När det finstilta är oläsligt och lyder psycho. Run forest run and if you can´t run fly.
Allt blev vidrig skit mellan oss ganska snabbt. Men jag förstod inte att man kunde ta tillbaka allt och gå.
Nu vet jag det, och nu vet jag att något sådant aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig kommer hända mig igen. Den dörren är väl förseglad.
Vi hade varit bekanta innan, träffats, hade gemensamma bekanta eller vad man skall kalla det.
Men på den festen hände det någonting.
När han stod långt bort uppe på en klippa i en blond peruk och såg skevast ut i hela världen.
I den stunden hände det nåt. Så klart.
Torslanda gräsplätt 12.06.16/6-17
Jag har länge undrat vad jag skall skriva om och därför har jag inte skrivit något tydligt.
För till vem, varför, vem är det jag vill nå?
Det var tomt så länge.
Eller, det kändes så för mig.
När jag slutligen var redo sprang jag hårt in i dig.
Dragningskraften gjorde sitt och alla makter medlade.
Vi lydde order försökte inte ens förneka det.
Våra själar fördes samman så, mitt i skogen där och då.
Det jag undrar nu är hur vi hamnade så snett så snabbt.
Vi klarar varandra knappt.
Pratar i otakt, snett och för snabbt.
Ingen tänker riktigt klart och allting faller runt oss.
Allt som var så underbart.
Det var fort gjort.
Var typ över på en dag.
Det var inte tomt längre plötsligt var där hopp jag kände då vi sakta samspelade lite men vad nu då, du då, nu då.
Vi hackar som en trasig skiva i en smutsig gammal grammofon.
Våra älskvärdheter leker kurragömma med oss, går helt loss i kaos och känslornas krig.
Ingen verkar veta.
Vad är ut och vad är in.
Det kunde vara busenkelt.
Bara gå tillbaka, hitta frid.
Men vi fortsatte vår strid, stal varandras tid.
Detta var ment som ett brev till dig.
Nu är det inte värt ett skit
Pressening – en kärleksakt
Plötsligt en av dagarna av höst rusk under min tid av försök till återhämtning (i.ps) på min prinsessan på ärten bädd hos Gandalf i Gamlestan. Rännandes (mer hasandes) mellan frukost i Nylöse kyrkan och sedan vila lite till i renoveringsstök.
Sov rakt igenom allt, sova är jag mäkta bra på.
Inget spelade roll, jag var så trygg jag blir.
Tills den mystiska högen under en presenning dyker upp utanför huset. Tänkte inte ens tanken att det kunde vara mina saker. Ingen visste ju, eller skulle veta vart jag var någonstans.
Jag gick rakt förbi högen i flera dagar, tills Gandalf uppmanade mig vänligt att titta under den.
Rasmus på låtsasluffen hade visst kikat under och sett tjejkläder.
– What, va, nej säg inte att..
Det var mina saker, hur?
Ångest!
På våren 2018 efter att blev av med lägenheten på pennygången och jag samtidigt fick reda på en restskatt på 5000:- när jag just hade blivit skuldfri fick jag nog. ”Fuck this shit”. Tog alla lån jag kunde och skulle göra det jag alltid hade velat. Köpa en husbil, skaffa mig en hundkompis och ett vapen. Sedan göra vad jag vill, när jag vill och hur jag vill i friheten av mitt egna lilla bo som jag kan rulla vart jag vill. The perfect life.
Hade hela planen klar om hur detta skulle gå till och plötsligt nog med pengar för att fixa det. Inkluderat såväl osmarta som oväntade omkostnader. Husbilen fick jag för bara 9000 kronor. Den gick inte att starta och hade stått länge men motorn fungerade och det var en diesel bil så att efter jag hade forskat i om detta kunde fixas, till och med i värsta fall om jag skulle vara tvungen att byta motor skulle den ändå vara väl värd pengarna. Det viktigaste var att den var tät. Innan hade jag provat att bo i en rostig gammal otät husvagn en höst. Det var mindre trevligt. Så att det var tät var prioritet ett, allt annat var bonus. Det var en väldigt vacker och elegant sak med lila dynor och draperier i sammet. En Fiat, byggd enligt Orust modellen i glasfiber som en båt och vänd upp och nerpå.
Detta var görbart, jag chansade.
Äntligen ett eget litet bo att förfoga över, jag kan ställa mig vart jag vill och hela världen är min trädgård.
Jag glömde bort riktigt hur osmart jag kan vara. Samtidigt tänkte intelligenta mig att jag köper lite tjack och girigt skall göra ännu mera pengar av pengarna som egentligen redan räcker.
Bara för att se om hon klarar det. En gång för alla se hur det går. Om det funkar att ta tjack (i medicinskt syfte) utan att allt går överstyr. Det funkar inte för mig. Inte om jag skall ha med människor att göra samtidigt. Uteslutningsmetoden, den vägen blir lite snirklig.
Skutan inte bara kantrade den total sjönk. Efter att första hålet var gjort och experimentet aborterades var det redan för sent att täta någonting som helst. Damage control ifrån under ytan.
Som alltid försökte jag ändå. Fortsatte försöka, fortsatte överleva. Vad skulle jag annars göra? Det var många långa år sedan jag första gången tänkte att jag kan ju inte bara lägga mig ner här på Järntorget och vadå, sen då?
Jag ligger redan ganska mycket, ibland får jag bara en timeout helt enkelt och måste sova, i cirka tre år. Jag är ganska säker på att det inte skall vara så men eftersom ingen inom vården heller någonsin har förstått någonting som helst i verklig hjälp för mig så blev det emellanåt så att jag var tvungen att prova medicinera mig för att helt enkelt göra mitt nästa försök på livet. Att det inte finns någon hjälp att få har jag listat ut otaliga gånger nu men när man inte har någon annan, ingen familj eller annat stöd och ändå kraschar hela tiden då han man plötsligt inte så många val kvar. Det jag söker nu, är inte hjälp. Jag går igenom hela processen igen den ena gången mer skrattretande än den förra och de tror att de kan nåla ner vad som är ”fel på mig” med checkrutor. Sista delen av den så kallade utredningen nu. Angående dissociation. Som jag helt uppenbart inte behöver svara på egentligen. Hon som kommer på fel dag och i fel vecka hela tiden till möten. Den test delen är dessutom en skymf på allt som det är att vara en magisk varelse. Jag hittade den i fickan i väntrummet samma dag jag kanske skulle haft den klart ifylld eller inte. Rev sönder den bara det får räcka nu psykolog Nisse på 18, ett halvt år. Denna gången gör jag detta med helt öppna ögon och som utredande journalist. Visst jag har det lite tufft och hade kanske fortfarande behövt riktig vägledning egentligen men nu finns den helt enkelt inte så det är bara så det är. Som tur är gör det faktumet mig starkare. Känner mig lite som hon i filmen. Reportern som låser in sig på ett mentalsjukhus och sedan släpper dem inte ut henne igen. Detta handlar sedan länge inte om att jag tror de kan hjälpa mig med någonting som helst. Jag hoppas med allt detta att hjälpa till med min del till att en förändring i detta förfall som är vår så kallade vård inrättning. Och så vill jag helt enkelt ha skadestånd. Ni skall låta mig vara, bara. Bara låta mig vara så att jag kan uppfylla min uppgift här. Ur vägen!
Det började direkt.
