Lördag natt efter den intetsägande födelsedagen.
Men den stora överraskningen är ännu inte kommen.
Det börjar närma sig kritiskt tillstånd för mig i huset hos vad som skulle vara far till mr Björn. Han har fortfarande inte visat sig och inte heller den inneboende som jag träffade första natten. Dörren in till hans rum var precis innanför köket, den var nu stängd så jag kunde inte veta om det var någon där inne eller inte. Jag gick aldrig upp på övervåningen men fick en alltmer krypande känsla av att vi inte var ensamma i huset. Den där första natten kom mannen som bodde tillsammans med dem i huset ut ur sitt rum och tog en öl med oss. Han verkade trevlig nog och vi pratade några timmar.
Någon gång i Björns ivriga planerande och ponerande, med sin virriga berättarteknik som kittlar fantasins krafter mer än det logiska tänket. Och så självfallet faller mig som gärna vill att det skall vara möjligt att drömma fram en bättre värld, mer i smaken. Blev Björn lite hånad av denna inneboende som även var ägare av den bil vi tillslut lyckades få hem. Han hade tydligen väntat på sin bil och verkade tycka att Mr var lite opålitligt och levde i fantasilandet. Vilket var en ganska träffande beskrivning på honom men det säger inte att han aldrig har fått någonting uträttat. Jag har alltid haft tilltro till honom. Visst han har saker att jobba på. Som till exempel att visa människor med handling att det finns belägg för den tilltro till honom som han så varmt talar om.
Han sa – Om saker låter för bra för att vara sant, så är det oftast inte sant. Och såg mig menande i ögonen, samtidigt som Björn också såg mig menande i ögonen. Jag var redan förvirrad och hade fullt sjå med att både tro och ta det lilla lugna samtidigt Detta satte saker ännu mer på test i mig. För, om det låter som om det är för bra för att vara sant, så är det ofta inte sant. Jag fick en verklighetssup och kom på igen att jag var tvungen att vara lite mer vaksam och inte bara springa med huvudet först in i nästa katastrof utan att se vart jag trampar. Jag har ramlat ner för alldeles för många stup redan och detta var inte rätt tillfälle för nästa fria fall.
Jag behövde nog allt lite bevis på att saker var så väl genomtänkta som han fick dem att framstå. Ohörsamheten som får tilliten att brista gjorde att min osäkerhet inte släppte. Varje gång jag försökte kommunicera till honom vad jag inte förstod i olika detaljer av hans plan och att om jag skall kunna släppa taget och springa med behöver han höra mig och svara mig. Vad är vad och vad är inte vad? Vilket är nu, vilket är långt långt senare? Vilket är verklighetsförankrat och utförbart här och nu, vilket är ren fantasi? ”Break it down.”
– Jag behöver förstå denna del av röran. Kan du förklara denna sak. En sak i taget, snälla?
Tystnad.
Tillitsbrist.
Svårbearbetat läge.
Min värld var redan full av svårbearbetade incidenter som jag behövde smälta jag trodde mer än vanligt seriöst emellanåt att jag skulle explodera. Vilket jag också gjorde till slut.
Den natten försökte jag ta det lugnt, inte tjata om någonting, bara umgås, vara, smälta saker lite. Jag vet av erfarenhet att det aldrig går att kommunicera mellan oss om jag är irriterad så försöker nu låta saker bara vara lite och umgås. Spelar musik som jag gillar nu för tiden. Vi skriver lite på varsitt håll. Försöker bara vara där med honom. Någon gång sätter han på någon galen hetsig stampmusik som gjorde mig så arg att jag nästan vibrerade fram till telefonen och slängde den i diskhon, – sätt aldrig mer sån skit på min telefon. Sådan vad jag vid detta laget, det krävdes inte mycket till.
Emellanåt gick det bra. Vi gjorde natten igenom. Jag klippte mig inne på den mörka toaletten. Mellan saxen spegeln mitt hår och mitt väldigt överpåtända tillstånd ovanpå det redan påtagligt oroade sinnestillstånd som jag befann mig i är det ett under att jag ändå lyckades klippa mig någorlunda snyggt. Vid något tillfälle bad jag om hjälp med att raka ett litet v därbak på huvudet. Med enkla och tydliga instruktioner frågade jag om han kunde hjälpa mig med det. Vilket han gjorde. Detta dock helt rakt emot och tvärtom ifrån hur jag bad honom. Som om vi inte talade samma språk. – Kompis säg nej då om du inte fattar. Jag frågade dig 7 gånger om du förstår hur jag menar. Han är inte efterbliven killen jag känner honom ju så att detta fick mig nästan att bita huvudet av honom. -Mannen, vad sysslar du med? Vad är det med dig? Prata med mig jag förstår inte, du beter dig konstigare än konstigast, konstigare än vanligt. Hallå!?
Det var på höga växlar jag försökte lugna mig nu. Var och varannan minut fick jag ta ett djuuupt andetag. Var tredje gång vi snackade med varandra slutade det med att jag fick be om ursäkt. Jag lyckades inte längre vara speciellt trevlig utan tappade tålamodet fort nu. Jag försökte vara seriös eftersom läget med mig var allvarligt, men fick bara trams tillbaka. Det med att hela tiden be om ursäkt när jag egentligen hade god grund att vara lite trött på hans jiddreri gjorde inte min irritation och retlighet mer lättsam.
