått obefogade avslag i de tre månader jag till slut igen ens orkat ansöka. Ringde och var någonstans i närheten men hade fått punka och hur det än var skulle det ändå inte hinnas med.
Jag hade gjort precis det misstag jag hade lovat mig själv att inte göra, det var redan för sent oavsett.
Ja tack jag kan gärna ta lite mer ångest.
Tar några andetag och inser att jag måste ringa Anna, min dåvarande handläggare på boende enheten. Anna var den som hade fixat denna lägenhet till mig. Det tog henne en kvart. Sedan slutade hon snart tyvärr som alla de bästa gör. De som stannar, blir monster.
Hon hade snällt nog, på grund av alla problem jag hade haft med Kortedala kontoret. Ställt upp på att följa med på mötet så jag var tvungen att ringa henne.

Tillslut tog jag mitt förnuft till fånga och ringde upp.
Jag är inte den smidigaste kniven i lådan när jag är stressad och eftersom jag hade miljoner med små saker som oroade mig babblade jag mest en massa onödigt virrvarr om vartannat. Bland annat nånting om att jag inte kunde bo där och inte ville gå tillbaka. Detta på grund av förutfattade meningar egentligen om gatan och lite episoder jag själv har sett och hört om detta hörn av Hisingen.  Jag var självklart tacksam över att ha tak över huvudet mitt i kalla vintern, men när jag får sån ångest går jag alltid alla händelser lite väl mycket i förväg och oroar mig över saker som jag kan behöva fixa innan de sker. Det kan bli lite svårt att urskilja vad jag säger och vill då, det förstår jag. Det enda jag egentligen ville säga var att jag missar mötet. Men det blev ett helt annat samtal.
Anna blev orolig och menade att jag inte kan vara ute. Självklart menade jag inte egentligen att jag inte skulle gå tillbaka hem. Det var min ångest som talade samt att jag hade snurrat in mig lite väl mycket i den dröm det var tal om, som dock på många långa vägar inte kändes skymten av.

Jag hade bara bott i lägenheten någon vecka. När jag flyttade in tog det mig en extra vecka av tappra försök till att i omgångar transportera mig och min separationsångest från Gamlestan till lägenheten. Hade ju blivit van vid att ha min vän i blickfång, eller i alla fall en trappa bort. Men det var också en del obehagligheter som flög omkring och vrålade mig i ansiktet i huset. Och vi var alldeles för många i vägen för Gandalfs projekt bygga om hus till häftig landbåt. Så det var dags för en ny situation, dags att komma ur vägen. Han hade varit gästfrivillig nog med alldeles för många av oss i många månader.

När jag och min ångest hade landat på Hisingsgatan kl. 19.00 på Söndagen efter att jag skulle flyttat in på fredagen egentligen. Det är akut boende och om man inte utnyttjar lägenheten åker man ut. Till slut fick jag möta upp någon tjomme som på Söndagen hjälpte mig köra sista biten. Fick lov att förklara mig. Rapporterade till honom om min separationsångest, han frågade mig vad det var.
-Äh, inget speciellt.

Väl ”hemma” hade jag förstås inte lyckats packa en pryl rätt. Hade inte telefon, ingen dator, tv:n som stod på rummet fungerade inte och dum som jag har varit mot mig själv förut så insåg jag som sista utväg som ju egentligen är vägen rakt in, att jag inte ens hade papper och penna.
Så jag och min ångest gick och la oss klockan 19.00 efter en trevlig dusch tillsammans.

Mitt i natten var det såklart som en välkomst serverad en snubbe som var arg på någon annan snubbe som stod här ute och var putt och skrek om att någon skulle döda en eller annan. Här ska nämnas att dessa hus är så lyhörda att om det står någon och viskar nere på gården låter det som om de viskar i mitt öra. Jag gillar inte att ha grannar alls och hade helst bott i skogen högt uppe i ett träd för att slippa onaturligt stök. Med min nivå av ångest dessutom och den höjd av känslighet jag nu upplever mig igenom blir ljud lätt till oljud i en otrolig magnitud.
Jag blir upprörd. Allt blir värre.

Nu tror jag saker händer i den ordning  så som de behöver ske beroende på hur mottaglig man är i sin utveckling och redo i sin resa.  Men så som saker ser ut idag och hur vi människor behandlar varandra, blir man tyvärr hela tiden störd, påverkad, störtad, får börja om. Någon slänger ur sig oaktsam blajja aggressivt inlindat i vackra ord. Men jag hör varje vibration jag hur på vilket humör du är när du städar, när du går, när du vill ha uppmärksamhet när du försöker begå övergrepp. Jag hör allt. Och du stör! Jag blir upprörd, störd igen och sådär håller det på tills; Distans utbildning i frontalkrock med sig själv, den är inte CSN berättigad den utbildningen.

Fortfarande fredag förmiddag.
Jag fick otåligt förlita mig på Mr´s goda vilja och underliga tidsplan.
Tyckte inte om det alls och allt gick för sakta för mitt tålamod.