Första hålet i skutan. Jag skulle få hjälp av P, min mekaniker. Att bogsera husbilen från Borås till Tjörn. Sedan var planen att sakta men säkert ordna det som behövdes. Jag skulle ha tid att skaffa vad jag behövde inför hösten och isolera. Prova hur jag och husbilen fungerade ihop. Testa den på Sverige över hösten, bygga litet uterum se vad den tålde. Och vad jag tålde, så att jag säkert visste vad jag behöver tänka på i mitt härliga liv som helt och oberoende fri kvinna. Att jag inte glömde viktiga detaljer inför färd.
Den morgonen hade jag och P bestämt att vi skulle mötas för att bogsera.
Detta är en mycket snäll och hjälpsam, läs upptagen 2 barns far som har många projekt i luften samtidigt och egentligen inte ens hade tid med mig. Vi utbyter tjänster ibland, han hjälpte mig med någonting med någon bil och jag hjälpte honom i skogen eller på något annat projekt, på så vis kunde jag också lära mig något plus att han var behagligt sällskap. Okomplicerad och enkel att vara med, inte något jag var van vid.
Jag hade varit vaken den natten när jag körde ifrån Gamlestan mot lilla Edet, vi skulle mötas i mitten mellan där vi bägge var och dit vi skulle.
Hade tagit det lugnt men min kropp var trött och egentligen fixar jag inte längre att vara vaken så på det sättet. Jag åt , drack, tyckte att jag var ansvarsfull men det hjälpte inte. På eftermiddagen vaknar jag upp på en parkering, ingen aning om vart jag är eller hur jag kom dit. Läskigt såklart men jag är ledsen att säga att sådana situationer inte är ovanliga för mig. Det är en hel rad av under att jag fortfarande lever.
Hur gärna en än skulle vilja hjälpa mig är det klart inte värt att ta ut sig över någon som i andra änden av det välmenade man försöker göra inte ens behagar dyka upp.
Borstar av mig, rättar till hatten, tar en cig och går för att ta reda på någonting att äta och lista ut vart jag har hamnat med mig själv.
Partille.
På den vägen försvann husbilen, historian blir bara värre efter detta så jag lämnar er med denna del.
Den sista rundan hos Orm hade egentligen varit mest en tid av att jag som vanligt försökte ordna min situation. Hitta ett bo, och allt det där för att kunna landa och fila på detta med vad jag vill och kan vill bidra till världen. Efter många rundor med detta dilemma vet jag nu med ganska stor säkerhet att det är den vägen som det måste lösas. Alltså bostad först!
Vid den tid var jag fortfarande, som jag blir, väldigt stressad med det dilemmat. Då blir det ofta att jag försöker lösa allt på en gång. Vid något tillfälle, några år tidigare. Hade jag en lägenhet i ett år. Kontraktet skulle gå ut snart så jag hade sökt en utbildning, säkert flera, och ett par jobb på olika ställen i världen. Det är så jag brukar göra och alltid så fort att jag knappt ens minns vad jag gjort. Fick veta att jag hade kommit in på utbildningen en vecka för sent och hade behövt ordna bostad och flytt allt på en vecka. Då insåg jag att jag inte ens visste vad jag höll på med som vanligt var detta bara någon typ av nödlösning och alltså hade jag knappt ens satt mig in i det faktum att det inte räcker att anlända på en skola så är man färdig utbildad. Man behöver stanna där, vara kvar och gå genom 3 år av en massa saker. Det är såhär de flesta av mina äventyr har gått till. Till sist var det inte så värst skoj längre att alltid trampa snett och stuka både foten och självförtroendet. Det var inte så att det var det som var meningen direkt.
Jag försökte komma överens med Orm, om vi kanske kunde vara vänner så pass länge att det gick att vara under samma tak för att kunna lösa detta? Han hade trots allt lovat mig en massa saker. Nu behövde han hyra ut ett rum och jag föreslog att jag kunde hyra det för att om organisera mig. Detta var inför att flytta till den försvunna husbilen så jag skulle ändå slänga de mesta av mina prylar. Jag spenderade inte mycket tid hos honom, egentligen jag var mest ute på vift men ofta ringde han dit mig, han ville ha sex. Efter att ha fått vad han ville gick han fort över till att behandla mig som skit, eller luft. Luftig skit. Vid något tillfälle satt han i 13 timmar och stirrade på mig med sitt tysta hat. Istället för att säga vad i hela friden det var han verkligen verkligen verkligen ville mig. Jag trotsade hans tysta idioti. Var upptagen med att försöka hitta sidor där jag kunde beställa saker på faktura, eftersom allt annat hade skitit sig behövde jag nu lite pengar för att kunna ta mig vidare. Och jag är av den generella åsikten att man får väl för helvete använda sina ord om man vill nåt du är väl ingen kattunge heller, säg nåt om du vill nåt och hör jag det inte, säg det igen. Gärna innan du hatar mig så mycket att du fysiskt manifesterar fram köttätande demoner ur djupet av din svarta själ.
Orm var på slutet skyldig mig lite pengar egentligen. I början när vi träffades, första dagen cirka (ja), så kunde han inte betala elräkningen. Jag hade fått pengar tillbaka på skatten och dum som jag är (hur dum som helst) lånade jag honom 10 000 bara för att strax efter först förstå vilken fuckup han verkligen verkligen verkligen var. Att han aldrig sa hela sanningen om någonting och därmed blev heller aldrig någonting löst i riktig ordning. Istället med lögner och knivskarp undanhållsamhet skapades det mer trassel i en redan trasslig tillvaro. Men jag visste inte detta då för denna så kallade man är en fasadens mästare i stulna mc boots och stilig kavaj på en snygg svart ”lånad” hoj.
Det var mycket skit, högt och lågt. Ofta högt och lågt i samma andetag och där i mellan kommer tomten.
Jag fick släppa allt till slut ville bara inte ha mer med honom att göra och inte heller han med mig. Det var nog vad han försökte visa med den mystiska högen under en presenning. Som jag förövrigt tydligen skulle se som ett tecken på ömhet. Att datorerna han hade stulit alla väsentliga delar till, samt snott den enda som fungerade. Och att det lilla andra som fanns kvar av mig låg där i en skräphög på en adress som han inte ens skulle veta om att jag fanns på, var visst inte så noga med. Det var i alla fall täckt av en presenning.
Hur han förövrigt fick reda på adressen vill jag inte ens veta längre. Att han inte fick den av mig vet jag. Om så var fallet hade hela akten allt kunnat utföras på ett mycket finare sätt. Det vill jag tro men uppenbarligen har jag fel, tro.
Undra varför han Rasmus på låtsas luffen egentligen skrek och vrålade som han gjorde i tre månader.
Kanske hade han något på sitt samvete.
Det var i alla fall täckt med en presenning .
Jo, men visst det var ju himla gulligt ändå, jag förstår hur du menar tror jag.
Med sådana vänner behöver man inga fiender.
Så jag håller mig för mig själv det är tungt ibland men alternativet lockar inte det minsta.
I skrivarstugan på Hisingen några månader senare
Då
(Nu) har det gått ännu några månader till det är midsommar snart och jag kan faktiskt gå ut och rasta min nya cykel utan allt för mycket besvär. Nu går jag i alla fall utanför dörren. Jag tänker inte låta allt detta ta över mig men att prata med människor är fortfarande inte något som jag gärna ägnar mig åt. På ett eller annat sätt lyckas dom alltid göra skada. Antingen på sig själv genom mig eller på mig..
..även där genom mig
Jag vill fort hoppa in och säga att allt beror på mitt öppna sår mot kärleken yadayadayada.