Så fort jag hittar min humor igen skall jag vara rolig. Först måste man genom elden. Många verkar dock vilja dansa runt den för länge för mitt tålamod. Om det finns saker som liksom skall vara seriösa i situationen som behöver utredas först så kan jag inte bara släppa det om det känns som om något inte står riktigt rätt till. Jag kan men jag vill inte bara låtsas som ingenting. I min värld funkar det inte så.
Jag är alltså världens sämsta terapeut, jag säger till folk rakt i ansiktet vad de inte vill höra. Sen får jag betala för det på ett eller annat sätt. Och hör sen.
Så säg nu mig Björn. Vad är nu på riktigt och utförbart här?
Denna gång planen kom ut var det en annan del av den som handlade om någon typ av taxi bolag. Vilken färg skulle då bilarna ha? Visst jag lekte med en stund. Det är roligt att drömma fram kommande konstnärliga projekt som är både underhållande och kan hjälpa samhället på något vis. Men igen då, kom igen då. Vad är utförbart. Nu.
Jag borde ha vetat bättre än att fråga någonting som helst men försökte ibland igen, att få honom att ta mig på allvar. Jag vet att han lyssnade men han ville inte höra och svarade inte rakt eller direkt på en enda fråga.
Han sprang omkring och gjorde gud vet vad. Allting verkade lika viktigt men när frågorna kom brast visst tyngden i vikten av detta samarbete han var ute efter. Om jag skall samarbeta och ha med kommunfullmäktige viktiga typer i kostym som kostar skjortan att göra så vill jag förstå hela grunden och botten av vad det är jag sysslar med. Jag tänker inte dyka upp på ett hafsigt möte den 20´e och göra totalt bort mig där. För att jag inte fått tillräcklig information för att veta vad jag skall uttrycka, och hur på bästa sätt göra det för att framföra det budskap jag inte riktigt förstår. Det här med att glömma bort hur stressad jag var gick sådär bra. Dosen jag hade fått i mig var alldeles för starkt och jag tog alldeles för mycket. Det var ganska längesedan jag höll på med substansen så jag hade ingen tolerans heller. Dum som jag är får jag för mig någonstans under natten att om jag tar lite av den andra sorten han har kanske det blir bra?! Dumheter.
Den där aborten för 10 år sedan ….
Första stunden jag kom innanför dörren i huset hänger där en barnsele.
Jag ser den direkt. Vad jag vet finns inga spädbarn i huset vanligtvis så jag frågar om den.
Ja säger han, -det är en present. Och går strax vidare med att berätta då att jag är den bästa tjej han har haft och den enda han nu kan tänka sig lita på.
En present, vadå? Till vem, mig?
Jag blev som sagt gravid med honom för 10 år sedan, insåg hur skadad vi bägge två var och blev livrädd. Med så mycket kommunikations hinder stress och sorg i vägen hos oss bägge såg jag inte hur detta skulle gå bra. Han hade precis suttit inne en sväng och jag var hela tiden på väg mer och mer utför även om jag försökte klänga mig fast på kanten. Det hade kunnat vara en räddning för oss. Visst, kanske. Men jag har också sett för många som har litat på sitt barn för sin räddning och istället uppfostrat ännu en djupt traumatiserad och trasig människa i en redan traumatiserad och trasig värld där jag first hand vet hur det är att försöka överleva som kantstött gods. Det var inte någonting jag var intresserad av att åsamka en själ till.
Jag rymde, det är så jag gör.
Mr var sitt vanliga jag och svarade aldrig i telefon som en halvt normal människa. Till slut gled vi ifrån varandra. Jag tjatar bara tills jag slutar tjata. Kärleken och värmen har dock aldrig försvunnit. Och av alla människor jag någonsin är träffat är han den allra finaste och mest godhjärtade av dem. Han har aldrig gjort mig illa med mening och hans intentioner med vad han menar att göra är ofta så vackra att jag går sönder lite av att höra honom prata. Och måste stanna upp och påminna mig om att lyssna med hjärnan inte bara med hjärtat för hans tendenser att leva i en fantasivärld går som oftast ganska långt över gränserna men precis som jag har han förmågan att få vad som helst att låta realistiskt. Vi har bara använt den här förmågan på olika sätt för att manipulera oss själva genom snåren.
I allting var det tysta stunder av skumhet, vi hade inte haft kontakt på länge.
Så han skulle också sälja saker nu, lite prylar där utöver Logitech högtalarna som liknade mina. Och kunde jag hjälpa honom med annonserna? Jo det är visserligen ganska vanligt men han fick det på något sätt att låta som om det tillhörde någon plan. Pratade som om det var givet att detta var min grej. Som om vi hade haft något liknande gemensamt förut men så var det inte. Han hade säkerligen sett annonserna jag hade haft uppe. Prylarna jag utan lycka hade försökt sälja. Man kan tycka att det är väl ingenting som är konstigt med det, men jag kände hela tiden att jag blir manipulerad och utan att kunna sätta fingret på en specifik sak la jag helt enkelt märke till allt.
