Jag kunde inte se det då, det tog ett tag men egentligen vaknade jag upp ur uppochnerpålandet där jag hade hållit till (inte hus), hållits fånge kan man säga.

För att inse min magi och lära mig att använda den rätt.

Dagen innan min födelsedag, år 2018 i November när jag sitter med min ångest ensam på Herkules gatan och leker tålamods träning med en trasig pipa, två trasiga tändare och en fimp.
Hör Mr Björn från för tio år sedan av sig.
Vi har bevarat en värme för varandra och fin kontakt genom åren även om vi inte har setts mycket.
Han var en av de få personer jag fortfarande skulle kunna tänka mig ge en chans till tillit.
Jag hade flyttat in på Herkules gatan bara några dagar tidigare.
Mindes att han hade hört av sig ett par gånger förut och velat att jag skulle komma och hälsa på men jag var för upptagen med att överleva mitt liv så jag missade att minnas just sådana ting. Sådant som kunde komma att faktiskt förändra någonting i min situation. Eller bara erbjuda en stunds sinnesro med en vän man kände igen.
De sakerna lät jag glida, som om jag inte riktigt ville leva.
Han hade nämnt att det var någonting han höll på med som han ville att jag skulle vara med på.
Någonting bra, som också skulle generera inkomst. All den informationen glömde jag av att höra så jag hörde aldrig av mig tillbaka. Han hörde av sig igen. I grevens tid kan man säga, med ett erbjudande jag tillslut inte kunde låta bli att åtminstone lyssna på. Jag hade inte heller många andra val.

Naivt hade jag fram tills det inte längre var möjligt efter de sista tre årens kalabalik trott att människor kanske blev bättre med åldern. Men där jag levde var det inte så. Där var de dåliga helt enkelt bara äldre och farligare med mer medel till att jävlas med sådana som inte gjorde som de ville. Och vi andra stackare. För trasiga för att göra någonting åt det. Att göra som någon annan vill har aldrig varit min melodi, om det så är det sista jag gör så förbehåller jag mig rätten att göra saker som jag vill, när jag vill. Om jag så skall dö på kuppen.
Vilket jag nästan gjorde ett par gånger. Värt det.

Vid detta lag var jag redan otroligt less på alla osäkerheter i mitt ensidiga umgänge med människor.
Varje gång jag försökte lita på någon, vilket var varje gång. Fick jag en spark i ansiktet. En hård spark!

Det var svårt att frambringa tilliten på även honom, tog mig hela dagen att försöka bestämma mig för om jag skulle våga mig ut på resan som kunde visa sig bara vara ännu en hjärtekrossare.
Tillslut bestämde mig för att åka.
Mr ringde till och med upp mig på telefonen och bedyrade djupt och heligt att han aldrig skulle lura mig, ljuga för mig eller såra mig. Det var ju min födelsedag imorgon.
– Du måste komma, snälla kom.

Gör mig sakta iordning och går så småningom mot Backaplan och bussen. Det är höst/vinter, November. Och mörkt ute.  När jag är på Hjalmar skall bussen gå om 3 minuter och Mr hade förstås slutat svara i telefon och på sms. Så klart!
Jag skulle gå hem igen, till min lilla lägenhet på Herkules gatan, stället mittemellan. Akutlägenheter för oss som man inte vet man som skall göra med.  Som har visat uppriktig vilja med att behöva göras av någonstans för att livet skall få en ärlig? chans. Där de placerar oss vilsna själar med viljan att bli relativt nyktra, missbrukare. nysläppta fångar, etcetera. Alla på samma plätt så klart. Bra plan. Från slutet av November och 4 veckor i taget skulle min adress heta Herkules gatan högst upp 4b.

Tidigare under dagen hade en av mina anonyma facebook kontakter skrivit.
Varför en nu tillåter sig själv ha sådana, den sidan har jag tagit bort nu och den som vill ha kontakt med mig  får allt komma på ett vackert sätt och behandla mig rätt.
Han erbjöd sig hjälpa mig med ett paket cigaretter i sådant fall skulle vi mötas upp på Kville biljard.
– Dricker du öl eller vin?
”Jag dricker allt.”
Vanligtvis hade jag inte gjort så men tidigare under dagen hade jag lekt tålamodsträningen sitta på golvet med två trasiga tändare och en pipa med nån smutt gammal fimptobak i. Där var jag.
Inte för att jag för en sekund litade på att någonting av detta skulle bli av.
Men jag hade inget att förlora, en fick väl se helt enkelt.
Mr svarar alltså inte längre och bussen hinner gå, i samma sekund som jag är på väg att gå hem igen skriver den anonyma mannen att han är på väg. ”Är på Kville biljard om 20  minuter.”
Jag började röra mig åt det hållet. Det låg ändå på vägen hem och mitt tillstånd kunde inte bli mycket värre.
(Där hade jag väldigt fel)
”Var ska vi mötas?” Frågar han igen.
”Kville biljard sa du väl nyss?!”  Red flag district.
Jag gick förbi på motsatt gata och spanade från håll. Det var ingen där. Väntade en stund men ingen kom.