Men det gör det inte alls, jag har levt med detta hela livet och aldrig tagit ut det över någon annan än mig det är väl inte mer än rätt att kunna begära samma hyfs tillbaka om man nu skall ha med varandra, dom andra, att göra. Annars kan man göra som mig, man kan också hålla sig för sig själv om man inte kan bete sig men det är väl att begära mycket att be folk tänka en gång extra innan de går ut och våldför sig på varandra genom olika opassande sätt att bara finnas ibland.
Levande charader.
Vem är du vem är jag?
Har du käkat Glo pasta till frukost idag?
Tja rå vi ses nog inte en annan dag jag tar min cykel å drar.
Om.
Om jag nu skall umgås med någon alls någonsin igen skall jag först säkert se till att jag kan göra det utan ramla in i att så kallat goda vänner som den där Rasmus på låtsas luffen skall få för sig någonting så vidrigt som att spendera 4 månader med att skrika ut sin vrede över förändrade livssituationer eller ändrade förhållanden i en eller flera vänskaps relationer.
What ever it may be mannen/ kvinnan plats i korgen ta inte ut din skit över mig. Jag är en del av hjulet och det är fint om jag kan vara orsak till vågor som gör att människor korrigerar sitt dåliga beteende gentemot varandra och allt vad det innebär att vara en sådan som jag är. Men från och med nu är det lika villkor som gäller och det korrigerade beteendet får allt gälla gentemot mig med, man kan inte bara ta och ta slänga skit på folk och gå vidare som en bättre person. Det är fusk. Skall jag rädda allas världar ifrån onödig ondska vill jag minst ha en mantel, en häftig hatt och lite cred. Kanske en energidryck så jag orkar lite mer, jag är inte tonåring längre inte heller går jag på sinnes höjande medel, lite kaffe kanske ibland men av det får jag mest slemmig hosta, inte direkt några superkrafter. Jag kan oftast hjälpa till att deala med det, vad det än är jag är inte mörkrädd. Men då får man allt ha lite ödmjukhet och finess i sitt tillvägagångsvis jag är ingen toalett till för allmänheten att uträtta sina behov i.
Rasmus på låtsas luffen bodde alltså samtidigt i källaren hos Gandalf. De hade bott där så tillsammans ett bra tag nu. Ett tag hade de andra hyresgäster i skrymslen och vrår här och där ombyggda till små rum för studenter och liknande. Flera år tjatade jag på Gandalf att jag skulle få ta ett rum men han vågade inte. Att ha en tjej där skulle skapa för mycket problem på landbåten. Jag förstår honom, även om jag gärna vill säga att jag inte är en sån tjej så har han first hand fått vara med och erfara att det spelar ingen som helst jävla roll vad jag vill eller inte vill spela för roll eller inte. Folk ger mig den rollen dom vill ha mig i, tills jag blir förbannad på riktigt när ingen lyssnar när jag försökte resonera tyst och rimligt om att detta inte passar fröken. När jag sedan då säger de samma sakerna men i lite annat tonläge med skarpare ord och slutligen lite högre tonläge för att bägaren är på väg att explodera.
(Jag varnar alltid i flera olika etapper på vettigare sätt än mitt argaste arg)
Det är inte behagligt för någon när jag blir så arg, allra minst för mig!
Då är alltid allting plötsligt helt mitt fel och om hon galningen bara kunde vara tyst så skulle allting bli skönt och behagligt på torpet igen.
Jaja, skyll på mig bara, jag är van.
Bara det att nu har jag fått nog på riktigt
På riktigt riktigt.
Min så kallade vän, Rasmus på låtsasluffen. Spenderade 4 månader på att med hängiven småaktighet visa för mig att han minsann inte alls höll med om min närvaro i huset. Exkluderade mig ur all samvaro om det var gemensamma bekanta ifrån samma kretsar på besök i trädgården.
Det var helat tiden mycket klart hur ovälkommen jag var.
Precis vad jag behövde just då.
Vänskap vadå. Ge mig ett erbjudande som jag inte kan motstå.
Här kan tilläggas att för några år sedan fick denna luffare på låtsas bo hos mig i några månader. Jag stod för allt under den tiden. Han bemödade sig inte ens med att gå till socialen.
När jag har en gäst vill jag göra det lilla extra, gärna hela tiden. Så på mitt social bidrag handlade jag mat för två, stal det lilla extra. Öl varje dag. Lagade maten, fixade och donade. Allt för en egentligen alltid ganska otrevlig och stöddig, arrogant jävla drummel som sedan vänder för att behandla mig så.
Wow fadderullan falukorv, – och försök flytta mig ur vägen en gång till som om jag vore en liten dammtuss där mäktiga Rasmus ska gå och stampa och stå helt menlöst bara för att han kan. Han fick en örfil till slut.
En morgon när han prompt tydligen skulle ha mig till att gå upp och jag står i fred och ro med mitt frukost ägg. Så kommer det en förolämpning om hur han hatar när någon sörplar sin mat.
– Jaha men förflytta dig härifrån då din jöns.
”Jag äter frukost här, eftersom jag är uppe nu (tack vare dig).
Vad gör du? Tar tre slip tag ovanför huvet på mig där jag sover när det finns ett helt hus som är under arbete så väljer du just denna kant att slipa på, just nu. Why. -Varför det? Gå och gör ordning källaren istället, bete dig som folk. Uppskatta vad människor gör för dig och huset där du har fått bo så länge så gott som gratis. Hade det varit mitt hus hade jag bränt upp skiten hellre än att låta dig vandra runt som en halvrutten vandrande pinne i nån annans tofflor och muttra på blommorna så att det ser ut som om du faktiskt gör nånting.”
Det hela blev lite krångligt när jag fattade tycke för Hans, som samtidigt behövde bo där ett tag tillsammans med sin hund, i källaren hos Rasmus.
Hos Gandalf.
Behövde.
Det vet jag inte. Jag vet egentligen inte vad han gjorde där, vi kom aldrig så långt i vårt lärande av att känna varandra och i skrivande stund är jag glad att meddela att 6 månader senare skiter jag i vilket och jag hoppas att få slippa se honom igen. Men det har tagit sin lilla stund och jag hoppas att jag äntligen menar vad jag säger.
Då, var det annat.
Det skall till att förstå vad han fick för bild av mig men vi fick, tror jag, en egen kontakt och även om allting blev ett jävla helvete och han tyvärr står i mitten av det som det största monstret så tänker jag fortfarande på honom ändå, trauma bonding. Jag är lite masochist, det började tidigt. Det är som det är.
Vad det var vet jag inte mer om än att jag blev betuttad tyvärr, av någon grund.
Han behandlade mig inte alls rätt, men det är nog också en hel del missförstånd inblandat. Det är lite svårt dock att reda ut dem ifrån min ensliga hörna av spelplanen. Han är för tuff för att bry sig om att höra av sig så den kontakt vi odlade har jag sedan dess försökt begrava det har gått flera månader (nu, över ett år) och jag hoppas snart vara av med detta hopplösa hopp om ett annat gensvar än dom tre,
”???”
Jag fick till svar då jag tillslut tog mod till mig och skrev ett ”Hej, plus mitt namn” till honom på sms för någon månad sedan. Vilket förstås kan missförstås enkelt av någon som dessutom brukar fler än en lur och har med många människor att göra. Han kan ju ha trott att jag trodde han het Greta. Till exempel.