Å ena sidan pratade han som om allting var löst på alla fronter för alla. Tog taxin på kortet, vems kort det nu kan ha varit, och sen hade han inte råd med en öl ens på min så super duper viktiga födelsedag. Behövde sälja saker och bo i ett skjul försökte lösa allas boende situation samtidigt. När jag försökte reda i att förstå alla dessa motsägelsefullheter så fick jag som sagt inga raka svar om hur det i grunden verkligen ligger till. Det skulle byggas på slottet och han fick det att låta som om han skulle flytta in där ändå var han prompt tvungen att lösa alla världens boende och ekonomiska problem här och nu.
Det var helt enkelt ingenting som gick helt ihop i historien. Inte för mig.
Paranoia tillredning, långkok
Så småningom tappar jag tålamodet med allt mer jämna mellanrum och får be om ursäkt, försäkra honom om att det är jag, inte han. När det i själva verket hade mycket att göra med honom. Vilket gjorde det hela ännu mer orättvist och mig mer irritabel. Hur mycket jag än ville tro på honom såg allt bara mer och mer pundigt ut i mina ögon och mina frågor blev således spetsigare. Han skulle visst söka någon fond och andra viktiga saker. Visst jag kan förstå om en jobbar då, och är ivrig. Men man ringer inte till platser där de har kontors och telefontider, på en Lördag natt och undrar om de vill ge en pengar. Chilla lite nu Bjarne.
Någonstans under natten utryckte Björn helt plötsligt att han hade ringt dit mig för att han var orolig över mig.
Va? Vad menar du? Vad vet du om mig och mitt liv? Vi har inte haft kontakt på flera år.
Inget svar.
När han inte ville svara nickade han bara dumt och hummande någonting förhållandevis oförståeligt eller gick över till nästa punkt på sin lista medan jag satt och stirrade dumt och förvirrat ut i luften (på honom).
Vi skulle in till lilla Edet igen på Lördag morgon. Hjälpa hans väninna med någonting.
Jag frågade för fjärde gången om han kunde höra om hon kunde hjälpa till med en lugnande eller två. Hon hade mediciner Detta ett nödfall och vi hade fått så bra förståelse med varandra att jag trodde det kunde vara okej att fråga eftersom detta var a la panic mode, ingen övning.
Hon hade varit med en runda eller två här i livet så det tänkte jag hon skulle förstå.
Jag var inte i stånd att fråga henne själv. Det var tungt att ens tänka på, så jag bad om hjälp med det.
Flera gånger undrade jag om inte någon i krokarna hade någonting att hjälpa med, men han svarade inte.
Bara svarade inte, alls.
Det tog ett tag innan jag förstod att det kan vara för att han inte kände någon annan där. Vilket jag inte alls tror på egentligen. Men, kunde varit lättare att säga det, säga nånting alls.
Hatar han mig snubben eller?
Varför hjälper han mig inte?
Och om han inte kan hjälpa mig varför svarar han inte bara och säger det Svara, som det är brukligt att göra när någon undrar någonting. När en vän är i nöd. Det minsta man kan göra är väl att svara. Göra sig förstådd. För att minska risk för missförstånd och mer spänning i strängarna. Men nejdå.
Inte heller mina vädjanden om detta nådde fram.
Allt blev lost in translation och jag fick lista och lirka ut varenda liten krokig detalj så gott jag förmådde.
Tillslut hade stressnivån har nått så höga nivåer av rött ljus att den där bollen man slår med en slägga så att klockan ringer är i beståndsdelar i olika delar av olika dimensioner och det enda som hörs är et dovt tick tack av klockan som en gång tickade i takt nu är otakten ett menande hot med ojämna mellanrum mellan varje sekund till en annan som man måste överleva och andas sig genom för det är i princip den enda skill man behöver för att i alla fall överleva vilket är det enda som gäller här, överleva en stund till annan tills det övergår i nåt annat förhoppningsvis mindre stressfullt men tillslut stannar inte tillståndet där utan blir som någon slags konstant slags fästelse i kroppen som inte behöver mer än en fnurra på en trött tråd för att allt skall trassla till sig igen och så börjar cirkusen om igen i samma takt på full power 24 hour no shower mode, bara det att denna fest handlar inte om en dans med livet utan en dans med döden.
Björn fick sig alltså både två och tre utskällningar, tätt följt av en ursäkt till synen av hans besvikna min som uttryckte som om han inte kunde för sitt liv förstå var ur i blå ifrån detta nu kom. Hans mun var tyst i otid och hans blick i opassande motsats väldigt talande och gjorde mig osäker och spelade på mitt dåliga samvete för möjligheten fanns förstås att han faktiskt verkligen inte förstod? Att jag överdrev jätte järnet med min stress hjärna?
Även den osäkerhet försökte jag förmedla, utan lycka. Och blev så mer irriterad över att han inte gjorde någon som helst ansträngning med att försöka förstå mitt läge eller underlätta det på något sätt. Han verkade snarare helt obrydd till det. Om jag inte trodde mig känna honom bättre hade jag med säkerhet sagt att jag uppfattade det som om hans likgiltighet övergick i så löjligt dumma nivåer att han måste ha gjort det med mening. Då är han helt enkelt en helt annan person nu än förut. Väldigt annorlunda.