På vägen hem försökte jag ringa till storm.
En vän, en av de få jag hade kvar. Hans ord.
Vi har inte kontakt idag, han är på block delete paradise island.
Och. Han hade fel. Jag har aldrig haft några vänner. Så det så!
Han dock var den enda som någonsin hade talat samma språk som jag. Med en egen historia av övergrepp och trauma var han enda som kunde tänkas förstå de mer svårförklarade fenomen som kan ske om man är en sådan sak som jag, alldeles för fri och öppen för allt. Allt för oskyddad för sådant en vettig människa stänger sig för.
För jag klarar allt. Ja det gör jag men allt är inte värt det och blir farligt om man bara håller på klarar av allt helt utan hänsyn till sig själv.

Emellan, innan över, under och  överallt var det liknande psykotiska incidenter. Många underliga händelser, sammanträffanden, icke träffanden och överlag bara suspekta grejer som hände och störde min redan mycket sköra sinnesstämning.
Storms telefon var avstängd, telefonsvarare;
”Shalom, det är ingen hemma”
Och någon instruktion om hur man gör på ett telefonsvar.

Ensam, som vanligt.
Men detta var första gången i mitt liv jag var på det sättet rädd som jag var. Mer rädd än när jag var helt ensam på fjället i Nord Norge och scootern gick sönder i mörkret. Där var jag i alla fall trygg med naturen och djuren. Människorna är en annan sorts best, med dem kände jag inte mig nu inte ens lite trygg. Inte ens lite.

Storm.

Förvirrad och planlöst traskade jag vidare längs Kville. Jag var väl på väg hem igen. Ute bland folk ville jag i alla fall inte vara. Sakerna som stötte in i mig på olika sätt genom främmande människor som sa underliga saker helt utan anledning. Tittade ack så konstigt allt för länge eller på något annat vis inkräktande på min personliga sfär. Jag gillar inte att bli invaderad, jag är en privat människa och det som får finnas i min värld skall bete sig respektfullt och behagligt. Detta var allt annat än behagligt. Jag förstod ingenting av mina känslor, visst jag är van vid att vara lite obekväm men detta var långt långt långt långt långt utöver min vanliga obekvämlighet. Energierna kändes i större eller mindre grad på något sätt hotfullt. Händelserna resonerade inte med mig alls. Tankar, vad människor sa, hur jag reagerade och kände om dem. Det senare kanske inte var så konstigt egentligen, utan ett sunt sätt att reagera på when you feel like your getting fucked around.

Kort senare ringer telefonen. Det är Storm. Hans telefon hade inte alls varit avstängd. Inte heller hade han pratat i den nyligen. ”Nähä. Skumt. Passande skumt.” Här skall nämnas att jag har varit med om mångt och mycket skumma saker förut och skulle till och med kunna påstå att jag är lite av en expert inom området. Har utforskat vidden och bredden av mitt medvetande genom psykedeliska substanser efter lång tids vakenhet på amfetamin och under dessa tillstånd även sökt efter pusselbitar av mig själv ur mitt icke befintliga minne längs livet. Sökt att förstå mig själv och världen runt mig genom mina handlingar och reaktioner.

NU. Förstod jag ingenting, hela tiden. Och det var inte långt kvar på stubinen.
Trodde jag ja.

Allt var bara konstigt. Det hade varit det ett tag och nu kulminerade det i nattsvart ensamhet, nykter men egentligen i behov av lugnande medicin av rätt sort sedan 1730 talet. Oskyddad, ingen motståndskraft kvar och i en ny och för mig ganska  främmande del av staden.
På gatan som gud inte bara glömde utan fullkomligt gav upp på.

Någon månad senare träffar jag en galen heroinist. Ett speciellt folkslag.
Det kan bli väldigt väldigt mörkt.