”Fel person”
skrev jag bara och la ner projektet tillsammans med min sista gnutta stolthet. Jag har redan gett bort för mycket av den, mer kan jag inte göra, inte ens för konsten eller för att få svar. Vill han inte ha kontakt så vill han inte. Han har ju två barn och familj att tänka på, har väl helt enkelt annat att göra. De svar jag inte kan få nu får jag hitta på i minst möjliga sorgliga neutrala fattning så länge så småningom faller nog allt samman, det brukar det göra. Annars faller det bort.
Jag ska gå köpa nachos och äta massa ost, dricka te med lite gin i och se hur sur ut jag vill i min sfär där jag må vara för mig själv, men jag är långt ifrån på det smärtfulla sätt som jag varit ensam förut och har ingen intention av att någonsin gå tillbaka dit. Solglasögon på, free Willy!
”Playing in the light is easy, show me your darkness”
Skräphögen fick jag ta och avverka. Den kunde ju inte ligga där som en klump i halsen mitt i ett redan rörigt renoverings projekt. Det tog mig några dagar innan jag ens kunde ta i den då det skapade mycket ångest och inte minst ilska att tänka på att han hade dumpat det där. När han (igen) inte ens skulle veta vart jag var någonstans. Började lägga ut annonser på marketplace. Tills jag förstod att gå tillbaka för att se att sakerna verkligen fungerade. Vilket jag klart någonstans visste inte alls var säkert. Jag hade rätt.
I skräphögen låg det o-kompletta logitech system som det blir mer tal om senare.
Detta var det enda jag faktiskt fick sålt, för en hundring. Till han Hans kära vän, vi kan kalla honom Jörgen.
En utav ormens vänner. En dag gick jag och Hans för att möta upp Jörgen. Jag kände igen honom direkt. Han låtsades som ingenting, men jag visste att han kände Orm. Det var detaljer i allt möjligt som osade orm omkring sig. Till exempel detta med hur han visste var jag befann mig. Nu fick jag på Jörgen se ett mystiskt småleende om en hemlighet som doldes. Han satte ett ansikte på mina missbetänkligheter som hittills bara hade varit en gnagande känsla.
Lite handlar det också om att Hans påminde mig om en utav orms barndomsvänner som han verkade ha några utav som ändå stannar fast det enda han gör är att fucka folk i fejset och sen låtsas som ingenting har hänt. För att så puta med både läpparna och röven när de kommer för att göra upp. När de väl får fatt i honom vill säga. Han är garanterat mer gay än att han vill knulla med kvinnor så mycket egentligen men det är inget han vill erkänna. Säkert därför han överdriver så med det sexuella.
En gång kände jag det mycket starkt och tog upp det med honom för det kändes så mycket att jag inte kunde bortse ifrån det. Varje gång det var en man i kroken blev han som en liten flicka. Inte att det skulle göra mig någonting . Jag tror vi alla är bi sexuella på insidan. Och androgynitet ser mest naturligt och vackert ut i mina ögon.
Varför skulle vi heta homosapiens om inte alla är lite homo?
Det kunde ha varit en gullig sak om inte beteendet gentemot mig alltid i samma situation blev så oerhört ojämnviktigt åt andra hållet. Jag synade honom på fler sätt en ett helt enkelt och han tyckte inte om det alls.
Den gången vi bråkade och jag fick en glaskanna varmt te i ansiktet när jag försökte nå honom genom att ta tag i hans kinder. Han visste mycket väl vad jag försökte göra. Jag ville bara avbryta eskaleringen genom att få honom att se på mig.
” Hallå här är jag, sluta nu snälla.”
Men en utav hans favorit aktiviteter var att bygga upp ilska och aggressivitet, som ett frustrerat litet barn med tal svårigheter, att fort jag kom nära honom kom kannan farandes med ett slag. Som om han trott att jag skulle attackera honom men han känner mig bättre än så. Lyckades putta ut honom genom dörren sedan var jag så utmattad att jag somnade på soffan. Sket fullständigt i vad fan han sysslade med under natten. Jag hann ringa en kompis som tydligen kom sedan och tog med honom på en åktur. Vad som hände under den åkturen är olika historier. Han rörde mig aldrig igen men jag har också fått höra att de blev ”vänner” Förvånar mig inte alls. Alla har en agenda och de som inte är med på den är en ovetande bricka i någon annans spel.
Han rörde mig i alla fall aldrig igen och det är jag tacksam för. Han kom hem dagen efter helt röd i ansiktet. Min polare hade lämnat honom på en gräsmatta och han hade bränt sig i solen. Karma Bitch. Teet i kannan var inte så varmt som tur är så han var den av oss som brände sig i ansiktet. Tack solen.
Utan att prata med mig om någonting som helst. Inte ett förlåt eller en antydan till bry, duschar han, byter om och går visslandes till färgaffären för att köpa färg till väggen i hallen. För så kan det ju inte se ut, med fläckar av brunt te på tapeten. Vad skulle grannarna säga?
Orm var som sagt skyldig mig pengar egentligen och det var delvis med det i åtanke som jag tog närmare kontakt med Hans som befann sig på en annan våning hos Gandalf i Gamlestan. Han verkade samlad nog att kunna hjälpa mig med något sådant.
Hans med hunden.
Jag fattade tycke för hans mörka tysta typ med låg hes raspig röst fort den gång jag anlände i trädgården, kommandes ifrån Orm med en osalig slags ångest. De satt i trädgården några stycken. Bland dem Hans med hunden. Dick med doggen.
Den enda som fångade något slags intresse hos mig. Det händer inte väldigt ofta, de flesta människor försöker fångar saker med någon slags vidrig manipulations teknik. Jag tror ungdomarna nu för tiden kallar det att flörta men det är inte vad det är för mig. Manipulation är ett mycket mer beskrivande ord.
Medan jag försökt bli mer mänskligt tillgänglig vaknar jag upp till faktumet att man får visst inte visa känslor i världen idag för då blir man uppäten.
Jag trodde jag var för kall och trasig för närhet men det verkar inte vara riktigt så det ligger till. Utan att människor faktiskt på riktigt är ena vilda svin större delen av tiden och jag har gjort rätt i att hålla mig borta från dem. Vad de kallar förhållanden och närhet är någonting helt annat.
Vad vet jag inte. Behov, begär, beroende. Kannibalism kanske. Ibland får jag fysiska smärtor efter att jag har interagerat med dem. När det slår mig vad som faktiskt sades och hände nyss. Jag har en tendens att dras till farliga fanskaperier som inte alls är någon typ av bra för varken själ eller hjärta och inbillar mig ljus i de allra mörkaste vrår. Till och med mest då. När det är för ljust blir jag bländad och oroligt för att jag inte kan se riktigt vad alla andra verkar kunna se.
Hans närvaro lugnade mig.
Även om det vi upplevde tillsammans om man nu ens kan kalla det så, var ett annat dundrande kaos som är av något känslig och väldigt olaglig natur att jag inte tar upp hela historian här oavsett hur mycket han och sina vänner fuckade mig. Han behandlade mig inte rätt. Förutom att någonstans där i mellan gjorde han kanske det. Det är en svår mix av känslor som jag inte riktigt förstår. Vi fick en äkta kontakt, i alla fall tror jag att jag trodde det. Trots att allting har blivit så förvridet. Det delvis på grund av någon gubbe som ville lägga sig i mitt i med sitt tjaffs och skitsnack som det visserligen det låg något i, men vad han ville ha ut av att inte låta andra sköta sina egna affärer vet jag inte. Det är alltid nåt de vill ha, finns alltid en agenda. Det låter bra men handlar om förstörelse. Då föredrar jag att det låter illa men syftet är att bygga upp. Eller så kanske det inte behöver låta alls. Ibland man en låta tystnaden göra sitt jobb så slipper man mecka i onödan. Men de flesta knarkare är också mekaniker, det skall meckas och donas 24/7.