Slutligen fick jag nog av att be om ursäkt. En funtad person inte hade tagit emot utskällning på ursäkt om vartannat för att så gå vidare med samma beteende få samma utskällning följt av en felaktig ursäkt utan att hörsamma att det faktiskt låg någonting i utskällningen. Försöka gå sin medperson tillmötes istället för att acceptera ursäkten som om det vore helt i sin ordning. Sätta sig in i situationen som speglas och försöka förstå vad det är som speglas som skapar irritation i samvaron. Inget sånt.
Kanske var jag väldigt krav sam och svår att hantera. Om inte professionell stress hanterings personal ens vet att förstå hur man hör och hanterar min typ av person vid normal stressnivå.
Då vet jag inte hur rättvist det är att tro att en stackars intet ont menande pojke, som inte vill ta sig att förstå det verkliga allvaret på någonting alls innan det i princip flyger in i käften på honom. Och som en liten fluga surrar omkring därinne tills det förvandlas till det sura, om än så lilla äpplet som han vägrar bita i. Helt enkelt blir den bit som fått försmugas in i hans mun genom trolleritrix, och genom slemhinnorna ge honom intandinöst den sup av syra han behöver för att inse att inte allt som är sött är bättre utan man får faktiskt hål i tänderna av för mycket sött om man inte ser upp.
Någonstans på morgonen frågar han mig plötsligt om jag tror att vi är ensamma i huset eller om jag tror att någon hör oss. Va? Vadå? Inte fan vet jag. Väl valt tillfälle att ställa en sådan fråga din jävla drummel. Jag skiter i vem som hör vad jag försöker överleva här bara. Hela tiden undrandes om varför den som valt att vara mitt sällskap trots vetskap om hur det låg till redan innan. Inte bara inte underlättar genom att inte underlätta.
Men dessutom går in för att inte underlätta.
Paranoian är redan här varför strör du salt i såren?
Vad är det frågan om?
Bra Fråga.
Jag undrade om det inte är så att han faktiskt fastnat på riktigt. Att han blev så arg på mig med den aborten att han inte kunnat släppa taget utan på nåt jävligt psyko sätt väntat på att få hämnas. Det är en teori som jag verkligen inte hoppas är sann men vissa saker får man tyvärr aldrig riktigt förstå och ofta överträffar verkligheten på gott och ont vad fantasin kan koka fram.
Samtidigt tyckte han också att han skulle nämna att han gubben i bersån verkade skum och kunde varit krimmare. Han var visserligen skum och det var möjligt antar jag. Men avsaknaden av finess som Mr påvisar är löjligt hög.
Det går inte att känna både här och där, nu som då. Någonting annat än att det är någonting han försöker manipulera fram. Om han kommer till saken med det hela vet jag inte. Om inte saken helt enkelt var att jävlas.
Vilket det egentligen skall mycket till än att jag skall tro om honom. Dock allting kring detta lyder skummad mongo mjölk. Det var anspelning på anspelning om ett eller annat hela tiden och jag blev mer och mer irriterad.
Min stress behövde en lugn stund lång nog för att hinna trycka på reset. Varje sekund gjorde mig nu mer säker på att det inte var jag som ”bara” överdrev eller var helt av banan. Det var nästan komiskt hur illa han hanterade en människa som var så illa däran.
Jag fick skicka ut honom på en promenad till slut. – Gå en stund utan mig så hinner jag möblera om i mina sinnen. Sen slutar jag säkert skälla på dig, lite distans bara.
Någon gång i April April
Stötte på Björn i Majorna igår. Strax efter att jag just hade pratat om honom med en väninna.
Han var lika frånvarande som någonsin. Han såg inte alls ut att må som han förtjänar.
Dock vet inte jag vad han förtjänar längre.
Så jag håller mig mig själv så länge.
Det var samma gamla visa.
– Jag har ingen telefon ring mormor så får du tag på mig, kanske. Varför jag påstår att jag helt plötsligt inte vet hur instagram fungerar trots att jag har publicerat tydliga foton på min tydliga grafitti där under den tiden då jag samtidigt väldigt tydligt skitit högaktningsfullt i att du min kära gamla vän tydligen behöver lite tydliga svar.
Mormor.
Hade förstås ingen aning om var han är, hur han mår eller hur man honom når.
Det är så på den modellen.
Vad jag fick reda på efter att jag sjasat bort pundaren med tatueringar i ansiktet från att tjöta om samma ramsa om förlåtelse och förståelse om nåt som Mr inte alls såg ut att hålla något agg om.
Var att på andra änden av min ”episod ”hade han haft ett helt annat spektakel. Trott att jag hade lurat ut honom i skogen och att någon som inte ville väl, väntade där. Självklart inte.
Nu vet jag i alla fall att han inte lämnat mig bara så, eller har stått och filmat på avstånd.
Visserligen vet jag inte alls det för det har i skrivande stund gått både tre och 6 månader till utan ett ordentligt samtal mellan oss. Han har låtsats höra av sig och sedan fort försvunnit igen. En lös tråd fortfarande lika lös men intet av ondo i alla fall. Tror jag. Det var ju skönt. Tror jag.
Fortfarande, om han hade kommunicerat att han var i liknande skört sinnes tillstånd den gången.