Ingenting var okej med mig. Den ostabila grund jag nu hade att stå på var på inget vis okej.
Inga pengar, missat möte, ingen självständighet, – jag borde vara smartare vid det här laget.

Veleri, on going.

Han går mig omkring krokarna medan han snackar om inneboende kontrakt hos den där Ursula. Jag förstod lika lite hela tiden, men då skulle vi alltså till kommun huset och fixa med detta kontrakt nu då. Enligt hans uppskattningar skulle det komma pengar dagen efter (På en Lördag) eftersom han (tydligen) inte heller hade några pengar.
Ja, troligen, troligen skickar socialen pengarna på stört bara för att du visslar. Jag tror dig magistern. Tack men ett absolut nej tack. Jag vill inte ha ett eget inneboendekontrakt hos Ursula, den visan är sjungen redan.

Det verkade inte bättre än att han inte hade evolverat tre centimeter från att vara den evinnerliga snorvalp han alltid hade varit. Voff, jobbigt.

”Kom, kom, släpp allt och kom.
Du måste komma det är din födelsedag.
Allting löser sig.”
Taxin tog han på kortet men det var tydligen också vad som fanns där. Dålig planering.
Samtidigt, hade jag inte tagit hela dagen på mig att försöka lista ut om jag skulle våga åka eller inte så kanske inte sista bussen skulle ha gått och situationen hade sett annorlunda ut?
Vem vet? Inte du, och då rakt inte jag.

För soc. möte var det för sent. Nu handlade allting om att försöka luska ut vad han talade om och vad jag kunde göra för att hjälpa till eller i alla fall förstå, någonting alls i vår nu gemensamma situation.
Men det såg mörkt ut på svarsfronten.
Även på slant fronten förstod jag, för sent, förstod jag det. Om han hade kommunicerat med mig hade allt varit okej. Men eftersom jag hela tiden inte förstod ett skvatt av vilket som vad när  eller hur och vilket som var någonting helt annat, som kunde behöva en team insats för att lösas. För att ingå i ett team behöver man kommunikation annars är det någonting helt annat.

Frustrerad. Mer frustrerad för varje gång han högaktningsfullt sket i mig.

”Kom snälla kom släpp allt och kom, det är din födelsedag, kom.
Jag förstår hur du mår (!)  men kom bara det ordnar sig jag lovar dig.
Kom hit ska jag visa dig hur man gör ont ännu värre. Det är lugnt du kan lita på mig.”
Han förstod inte i sin vildaste fantasi hur jag mådde och hur mycket jag än försökte förklara att han faktiskt inte förstår och att det som sker här gör det värre. Mycket värre. Eftersom jag inte kan sväva mellan himmel rakt ner i helvete, och sedan på 3 röda förväntas hitta mina fötter i ett mellanland. Allt detta minst en gång i timmen är inte hälsosamma tillstånd. Det är inte meningen att det skall vara så. Varför jag är byggd sån att det funkar är egentligen nästan mest skrämmande att tänka på.

Det är inte nog att ha käkat LSD några gånger blandat med svamp eller vad annan excentrisk cocktail någon cool skogs dansande dude kan koka fram. Det räcker inte. Det finns så mycket annat arbete som skall till bakom och emellan för att det skall ha rätt effekt. Man måste jobba på det man få se om sig själv etcetera. Vi är space själar ja, men vi måste ändå bo och verka på jorden, beblandas med de andras verklighet. Utan att tappa fotfästet hela tiden. Djupa andetag. Sådant som gör universum psykedeliskt. Som det naturligt är, bara att vi har starka tendenser att blockera den dörren. Stämplar det som galenskap och går vidare.

Att vara är psyko nog och att vilja och kunna pendla mellan dessa tillstånd i en värld där allt säger att det är fel väg, fel sätt. Motarbetar en som om deras liv hängde på saken.
Döda budbäraren, hotet.

Så jag har ett jobb om du undrar. Mitt jobb, min sak att vara på jordklotet är ett heltids jobb det är 24/7 upphöjt till tre dimensioner och i en 180 graders vinkel. Det blir lite knäppt ibland och jag har tillåtit fel folk att härja fritt hursomhelst med sina smutsiga fingrar.

På en fest för några solar sedan.
Festen.
Den festen där jag gjorde misstaget att gå med en orm hem.

Satt i dörr springan till mitt vackra gamla blå retro tält hus som jag hade fyndat, i lilla Edet faktiskt.
För 85 spänn. Fyra väggar, tak och tarp. Inget som ploppar varken upp eller ner, inte en tusen och en till pinne som dinglar runt varandra och snurrar omkring.
Ett tält, ett hus.

Där satt jag i fred och ro. Så mycket som jag någonsin är i fred och ro och tittar ut på festen genom springan.
Jag är van vid och trivs med att vara inte riktigt med, jag vill vara tillsammans i fred, i fred tillsammans.
Utan att bli illa behandlad.

Någon kom förbi och frågade mig om jag hade tagit LSD, har jag fått återberättat.

Minns inte, var väl upptagen med nåt nånstans.

”Jag är en trip”,  var mitt svar.