Vi kom ifrån skilda hörn av samma värld, bägge hade tagit sin beskärda del av skada. Vi hade våra meningsskiljaktigheter men försökte ändå förstå varandra vilket var en uppfriskande upplevelse i en värld där folk bara tror och antar och går vidare i full oförståelse utan att ens bry sig om att försöka. Vi försökte förstå varandra, även om det för andra lät som om vi bråkade uppskattade jag mycket att någon förklarade sina reaktioner för mig och var uppriktigt intresserad av att mötas på mitten av ett missförstånd. Vilket ju det mesta är när det blir obalans mellan människor, missförstånd. Det handlar om förståelse, men först måste man vilja förstå.
Hans var samlad och smart. Tystlåten, inte som alla andra skrikiga pappskallar som irrar omkring högt och lågt överallt. Min tanke var att hålla mig undan honom, alla mina senaste försök till mänsklig kontakt hade slutat i total katastrof och jag fick inse att i mitt tillstånd brast min bedömningsförmåga i vem som var vad och vem som inte alls var någonting för mig. Behövde då för längst redan dra mig tillbaka och reda ut var allting hade gått såhär snett i min själ. Sedan slog det mig igen att jag behövde pengar. Inte bara Orm utan även flera andra var skyldiga mig pengar som jag delvis hade släppt men underliggande också letade efter rätt typ av sansad person till att hjälpa mig med. Det kunde inte vara någon girig och desperat knarkare som stressade på pengarfronten. Jag behövde någon med erfarenhet, som på ett vettigt sätt kunde utföra uppgiften så att alla blev nöjda och fick sin rätt. I min drömvärld funkar detta jag har bara aldrig fått se det än. Trodde nog aldrig egentligen på att jag skulle få några pengar tillbaka. Ville väl innerst inne mest jävlas lite tillbaka för all smärta, och i ilskna stunder så var pengarna mitt sätt att göra det. Det blev aldrig så och jag släppte det snart. Det var inte värt mer energi.
Om det kostar dig din sinnesfrid så är det inte värt det.
Jag frågade så småningom om jag kunde få hans nummer, tänkte att jag kunde bjuda honom på en öl och lära känna honom lite mer för att se om jag hade rätt, om att han kunde hjälpa mig. Samtidigt tyckte jag han verkade vara en så pass vettig person att vi kanske kunde bli vänner till och med. Egentligen kände jag direkt att vi redan var vänner. Vettigt tänkt av mig tänkte jag, så mogen jag är nu som kan tänka såhär.
Fel och fel, det visade sig att detta var helt tokigt tänkt av mig och jag var lika korkad som vanligt som trodde att jag kunde tänka bort vad hjärtat har bestämt.
Jag föll nog för hans softa konstnärliga typ fort men det var ingenting jag var intresserad av att bry mig om. Försökte hålla det långt utanför sakernas ting.
En vänskap med rätt person är för mig mycket viktigare än en kortvarig förälskelse så jag höll mig neutral trots underliga känslor av en sorts kärlek som jag aldrig hade mött i mig själv. Det var ett slags lugn över den, vilket inte är helt vanligt för mig. Egentligen hade jag ju inte mött den nu heller, kärleken. Det kunde lika gärna bara vara jag. Och om man skall se på händelsernas utveckling är det onekligen så att jag måste erkänna mig besegrad. Det verkar inte bättre, inte lika bra som jag fortfarande emellanåt vill fantisera fram att det var, är, eller kan bli. Trauma bonding, stockholmssyndrom. Ju mer jag tänker på det och även idag när jag får för mig att fantisera om honom, som har övergått försök att inte göra det men så fort jag slappnar av kommer det ändå någon fantasi scen om att han kommer till min dörr med kepsen på sned så att vi kan pussas. Sen har jag inte tid för mer käbbel och tjöt. Jag vill bara att han skall älska mig. Fast det har jag visst det, och vill han mig någonting någonsin kostar det en uppriktig ursäkt, mina pengar tillbaka och en hundvalp.
Men han vill inte mig någonting så jag vill inte honom nåt heller.
Så som det naturligtvis borde ligga till, speciellt om det visar sig vara sant att hela den här cirkusen jag försöker beskriva var ett slags spel för att uträtta någon vriden typ av agenda som jag just nu inte ens orkar spekulera om men jag vet inte vad annat jag kan tro när jag helt plötsligt hamnar i ett kidnappningsdrama inte helt olikt det som hände mig när jag var liten. Med en hjärtlös man som jag fantiserar fram kärlek med. Som dessutom har en helt galen livshistoria som lite för mycket passar in i min barndomsdröm om kärlek. Detta är delen som jag inte kan lista ut hur någon kan pussla ihop ens för att jävlas. Den delen vet bara jag, vad jag vet har jag inte berättat detta för någon och om det var sant vad han berättade om sitt liv, efter jag redan hade tytt mig till honom. Så är det bara lite för konstig.
Jag behövde inte använda hans nummer då eftersom vi skulle komma att befinna oss väldigt nära varandra på olika våningar i samma hus ett tag framöver.
Nämnde jag att ormen hade en förkärlek för små övervakningskameror och tyckte om att få folk att känna sig obehagliga till mods med att hinta angående det på olika sätt. Muntligt, med små lappar eller vid uppsättningar av typ sak pryl som ibland var en kamera andra gånger påminde om en. Jag brydde mig aldrig så mycket. Har ingenting att dölja tänkte jag – dummer. Nu inser jag att med hans perversitet är det mycket möjligt att han har filmat och lagt upp både det ena och andra lite varstans. Jag har inte bemödat mig med att kolla men förberett mig på möjligheten. Man vet aldrig med honom det är omöjligt att säga om han bara är en galen pundare eller i själva verket ett ondskefullt hämndlystet geni till galen pundare. En läskig typ i alla fall som tror sig vara det snällaste som finns men i sitt beteende döljer många mörka hemligheter som han inte vill belysa och således gör alla clownkonster han kan för att lysa lyktan där han vill att folk skall titta. Och folk går på det med hull och hår. Well delvis, alla vet att han är störd. Men de behöver ju inte vara delaktig i hans mardröm. Här kommer skelögda lilla Greta Gränslös – dansar rakt in i fällan heart first. The only true and as dangerous way to dance this life.
Det är känslor av obehag. Detaljer som saknar svar och saker som inte alls står rätt till. Därpå denna privata kärleks affär mitt i allt som mest liknar Stockholm syndrom, såklart på grund av mitt tidigare trauma och likheterna. Det är lite för många sammanträffanden som kittlar min paranoia som vid det här känsliga lag redan var lite bubblande efter allt för mycket kaos och helt fel umgänge. Det var folk i skuggorna på väl valda tillfällen, saker sagda på besynnerliga sätt som inte stämde in med handling, underliga leenden, viskningar i vinden och ett hyrljudet spännband på helt fel eller rätt ställe. Allting har inte helt utspelat sig än, än så länge kan jag bara skriva om det jag vet så som jag kan så får det lägga sig på plats med tiden.