Då hade jag hanterat allting helt annorlunda. Varit lugnare och starkare för hans skull, och min.
Men jag förstod inte någonting i hans underliga beteende och uppfattade det som att han fullkomligt struntade i mig. Mer än struntade. Tvär struntade i kassheten och krassheten av mitt mentala o tillstånd.
En väldigt obekväm känsla att ha med en kär gammal vän som prompt insisterat på att ha mig till att ta mig ut till mitt i skogen mitt i natten per alla möjliga och omöjliga färdmedel. Utan att ha koll på om det ens fanns några tillgängliga färdmedel eller medel till att kunna betala för resan till okänd adress där det förhoppningsvis stod ett hus och en människa som väntade med lite trygghet när man väl kom i hamn.
Istället blev den tryggheten till en helt ny nivå av äckel päckel känslan av att bli dragen vid näsan och bedragen. Bespottad i förklädnad av smicker och beröm speglad i stora ögon som sa en hel rad olika andra saker som munnen inte uttryckte den fulla sanningen om.
Förd bakom ljuset. Det värsta jag vet. Om det är någon som skall föra mig i mörker så är det jag. Inte någon annan i någon annans del av ett annat mörker som inte egentligen tillhör mig men blir tillskrivet mig genom min oaktsamma tilltro till att allt som talar välvilligt faktiskt menar väl och inte i självaverket är ett illlsint rovdjur som försöker leva rövare genom att leka med mig.
Leka levande charader där charaden går ut på att gissa sig själv genom någon annans påståenden.
Olagligt i mina ögon, på riktigt olagligt. En oskriven lag. De enda lagar som verkligen gäller. Men inte för alla tydligen det finns dom som tycker sig stå både över under och emellan sådana universella regler med hjälp av kryphål i det finstilta som är skrivet med osynlig penna av ett psyko för ett psyko. Och du ger ditt medgivande bara genom att befinna dig i samma område av ett sådant psyko och situationen denna försöker måla fan på väggen med. I blod. The blood of a virgin. En intet ont anande annan.
Jag vet att jag inte förtjänar det.
Om detta egentligen är tillskrivet honom på något sätt vill jag helst slippa ens att få reda på.
Det är extremversionen av samma känsla som jag för många gånger har upplevt till olika grad i så pass många situationer att det skapat översvämning med många bäckar små, andra bäckar större. Och med förorenat vatten i omlopp har smuts dragit till sig mer smuts och tillslut kunde jag gnida och gny hur mycket jag ville på fläcken, den gick inte bort. Nu fullt synbar för envar elakartad individ i behov av utlopp att se mig som en potentiell källa till olustigheter förklädda i glitter och guld. Att ta tillfället i akt att smyga in sig och injicera lite av sin småaktiga förstörelse mentalitet i ett enkelt byte. Ett mottagligt kärl som inte hade motståndskraft nog att dölja sin sårbarhet eller sin vilja att tro gott om andra. Trots att motsatsen exploderat i hennes fejs gång på gång på gång igen tills hon trodde det var hennes smutsfläck som hon behövde polera bort och gnuggade, gnuggade mer och mer och lite till. Tills där var brännskador.
Så som vi gjorde på oss själva i skolan med ett sudd gummi. Det ärret ovanför tummen har jag fortfarande kvar. Röda vita rosen. Den leken går ut på att i lag jaga varandra, fånga varandra och utsätta varandra för olika typer av tortyr så som tusen nålar och annat jävligt obehagligt.
Jag önskar mig att jag hade skaffat en skateboard då och bara rullat iväg i soluppgången för att aldrig blicka tillbaka. Slutat i tid med att leka våldsamma lekar som i vuxen ålder utvecklas till att bli på ett helt makalöst för själen våldsam sätt att finnas. Utan att man hinner uppfatta våldet förr än det bär förbi och försent att få upprättelse i situationen.
Allt går i ultra rapid. Skulle en nu råka vara en sån där känslig en som inte kommer över upprepad misshandel ifrån alla håll och kanter bara sådär i ett finger vips. Då måste du vara seriöst störd och borde gå titta till dig hos doktorn.
Tydligen är det inte normalt att känna för mycket för länge, det skall gå över lika fort som man så att säga svipar åt vilket hålla man nu väljer på tinder. Som jag förövrigt har provat en gång. I en hel kvart. Den andra eller tredje killen jag pratade med sa fort efter att jag avfärdade hans väntade dåliga sex skämt angående mitt yrke som massös innan han hann kläcka det. Att jag nog var för seriös för honom.
Stämmer,
Avinstallera.
Wow! Och det är jag som är den onormala i samhället.
Antingen är jag för bäng, för seriös, för hård, för känslig, för okänslig, för obetänksam eller tänker för mycket för mycket för lite för lite för mycket för allt för inget för tidig för sen för givmild för tillbakadragen för säker för osäker för för för för efter för rak för kort för svår för lätt för okonstlad för konstig för in för ut för upp eller ner för allt och alla för ofta för sällan.
