(Lånad bild, konstnär okänd. Modifierad av mig)

Jag förstår, samtidigt. Att det är svårt att hjälpa en som blir så uppstressad och upptagen i trauma respons att hon talar i tungor om 7 olika lösningar i 3 olika länder varav alla låter som en möjlig möjlighet men egentligen inte någonstans realistiskt.
Det kunde vara svårt att höra vad jag säger om vad jag vill eller hur att hjälpa mig men det jag hade behövt var ju just någon, som hörde mig ändå. Någon med lyhördhet , kris utbildning och livserfarenhet nog att ta tag mig mig och säga Stop. Stop nu fröken det här är inte normalt.  Men eftersom fokus hela tiden låg så fel och även om jag hamnade en gång nästan rätt på en kvinnomottagning  för oss som kan ha svårt för att sitta i samma väntrum som män. Så var det fortfarande en beroende mottagning och fokus låg där trots att jag vid den tid igen emellan varven hade varit nykter säkert ett år då vad det nu ens egentligen spelar för roll eftersom jag varken är missbrukare eller periodare men det verkar vara de enda ord som de kan. Psyk sköterskan eller vad hon var som försökte göra sitt jobb hon var snäll men snäll räcker inte längre än näsan pekar om en arbetar med människor som verkligen behöver någon som kan ta tag i trådarna och om någon behöver klippas, klippa den. Om någon stuckit av åt fel riktning, fel avdelning så som en boll kalle springa och hämta den och kasta den rätt igen. Genom fönstret på en mottagning för skändade personer som sitter och målar av sig sin groteska ångest, om nödvändigt.
Jag minns henne hon gjorde vad hon kunde. Problemet var just att hon inte kunde någonting. Så min inte wonderwoman kickade in och tog över rodret. Jag hörde ju att de inte lyssnade, till och med dom som lyssnade glömde höra mig.
Hon tyckte jag redan var så duktig så, tror till och med att jag vid något möte med henne talade om att om jag bara ville så skulle jag säkert kunna bli en övertygande astronaut. Vad jag försökte demonstrera för henne var just att det som jag satt och sa till henne inte var realistiskt eller i längden hållbart. Att jag kommer hamna här igen såhär.  Du säger att jag är duktig och redan kan allt, ja – men varför får jag inte det att fungera då?

Man kanske inte behöver kunna allt, kanske räcker det att få ro nog i själen att välja en pryl eller sak eller så istället för att bollla med alla. Det kan ju inte resultera i någonting annat än att man tappar allihop såsmåningon. Istället kanske en kunde lära sig att jonglera med tre bollar för att skapa någon snygg koreografi med dem lära sig vad man skulle lära sig av boll formen och gå vidare med att lära sig jonglera med en annan form.   Frågetecken?

När jag sa där på mottagningen då, detta var 2017 tror jag minsann och det är under dessa år som jag via mitt beteende och omständigheter fått inse och lära mig att jag hade mer problem med män än vad jag visste. Jag sa till dem att nu är jag ju egentligen på fel ställe ändå, detta är igen en beroende mottagning. Visst kanske det ligger lite närmare sanningen, jag har problem med män.  Men. Då ville de i princip bara slänga ut mig. Nej nej Gunilla jag kedjar fast mig i elementet om du slänger ut mig nu så kan jag inte mer. Jag tror det var 2009 eller tio redan som jag första gången tänkte att jag kan ju inte bara lägga mig här, på Järntorget. Eller?

Varför har ingen hört mig, på alla otaliga gånger jag har sökt hjälp själv sedan jag var 17 år gammal och fick några sessioner med en student på Psykologiska institutet .  När saker eskalerade trots att det enda, det enda jag alltid, alltid för sökte göra var att ordna till det. Ordna till mig.
Varför hörde ingen att jag var i stadigt kaos, ständig kris.  Mitt beroende blev till slut att stressa, ordna, bråka, kriga, fixa och jag märkte inte ens när det hade tagit över.
Där deras kunskap om vad kris verkligen är, hur det verkligen ser ut. Där deras kunskap tog slut blev vården jag fick istället till mer övergrepp än något annat.

Jag ser, på vissa mail och sms att jag skapat mycket av komplikationerna själv.  Alltså i denna runda med social tjänsten. Men hallå där. Jag är den som sitter och studsar samtidigt i någon slags mellanrum mellan levande och vet inte ens om det är dit jag strävar längre vilket är mest skrämmande av allt.
Jag minns första gången en psykolog frågade mig om jag hade haft självmordstankar.
Va?
Nej, men nu kanske jag får det din jävla strutt.  Så kan man väl inte säga till redan förvirrade människor det är väl ändå någonting man måste höra mellan raderna ändå om det skulle finnas där?

Jag har alltså inte haft det innan.
Dock för någon vecka sedan hör jag mig själv säga högt att jag seriöst inte ens vet vad det är jag skriver här nu, om det är ett försök till livet eller ett självmordsbrev.
Den som lever får se, troligen ser den som är död bättre.
På Zip mötet  2018 nämner jag för första gången i mitt liv att jag inte kommer överleva så här länge till, att jag inte orkar mer. Det resulterar i att jag blir ut slängd på gatan då i stället för hörd. Nu var jag inte bara missförstådd då utan alltså också värdelös, är det så jag skall tolka det?
För mig, är detta personligt  Jag är inte så bra på att bli in humant behandlad och reagerar där efter med hela min vrede.  Du får bara spela deras spel säger dem till mig, ja denna gång fanns inget annat alternativ för mig. Jag skulle bara låta dem hjälpa mig med det började fort med krig. Tre totalt obefogade avslag och någon liten satan som bestämde att han bestämde att jag minsann skull gå med min psykos ångest och käka matlådor nu. Hej och välkommen till grattis ge mig numret till din chef. Detta är alltså i slutet av 2019 efter psyk bryt som kriget med social tjänsten börjar.

Jag vill inte bråka mer, var tydligen inte så enkelt att bara bestämma i en värld som har bestämt sig för att räkna med bråk är det som gäller nu.

En vän till mig lämnade mig en gång med ett vackert ordspråk, jag vet inte vem det stammar ifrån men för mig är det ifrån Yazan.
” För varje minut du är arg förlorar du 60 sekunder av lycka ”

 

Det visade sig att bitterfitta hade ockuperat den vrå där min själ behövde bo så jag fick kalla på förstärkning för att avhysa henne från området.