I alla fall hade jag rätt om Jörgen som jag kände igen, han som köpte logitech högtalarna. Han var vän till ormen. Jag var inne på Facebook häromdagen för några månader sen, rensade och raderade. Nu har jag tagit bort mitt gamla konto. Hade alldeles för mycket privat information där, bilder, vad jag gillar och inte, allt. Det är hur lätt som helst för människor att manipulera en på bara den informationen man så lättvindigt lägger ut på sociala medier. Livsfarligt. Det var ingenting jag letade efter men tydligen skulle se. Jörgen hade han skrivit där till ormen att han skulle höra av sig. Bingo på den. Om han nu kände igen mig. Vilket var tydligt att han gjorde. Varför sa han ingenting? Varför låtsas som ingenting? Detta är en av de många konstiga detaljer.
Det genomgående exempel jag kan använda är dessa evinnerliga Logitech högtalarna. ..
Jag har varit naiv och trott att människor blir bättre med åldern, men det blir dom inte. Dom dåliga ruttnar helt och blir farliga med mer medel att fucka livet för oss som inte gör som det behagar dem.
Det finns en röd tråd, den är bara lite trasslig.
BE AWARE (WOLF)
DANGEORUS: is when you start believing the lies they tell about you.
Dis, Ease.
I en värld där det är friskt att vara sjuk å sjukt å vara frisk.
Jag trivs. Som en fisk.
I en handske.
Ett två, hallå, hallå.
Män i skor, som klottar HIV på väggar
Är riktigt sjuka i huvet.
Ps. Dm.
Dont flatter yourself´s , motherfucker´s. mannen.
Ds
jag är ny varje sekund , varje sekund, varje sekund.
Vad fan är du.
Monster.
Sitta ensam kvar utanför kyrkan och grina.
Skriva.
Låta sorgen synas.
Fuck
Jag är pinsam.
Försöker beskriva.
Nåt jag inte kan minnas.
Han ylar och sjunger. Hon står still.
HUNDAR,
Håll er i era burar.
Tills hon släpps lös och kan visa vad hon vill.
Tills dess ge mig lite whiskey, ge mig lite till.
Sen ta ett steg tillbaka jag vet vad jag vill.
Du dansar i mitt hjärta men jag står still, inte för jag itne kan men för att jag inte vill.
Sitter kvar här ensam och undrar var alla tog vägen.
Vilken härlig känsla
Att kunna önska.
Att vi ses igen.
Är inte van vid den.
När jag den togs ifrån mig, var jag alldeles för liten.
Nu måste jag hitta vägen dit igen.
Genoom labyrinten.
Finner hela tiden fem fel.
Fem till fel jag har begått i detta livsspel
Fem miljoner bitar i mitt pussel.
Någon klippte av tippen på min svans. Och Deet har lossat en skruv, men det är lugnt, den va ändå trasig. Ändå. Ändå , ändå trasig och passar bättre nån annanstans.
Försöker bara finnas.
Hitta ro.
Hitta tro.
Bördig jord, där nåt kan gro.
Dom försökte begrava mig.
Men glömde bort att , jag är ett frö.
Ett sesamfrö
Öppna mig.
Du ger mig minnesbilder. .
Jag har itne sett dom förut.
Vad händer om jag inte hinner.
Brinenr dom upp eller väntar du.
Råkade jag gå förbi
Glömde lyssna, gömde tid.
Nej, kärleken den har sin tid.
Själen den är alltide fri.
Jag ser på den där fågeln där , och hittar dig däri.
Pipipi
Korv
/Fuck eran positivitet.
I used to make up little challenges for myself.
Well, at times more of ultimatums.
If this happend then that och så vidare.
FACT REMAINS:
NOBODY.
Gets to rush me.
BUT ME !
I Manager, all by my ownsome.
Dirt, wind, water, fire, metal, music – find your medicine and USE IT.
I release the stress and the messyness.
I open the floodgates of the love in my heartspace.
And this time aint no bitch gonna mess with my vibe.
I will die if i have to.
For love.
Arshloch.
Excorsismen är färdig.
Min buisniss är utdrivning.
Och det gör ont som fan.
Har nog inte varit så bra på att beskriva med lite kontext. Om hur jag hela förra året inte ens kunde röra mig för fort för vem vet vad som skulle hända då.
2021234 3-16 Motstånd eliminerat.
I allafall den delen som stod i vägen för mig själv, min själ.
Om det skall vara motstånd någonsans alls så är det ju heller inte där i varje fall.
Tänktank badat, grinat, skrivit och drivit på det här nattskiftet.
UT MED SKITEN.
Imorse som det helt plötsligt var.
Gick det en blixt genom min mage.
I mitten.
Shit.
Att det kan sitta så hårt.
Det har släppt lite efter lite denna tiden.
Några gånger har jag speciellt kännt av det.
Som en sten som lättar.
Inte från hjärtat dock. Har aldrig förstått det där när folk säger att någonting är så sött att dom smälter. Vet inte om jag nånsin har kännt så. Eller tillåtit mig att känna mycket alls.
Det har suttit på endera sida varje gång. Stenen.
Motstånd.
Men nu är det dags att våga känna.
Jag hoppar.
Troligen har jag redan gjort det men vågade inte känna efter samtidigt.
Oj ojoj.
Känna efter.
Alfons igen.
Jaja jag ska göra det sen.
Ska bara gå på en promenad först.
Snart.
Våren kom idag.
Och snart är det ju jul igen.
Men tills dess är det jag och ett allvarligt snack med anledningen till att “jag” verkar tycka att jag liksom inte är värdig att få slappna av. Så fort jag slappnar av i 3 minuter kommer det tillbaka.
Med. Rädslan om att det skall komma tillbaka.
Förfrusen rädsla i mitt DNA.
Jag vet inte vad jag skall göra med stunden, med mina händer.
Men jag vet vad man gör med en kopp kaffeo ch cigaretter.
Om jag inte har “ett syfte”. Hela tiden gör någonting.
Speciellt om jag är med människor.
Blir jag super stressad. Till och med på fest. Kanske speciellt då.
Nu när jag inte är bäng hela tiden känner jag mig mer bäng än någonsin.
På festival för några år sen. Var jag helt nykter. Hade med mig några flaskor sprit men det var inte mycket av dom jag drack. Antagligen mest för att det var så långt till bilen.
Men det var nog lika bra.
Var helt tokig, mittibland som hade tagit psykedelia och alla öppna sinne.
Sprang runt som en gräsklippare helt vild. Som om jag hade tagit en coctail av en hjärna eller nåt jag vet kan inte ens beskriva det riktigt just nu. Påverkad.
Ibland var jag tvungen att springa rakt ut på i skogen, eller klipporna, berg som det var runt. Och bara slänga mig i ett hål och andas lite. Var så uppe i varv och försökte skoja med folk som inte alls uppskattade det. Then again. Ingen av dom uppskattade mycket av mig någonsin.
Tittade varken mycket upp eller ner över i vilket hål jag slängde mig. Mörkt var det också.
Året efter var det en kille som hade rumlat för långt ut i mörket på en av klipporna och ramlat ner.
Han dog. Det hade kunnat vara jag.
Maggotbrain
kanske kanske
Under slutceremonin då alla skulle stå i ring och tacka jesus eller vad så kunde jag inte vara där mer.
Gjorde min väg tillbaka mot bilen. Gick jättekonstigt. Uppe bland träden bredvid stigen. Ville liksom inte möta människor. Sedan råkade jag tumla ner på stigen ändå. Tror jag träffade någon som jag kände mig någorlunda bekväm med att tyst stå bredvid och låtsas att jag knappt finns medan de utbyter sina saker. Connectar. Inte min starkaste egenskap så jag gömmer mig i tomrummet bredvid och håller käften. Inte så konstigt kanske att det kommer ut på tvären sen och att det kan bli lite skrämmande för människor som inte förstår eller känner mig så bra.