Det verkar inte som om jag gör mycket rätt. Hur rätt jag än försöker göra och hur mycket jag än anstränger mig att kommunicera för att undvika missförstånden som en vet kan komma att uppstå i olika situationer. Hittar missförståelsen alltid ett nytt sätt att fucka till fnurran på tråden och jag måste spola både fram och till baklänges för att evaluera om vad nu det var jag kunde ha gjort bättre och tagit mer ansvar för, allt. Även där någon annan borde tagit sitt ansvar som en individ som tar helt egna val, har egna tankar och får stå för sina helt egna handlingar istället bilr det alltid jag som står kvar. Barfota såklart.
Med hatten i handen och vinkar av någon adjö för 7 miljonte gången undrandes om det verkligen är värt mödan att ens försöka igen.
I know nothing, and i can still prove you wrong.
Nu för tiden är alla kompletta korkskallar som älskar drama och bråk mer än sin egen mamma. Så in lurade i gubbarna med pengarnas makt spel med krig och kaos för att separera oss och hålla oss platta på marken.
Men jo jätte intressant.
Berätta mer snälla!
Vi kan väl plocka upp pinnar också och slåss med dem ?
Jag vet inte vart allting ligger eller historian om allt jag kan inte ens min egen historia eller en rättmätig adress till vart jag kommer ifrån men jag skall kunna allt om alla andra skämtar du med mig aprillo?
Jag är glad att jag inte vet allt om allting för det är så mycket information som man skall tycka rätt eller fel om som är helt totalt jävla korkad och oväsentlig för någonting som är ens måttligt viktigt här i världen, för oss, för planeten.
Jag jobbar inte på tyckeri. Jag håller mina sinnen och mitt mind på open men när jag har fått nog har jag fucking fått nog, och mina vänner, nu har jag fått nog.
Undanbedes.
ALLT undanbedes, just fuck of and be gone.
Stay there.
Jag bara är här och försöker göra så gott jag kan och vara en hyffsad människa men nu har jag istället blivit en människa som inte vill knappt ens vara snäll längre för vad i helvete har jag fått för det.
En kickspark i fejset bara utan att hinna se var den kom ifrån och sedan blir jag kallad fula ord.
Hä?
Sorry, gone deaf
Jag hade svårt att samla mig i all stress jag befann mig i. Trots mycket övning i tekniken om att inte fastna överallt. Hoppades verkligen på att få något lugnande när vi kom fram, det höll mig gående. Ingen tid att tjafsa jag var på väg till hjälp, lugn, ett helt andetag i taget. Hoppet är det sista som lämnar människan, jag levde hängandes i ena örat över stupet på dem bägge två.
Men köra bil kan jag alltid. Vi tog förslagsvis (mitt förslag) det gula lilla vrålåket in, parkerade på samma ställe på slottsparkeringen och började gå mot Mr´s väninna. Vi gick över älven i Lilla Edet och jag kände att jag ville stanna till där. Försöka släppa lite av mitt tillstånd till vattnet och lugna själen. Medan jag satt där kom jag på att Kostas bodde bara runt nästa kurva ifrån där huset låg. Hade varit alldeles för uppe i allt annat för att inse det tidigare. Jag visste att han rökte och brukade ha lite hemma för eget bruk. Så jag ringde till honom och försökte på ett så behärskat sätt som möjligt förklara läget. Frågade om det var okej att vi kom förbi på en spliff lite senare.
Det var helt okej, jag skulle höra av mig när vi var på väg.
Kostas är en vänlig, ståtlig och intelligent man. En harmonisk, känslig själ som si och så vet vad han vill ha ut av livet och faktiskt tar steg som för honom i den rätta riktningen. Han har alltid gjort mig lite nervös, kanske är det för att han är så hälsosam med sig själv. Jag kände mig kanske inte riktigt värdig ändå kände jag igen allt jag såg i honom. Han besitter egenskaper som jag önskar att jag hade lite mer av. En är att sätta stop för sådant han helt enkelt inte vill ha i sin sfär, sätta gränser för sig själv och andra. Organisera och planera sin tid. En imponerande man som egentligen tycker gott om mig och ser saker gemensamt hos oss. Kanske är det också en del som gjort mig lite nervös. Jag är inte van vid att någon ser med hälsosamma ögon på mig, ser mina bättre sidor.
Eller så är jag bara tänd på honom och vägrar erkänna det.
Lite skäms jag när jag träffar honom för att jag några år tidigare fått bo hos honom och min väninna, hans tjej. När de bodde tillsammans här ute i skogen. Ganska fort ställt till det när jag passade huset medans de var i Indien på semester. Det var inte så illa som han över telefon av någon annan som inte ens vad där hade fått höra. Men det involverade polis i sånär som nästan i närheten av huset och det förstår jag att han inte var intresserad av att ha att göra med. Jag gjorde bort mig.
Det var en av gångerna jag blev av med körkortet som betalning. Det brukade vara 1-3 år av att jag håller mig så hårt i den berömda kragen för att bevisa visa att jag visst inte är missbrukare. Så lugn att jag knappt vågar röra mig utanför dörren. Sedan fungerar inte det heller för jag mår inte bättre för det, tvärtom. Då fyllde en kompis 30 och skulle ha fest. Jag skulle hjälpa till att dekorera, det resulterade i att hela tiden av alldeles för lugn tillvaro kom ut i ett par alldeles för många veckor av det goda som jag inte hade släppt ut på en promenad på lite väl länge.
Extremtillstånd istället för att som jag vet nu att jag kan. Festa lite. Festa en helg och sedan som en normalt funtad människa gå hem och lägga mig. Utan att behöva spränga hela min tillvaro bli av med boende, jobb och alla som jag känner på ett extrem race för att min galna sida helt enkelt inte fått luft på så länge att allt måste explodera för att jag behöver utlopp. Det är egentligen Inte konstigare än så, men jag blev lite förvirrad i min egen förmåga. Utan att egentligen ge det en chans trodde jag bara inte på att detta hälsosamma sätt att festa till det ibland på var någonting jag, som missbrukare var kapabel att göra. Nej vänta nu. Just det, jag är inte missbrukare.
Då är du periodare då, skall det antydas. Till och med ifrån dem som mycket väl ser mig bättre än så.
– Why? Varför gör ni så? Nej, jag är inte periodare heller. Jag KAN kontrollera mig.
Och jag behöver inte knarka för att bli knäpp det kom med paketet.
Jag behöver bara ta ett djupt andetag och släppa.
Detta är någonting jag har jobbat på att bemästra nu sedan jag började sluta när jag var 23. Till trots för att alla andra hela tiden. Precis så som socialstyrelsen gör, antar att alla har samma problem. Måste gå samma väg (för det finns bara en) eller har samma typer av trauma responser, triggers och hinder.
Vilket förstås inte stämmer alls, och att behandla människor som om man redan vet allt om dem och deras problem bara för att man har varit i samma krokar och korridorer. Det är befängt. Vi må ha varit i samma rum en gång det betyder inte att vi är samma eller att du vet vad jag har upplevt. Vi har alla våra olika sätt och jag tänker inte längre låta andras tilltänktheter och tillkortakommanden ramla ner i huvet på mig som en mycket dålig bakvänd självhjälps bok.
Efter samtalet med Kostas kunde jag inte längre hålla emot mig själv jag var tvungen att vara i fred lite och avreagera mig mitt virrvarr över tangenterna på telefonen. Skriva något så positivt som möjligt ur min fantasi som i sådana tillstånd kommer närmare paranoia än något annat. Hyperkänslig. Det tog tid. Jag kunde inte stressa någonstans, stannade vid vattnet länge. Björn gick bort till sin väninna så länge. Jag visste inte om människor jag såg på avstånd var han som i så fall lite irriterad stod och väntade på mig. Eller inte. Ringde när jag blev redo, han var hos sin väninna och väntade på mig. Det tog ännu lång tid för mig, många timmar, hela dagen faktiskt. Jag behövde vara för mig själv. När jag blir sådan är det bättre att ingen står och väntar på mig. Det är varken någonting jag vill eller förväntar mig. Inte heller är det optimalt eftersom det bara lägger till på stressen.
Gjorde min väg upp mot lilla Edet så småningom, stannade till länge överallt och skrev ut min stress i påtänd poesi. Talade med universum. Tidsuppfattningen fick bli ett med mitt sinnestillstånd, spelar ingen roll hit eller dit när man måste släppa taget om allt helt enkelt. När jag väl hittade upp till lägenhetshuset insåg jag att jag inte hade varit speciellt uppmärksam då vi var där och gick vilse både utanför och inne i huset. Ringde några gånger men det har aldrig vart hans starka sida att vara anträffbar. Velade omkring där ett bra tag. Åkte upp en våning för långt, stod där och tryckte för mig själv och på tangenterna, någon lång velig text. Tillslut tog jag mig tillfånga och insåg att jag måste anpassa mig lite till verkligheten igen. Tänk om han fick nog och bara lämnade mig där.
Det var redan mörkt ute. Efter att jag ringt på grannens dörr hittade jag fram .
Det låg en tablett bordet när jag kom.
Dum som jag är tar jag den bara, utan att titta ordentligt vad det är för någonting, eller be att få se asken. Det hjälpte inte mycket. Kanske ytterst lite. Om det var placebo effekt eller verklig effekt kan jag inte svara på eftersom jag fortfarande inte vet vad jag fick i mig.
Hans väninna kunde känna min stress, hon var en känslig typ själv och tyckte det blev lite jobbigt. Gjorde allt jag kunde för att släppa det, stundvis funkade det men det tog på krafterna. Det var ingenting som var okej med mig.
En stund satt vi och pratade om hennes äventyr och tittade i en bildbok med brev och minnen. Hon berättade om hur hon hade levt med sitt livs kärlek, en galen finne. Om deras vilda upptåg. Björn satt och stirrade på mig med stora ögon, detta var verkligen någonting han ville att jag skulle ta del av.
Jag tror att jag glömmer någon del här och där, en promenad hit eller dit då Mr skulle stanna överallt och prata med varenda kotte. Laga varje problem i allas världar medans han själv faktiskt inte hade sina saker samlade. För mig, som jag igen försökte förklara när jag kom fram och hade samlat mig lite, höll han på att förlora trovärdigheten. Jag kämpade för att hålla fast vid den. Jag behövde att han definerar sitt klara mål för mig. Om han inte tänkte ta mig på allvar hur kunde jag då ta honom på allvar? Försökte förklara, igen, att han behöver lyssna och kommunicera tillbaka till människor i vad de försöker få svar på ibland. Istället för att bara gå vidare till någonting förvillande annat. Det skapar misstro. Allting som jag hade försökt säga innan igen helt enkelt. Han bara nickade medhållande med stora ögon det är omöjligt att tyda om hans öron var i samma dimension som min mun. Men hans väninna höll med mig å det starkaste och bad honom lyssna. – Lyssna på henne.