Den sista tiden dock har det verkat som att till och med dom som känner blir triggade bara av att jag finns, och medvetet missförstår, för även om det nu kommer ut saker på tvären så menar jag aldrig nåt illa. Jag är för helvete till och med snäll när jag är arg.
Men det är lugnt. Jag förstår. Det är huvudsaken.
Vi träffade en kille på vägen där. Plötsligt tittar han på mig.
Och säger att jag har blivit sjuk.
Underlig sak att säga till någon man inte ens känner som man träffar på en stig i skogen på en festival.
Som om jag inte redan visste om mitt tillstånd.
Rätt hade han väl si och så. Blivit och blivit.
Till slut får en väl nog liksom och bägaren går sönder .
Minns inte vad han het nu.
Han är också död.
Du har ro nu.
I adapt in minor.
Em.
Jag saknar min kompis.
Ibland. Men bara ibland.
Kan jag liksom säga lite för många saker och kanske glömma bort att andra människor har känslor. Precis som jag men så mycket som jag förvirrat bort mig i känslornas land har jag liksom inte samma känslighet för samma saker som andra.
Förlåt.
Till dem jag omedvetet sårat jag menar aldrig något illa men saker hoppar ut som små grodorna ibland för jag tänker att det är ju lugnt just eftersom att jag inte menar illa.
Em.
Jag saknar min kompis.
Nu ska jag jaga mig själv runt i rummet och spela svårfångad.
/ Venom
Att bara ses. Och chilla.
Ja vad det nu ens är.
Jag minns första gången på hundratusen år för några år sedan.
Hos en kompis i Hammarkullen. Det var barn där och på morgonen skulle vi äta frukost.
Alltså sitta. Tillsammans. Vid ett matbord. OCh bara äta frukost.
Det konstigaste jag dittills hade upplevt tyckte jag, och då hade jag allt upplevt ganska mycket konstigt redan. Spännande var det. En helt annan typ av spännande.
Lite spännande med lugn och ro.
Finns säkert.
Och om det finns.
Så skall jag hitta det.
Går inte att gömma sig för mig.
If you say I cant do it.
Imma do it twice.
With a lampshade on my head.
Hade några vänner ett tag en gång på gatan när jag var liten, men en gång när vi lekte kurragömma leken sa föräldrarna förstås exakt vart i deras somvrum som vi inte fick gömma oss.
Där låg jag bra ganska länge.
The audacity.
Barnen fick inte leka med mig mer sen.
Trodde alltid att jag menade det när jag sa att jag kanske inte springer från nåt utan till.
Det var en djävla omväg men eftersom jag alltid har rätt så var det ju också sant.
Whatever the questíon is. You already have the answer.
Tricky part is to accept it.
But that is also where the healing is.
It feels like dying.
Letting go.
But like it or not.
Death.
Is beautiful.
And depending on how you go about it.
The pain can be softish or unbearebul.
Depending on how stubborn you are.
You. Meaning your evil twinbrother. Egon.
Just shoot him.
Shot him in the face if you want.
Have fun with it.
Egon works for me now.
If you are not having fun you are doing it wrong.
If you gonna do something.
Do it with Love.
Or dont fucking do it at all.
Now. Bzz of.
I´mma make Fucking bananapancakes and go for a fucking walk.
/Pip pip
Mango.
Ps. Please do not scream in my face.
Be careful
I might be hungry.
Dis´sociationer.
Train of thought.
Trying to get from A to be in the middle of Fucking rushour.
It´s a mazenterprize.
På en annan festival.
Nämner inga namn, ingen nämnd ingen glömd.
Där var det en tjej som helt uppenbarligen inte mådde bra.
Visst det var ganska obegaligt tidvis.
Jag var antagligen en av de få som hon kände igen där. På dansgolvet några gånger kändes det som om hon skulle överfalla mig så långt inne i mitt energifält var hon. Vi kände inte varandra direkt med hade träffats en gång förut. Någon gång mot slutet av festivalen nådde hennes pykos/mående kulmen. Blir ju gärna så om en person i det tillståndet möts med blickar av förrakt istället för att få värme och trygghet.
Hon gick länge omkring helt ensam, vid elden var hon flera gånger och på väg att sätta sig i flammorna.
De som satt runt vifftade bara på henne och tittade snett som om hon vore en smutslig fluga.
Det var uppenbarligen någonting mycket smärtsamt som hade kommit upp för henne att läka.
Satt ganska länge och försökte skicka lugnande tankar till henne så intensivt jag kunde medan jag undrade varför ingen verkade bry sig.
Inte bara verkade dom inte bry sig men dom visade tydligt och klart att det här beteendet inte var önskvärt.
Hade själv varit vaken flera dygn men fick tygla mina fria hästar lite och samla mig och att göra vad jag kunde för att hjälppa till.
Tog henne under armen och gick undan med henne från alla obehaliga blickar, in i skogen så hon fick lite ro.
Till slut. Slutligen.
Kom det några av arrangörerna. Slängde något tyg i ett undangömt hörne långt bort från den (blissfulla festen) till henne, inte så mycket för att hjälpa henne med någonting som helst men för att hålla henne undan.
Det var känslan jag fick i alla fall.
Jag började sluta gå på fester strax innan jag flyttade till nordnorge.
2006. Det hände nångint. Det hände nånting med atmosfären.
Plötsligt var det inte bekvämt längre.
Och de få gånger jag varit på någon fest de sista åren har detta bara upprepat sig. Det ena välkommnandet värre än det förra.
Appropå kärlek.
Ôch att trampa omkring på varandra i kärlekens namn och kalla sig för hippie.
This shit is in some serious need of healing.
Molecular healing.
Herbal and human behavioral healing.
But please don´t just tell anybody to smoke more hash.
That could be dangerous for some of us.
Deal?
#1234,1234 Andas i en fyrkant?
Fuck oppression, violence and addiction.
The shame game.
Och varför. Om jag får fråga.
Är det bara på bolaget som det står inkastare.
Utkastare.
Och vadå.
Visar upp resten av oss, förtappade för de andra vissna själarna längs långa gator.
Så de har någonting att döma där de strosar och suger på sin glass , eller?
“Lustigt fenomen”
Helt plötsligt.
När det är revolution runt om i världen och ingen fakking orkar mer förtryck.
Då får vi helt plötsligt inte ses mer i grupp. Helst inte ens i par. Och vi skall gå med andningsmask av en sorts kvalitet så du kunne lika så gott stoppa in en gammal rackksocka i käften och försöka springa ett maraton. Herregud jag hade på mig en sån upp för en trappa en gång och höll på dö.
Såg stackars Gösta idag som gick omkring med rollator, visir och ansiksmask.
Han kolade säkert runt hörnet. (Om det låter som om jag är lite efter så är det för att jag är det)
Har min egen cirkus som sagt så har försökt inte blanda varken in någon annan i min skit eller mig i en cirkus till så. Ja. Har hållt mig för mig själv en stund.
Hmm.
Jaja.
Nä men det är ju helt lugnt.
Så länge det är lugnt är det ju lugnt då.
Mmh . glass.
Jag tål inte glass ens men äter det ändå.
Det är ju så lagligt som lagligt kan bli.