Han tvärvägrade i tyst stillhet med stort eftertryck igen att ge en respons.
Ett väldigt underligt sätt att motbevisa med (icke) handling vad hans många långa ord bedyrade att han ville mena.
Efter ett tag gick vi mot bilen, mot Kostas. När vi kommer från landsvägen och svänger av på den lilla skogsvägen där Kostas hus ligger cirka 2-3 km fram. Fanns det ”tydligen” ingen bensin kvar. Fantastiskt tillfälle att få reda på det. Men det är inga konstigheter, så är det när man väljer att umgås med veliga virrpannor. Så ursäktas dem med det, och man får ta det för vad det är. Lösa problem. Hela tiden kokandes på insidan med ett rungande – varför i hela jävla helvete sa du ingenting innan så vi hade kunnat hitta en lösning, eller åtminstone varit beredd på att det kunde ske och välja tillvägagångsvis utifrån en ärlig plats av att veta vad man ger sig in i ?!?! Ingen ide att tjafsa, det var bara att gå. Sjukt dålig planering för att vara en tjattertratt som verkade skryta med just sin förmåga för ingående upplägg som skulle kräva en busslast mer planering än en enkel biltur från A till B, till och med förbi sitt eget hem.
Hoppades att Kostas kunde hjälpa oss med även detta problem vi nu hade. Sedan jag en annan gång vart med om en situation då jag behövde lite bensin visste jag att han troligen hade lite extra bensin i garaget.
Vi kom fram.
Jag hade redan förklarat för Kostas hur läget med mig var. Men vi var väldigt sena nu. När jag ringde honom för att fråga om vi kunde komma var det förmiddag. Så nu fick jag förklara mig igen.
– Jag tappade det på vägen, jag tappade det lite.
Det var okej, en liten titt, en spliff, sen vidare.
Mr var redan utanför dörren på honom om olika idéer för att rädda världar, trixa och tjata. Fixa allt förutom sig själv. Där det verkliga fixandet måsta börja om man skall lyckas med någonting alls. Mitt tålamod var slut, utan ursäkter. Hann stoppa honom innan hann överföll Kostas.
– Han är inte intresserad, håll snattran. Jag hade inget kvar, inget till övers.
-Nu räcker det, tyst med dig !
Men Kostas är en man som kan föra sig själv. Och han visade det på ett mycket lugnare och behagligare sätt än mig med att varsamt tacka men nejtacka för stressen. Det var som om han fortsatte på ren trots. Med en glimt i ögat som närmast såg ut som om det roade honom att reta upp mig försökte han igen, strax vi landade i soffan. Det såg ut som om han njöt av det. Samtidigt är det svårt att säga vad jag läste in i hans blickar och reaktioner i all min uppstressade ångest. Detta var jag väl medveten om och när jag ”överreagerade” straffade jag genast mig själv med liknande tankar. Vilket gjorde mig än mer irriterad, för att han hörde mig det vet jag. Hur jag mådde visste han vid detta lag. Så nu var den här charaden verkligen inte underhållande längre. Om den nu hade varit det.
Jag tog ett bloss och ångrade mig på sekunden. Kände direkt hur dålig denna iden hade varit. Nu hade jag inget skydd längre och allt promenerade nu rakt på mina råa stackars nerver. Nu när alla andra vägar var stängda.
Fan. Just det. Det finns en anledning till varför jag aldrig har varit rökare. Jag är känslig nog ändå och i detta tillstånd var det utomordentligt korkat av mig att tro att någonting som öppnar upp ännu mer skulle lugna mig.
För sent.
Hur vi lyckades få med oss bensindunken kan jag inte riktigt återge. Jag vet att Kostas gav den till mig med anvisningen att hålla den upprätt, -såhär. Den läcker annars och det är ganska lite bensin i. Att den läcker ut på vägen till bilen skulle vara ytters ofördelaktigt, -uppfattat.
Det var en cirka 2 km promenad till bilen, natt, kallt och det regnade. Fick låna en stor stickad tröja av Kostas, satte jackan över och det gick bra. På vägen någonstans bad jag Mr hålla dunken, jag skulle fixa någonting på mina kläder.
– Håll den nu såhär, sa jag alldeles för många gånger bara under tiden för överlämnande av dunk. Eftersom jag redan kunde se att han inte lyssnade på mig. Men du, – håll den såhär nu då, den läcker annars, och så vidare. Han håller den förstås neråt och snett medan han helt kallt som en idiot står och ser mig rakt i ögonen, som om ingenting är galet alls medan bensin uppenbart läcker ut. – Du tittar på fel ställe din humdrum, kolla på dunken. Det läcker ju ..
– Håll den uppåt ! Ingen reaktion
– Vad i helvete är det för fel på dig?! Har du en hörselskada jag inte vet om, eller kanske en hjärnskada?!
Hörs jag inte ett två, ett två, är den här prylen på? – hallåååå!?