Personligen.
Brukar jag bära med mig en sopborse.
Ifall en måste sopa till nån.
Sopa upp glas.
Eller sopa nåt under mattan.
(Senare den dagen är jag hos en kompis, hon tappar ett glad i golvet och måste sopa upp det. )
Kina teknik.
För många år sedan.
Inser jag nu vad det var som hände.
En uber hippie skulle göra någon dokumentär och en dag på bra humör hade vi lite brainstorming och jag kom på någonting väldigt roligt. Hade skoj om uber mench veganer och det var någonting om sesanfrön.
Ett tag senare la han någon underlig kommentar när jag bodde hos en väninna ute i LIlla Edet.
För jag har ju liksom änna bott omkring lite kan man säga.
Om att alla nazister bor där.
Eller nåt sånt.
Har aldrig förstått vad han menade med det.
Men nu gick det upp för mig.
Att han helt seriöst har så mycket av en springa mellan benen att han allvarligt tolkade mitt skämt ibland många skämt på en glad dag som för mig inte är så himla jätte många. Som att jag var nazist. Eller rasist. Eller vad i helvete det ens heter.
Det mest onaturliga fenomenet som “existerar” eftersom allt. Alla sår. Som inte är läkta.
Aldrig har med någon annan att göra.
Ah. Att jag ens har behövt skriva om detta eller smälta alla hemska hemska känslor som galningar springer omkring och delar ut. Gör mig så jääävla förbannad och illa att jag har utvecklat fucking sköldkörtel problem och efter alla år av att banka min fucking panna i betongen som är andra människor. Samhället. Hela jävla verksamheten. Har jag nu en fysik knöl mitt på tredje ögat.
FUCKING JÄVLA JÄTTE PASSANDE,
Läkaren var inte någonting intresserad av att ge mig den medicin jag bad om, som är. Tyvärr för mig vet jag att en iktrovil eller två om agen gör susen. Lite Cbd på det så mår jag bra.
Men är inte så bra på att uttrycka mig till dessa fackfår och blir arg redan innan så det mötet gick sådär bra. Stackars visir läkaren som var på visit, nykomling, vilket var hennes ursäkt. Blev så nervös av mig att hon itne visste hur hon skulle göra med sig själv.
Måste bli bättre på att uttrycka mig?
Det var SERIÖST , ett får på tavlan.
Det var ett får på tavlan.
Ett får.
På tavlan.
På riktigt.
Jag skojar inte.
Läkaren ringer mig sedan och vill jätte (hjärna) att jag skall ta levaxin.
NÅgon annan medicin får jag förstås INTE.
Man vet tydligen inte om ångest och liknande kan komma av sköldkörtelproblem.
Vilket som liksom kom först.
HAHA. Ha- – VA?
Dettta säger hon till mig efter en 40 min lång rant av mig om mitt liv.
Ja. Inte fan vad det detta som kom först i allafall dumbo.
Stackars.
Ja. Jag blev arg.
Hon, mer nervös.
Jag smälter alla dessa hårda känslor nu, släpper all smärta.
Badar med ingerfära, cocosolja, shirin och apelsinskal.
Trycker på triggerpunkter.
Det gör jävligt ont.
Men jag tänker inte inför Levaxin i mitt system.
Fuck your system.
I´ve gots my own.
ZNARK
I drömmen ligger jag i en kundkorg.
Nedanför en isad backe full med snö.
On display i ett öppen fönster.
Sedan är jag ovanför backen vid början av en liten stig, eller halkbana som leder ner.
Till kundkorgen där jag låg nyss.
Till vänster några tjejer i ett fönster säger någonting till några somalska killar som står på andra sidan stigen till höger om mig.
Dont fucking blame me.
Im only human.
A human product of a fucked up shitstorm called society.
I.
DID NOT. Invent this fuckery.
Gjort allt i hela mitt liv för att slippa spela med.
Och nu.
”Mina vänner”
Är jag verkligen färdig med den här cirkusen.
- Du. Du där.
Dina tankar.
Är dina tankar.
Himla fan i helvete ALDRIG med ögonen åt mig för någonting som DU TÄNKER.
HORERI
DO NOT FUCKING FOLLOW THE CROWDS:
THEY BE LOST AS FUCK !
MOTHERFUCK !
ADJÖ.
Och förresten. Har jag sett vad ni kallar rasism. Live.
Det var på orienthus. And of course i fucking stepped up, BITCHEZ !
Du i dörren.
Ni i matkön.
Motherfuckings på hållplatsen.
Get a fucking grip people.
Dont fucking flatter yourselfs.
Mina sår har ingenting med er att göra.
Dom är mina, privata.
Men vill ni verkligen verkligen ha dom så gärna så här, var så god.
En present.
Från oss alla till Er alla.
Slit den med hälsan.
“There´s something wrong with the world today.
I don´t know what it is.
Somethings wrong with our eyes”
¨AEROSMITH
GoooodBye!
Ps. Ja. Igen.
Du kan tacka mig när du har återfått förståndet.
Varma Vår Hälsningar
MiLAdy.
On a grams of fresh mushrooms.
I looked at “myself” in the mirror.
And it was an amusementpark
Detta var , lustigt nog, också på landbåten i gamlestan.
Jag hade blivit förälskad i en teletubbie.
Nog mest egentligen i det faktum att han gjorde musik.
Inte för att han hade ett hus, jag jobbar inte så.
Äveno m det var vad han gärna ville ha det till när jag till slut hade drivit honom till vanvett med mitt eviga förfrågande angående allting gällande hans. Religion.
Hare Hare Krishna.
Ohmani padme hum.
Man får tydligen inte blanda mantran.
Fuck den skiten. .. Varför då?
Det kunde han inte svara på , eller tolerera att jag frågade ens.
En annan, teletubbie.
Som hängde omkring och slängde sig med predikamentum eller vad det heter. Prästskap. Som om han vore den pakistanska påven.
Slänger sig runt med visdomsord som en gammal kappa.
Kanske får förklara at tmin teletubbie bodde granne med landbåten, då.
Tills jag drev honom ur landet på en spirituell upptäcksfärd.
Så jobbig är jag.
Sist jag träffade min exman höll han på strypa mig.
Jaja.
Men den här andra teletubbien i allafall.
Han hade aldrig träffat mig förut.
Aldrig ens pratat med mig.
Jag står i dörren till Gandalfs rum där han tog det lugnt och chillade, det var lite lsd session och folk här och var i huset.
Då kommer teletubbie nummer två, vi kan kalla honom girig. .ur toaletten alldeles brediv mig. Eller om han kom från köket.
Han hade fyllt vatten på sin stora coca cola flaska i allafall och gick tre steg ur sin väg för att hälla flaskan över huvudet på mig.
Trigger happy.
Bara för att jag fanns.
Teletubbie psykos.
Och honom. Lyssnar människor på, som om han vore en vis man.
Och dom. Skall jag liksom ta på allvar? ‘nän.änänä. Jag avslutar där. Fuck vad jag hatade teletubbies, det var alltid på på morgonen när jag jobbade på äldreboende. Innan rundan gick igång. Hade ingen speciell anledning men hela skiten gjorde mig arg bara.
Tvär.Men sen har jag inte världens bästa morgonhumör heller.
Min tid är på natten, och jag gillar inte att behöva vakna.
Det är proffsen som gör så att rosorna dör.
Ge mig heldre en glad amatör.
Vet inte var detta kommer ifrån från början och skiter i.
För mig. Kommer det från Linda.