Plötsligt en dag när jag hälsade på, började han skrika bara. Både på mig och på sin vän som var där.
Han spelade den där låten där den där killen blir lurad att våldta sin egen mamma, medan han maniskt skrik skrattar omkring sig bara.
Klart jag borde ha dragit direkt men separations ångesten och jag håller precis nu på och lär oss ta avstånd från varandra. Om man kan kalla det så.
Lite senare den kvällen var vi på en pizzeria i Frölunda. Bakom disken står en ung man med utländskt påbrå.
Han har en T-shirt på sig där det står. ”Tell me pretty little lies.”
Vampyren som jag var med hade tidigare under kvällen sagt någonting om att;
”Det är ju så mörkt på Hisingen nu.”  Som för att antyda att det skulle vara därför jag kände mig obekväm
Min skörhet lös självklart igenom, och överallt.
Det var därför jag kände mig obekväm, blandat med hur människor går omkring och äter på varandras själar med sina projiceringar och tolkningar, sedda med smutsiga ögon.
Inne i Pizzerian fick han ännu mer psykotisk attityd och skrek, bara skrek och skrek.
Och, jag tror man kan kalla det skrattade. Skratt skrek.
På väg därifrån fick han till slut en örfil.
Jag uppskattar föga att bli skrikt på, det är nog min minus 110 i top favorit i att syssla med.
Människor, springer omkring och våldför sig på varandra.
”If you really think people need assistance feeling ill.”
Vid något tillfälle tyckte han att det passade sig att berätta för mig att han hade bott i Afrika och någon kärring där hade försökt köra över ett svart barn. Sådana här saker hände, och det inte bara en gång ibland utan alldeles för många gånger dagligen för att det skulle längre vara bekvämt att ens gå utanför dörren.
Alla möjliga människor som sa helt sjuka saker, till mig.
Varför till mig?
– Jag vill knappt ens prata med er och om vi skall prata så kan vi snacka om nåt vackert.
Ingenting förstod jag och ångest och oro som jag redan hade fastnade detta på mig mer och mer.
Jag brukar hålla mig undan om jag har en dålig dag.
Nu blev det en dålig dag i två år.
Och bara för att fastställa en sak jävligt nu, är att jag har alltid varit människofientlig.
Jag gillar er inte och det är inte någonting jag bara vips kommer att ändra på, ja.- Bara för att det plötsligt är någonting som någon som jag inte ens känner, kräver av mig. Du kan få vad du vill av mig, men knappast via krav.
Träffade en gubbe i tvättstugan första gången jag tvättade på Herkulesgatan. Han hade utländskt påbrå eller vad vet jag eller så. Frågade honom hur länge han hade bott här bara för att säga någonting eftersom det är så man gör om man är normal och vill prata med folk.
Något som jag varken är eller vill, men han verkade inte vara på väg att lämna området så.
– Hur länge har du bott här?
Eftersom jag var ny i byggnaden.
Jag menade i huset förstås, hur intresserad av hans historia tror han att jag skall vara våldgästad i tvättstugan på min egen tvättid. Kom igen nu. Det förstod nog han också men svaret blev ändå
– 30 år.
”Hmm. Okej Grattis?”
Det var alltså inte en eller två sådana här händelser utan hundrafemtiofemtusen kändes det som, i rad, självklart förstod jag också att jag tillslut på något vis drog det till mig men alltså; TÄNK INTE PÅ DEN BLÅ ELEFANTEN.
Jag hade redan för mycket annat att bearbeta än att alla helt plötsligt skulle gå omkring och se ut som den far som sårat mig mest i hela världen som jag enbart minns via foto som en mörk manlig skepnad.
Än att dem skulle plötsligt vara överallt och inte nog med det gå omkring och glo också.
Komma gående och nästan sniffa mig i röven som om jag vore en apa på ett zoo när jag bara väntar på bussen.
Vid något tillfälle var det till och med en som pekade finger på mig som någon som han direkt antog att kvinna känner sig obekväm på grund av invandrare eller så.
Nej, inte på grund av invandrare.
På grund av VAMPYRER!

Jag tänker inte på det på det här sättet, jag tolka energier, era korkade tanke spel är ingenting för mig. Och det vampyrerna springer omkring och gör. Ja men räkna själv. Räkna med bråk. Men att jag har fått läka någon seriös past lives karma shit står mig nu väldigt klart. Det tuffaste ögonblicken är varje gång jag har trott att jag kanske, men bara kanske ska få en stunds lugn och ro, få andas lite. Och så kommer det ännu en vampyr.
Ett par gånger har jag undrat om vad det är jag egentligen skriver.
Om det är ett självmordsbrev eller ett brev om livet. Den som lever får se säger vi.

Jag pratade i telefon med Storm en stund till.
En känd röst. En minuts klarhet i obehaget och det vilda kaos som pågick inom mig.
Vi kom överens om att allt är skumt, det kan vara så ibland, jag har varit med förut och kan hantera detta.
Andas bara – you can do it, det går över.

Medan jag pratar med Storm står jag utanför restaurang silverdraken på Hisingsgatan.
Jag hittar en fimp men har ingen tändare.
En skåpbil parkerar framför restaurangen och en man kommer fram till mig medan jag pratar i telefon. (!)
Han har någon typ av asiatiskt utseende med ser försvenskad ut eller vad det kallas. Han har ett paket i handen och letar efter en adress. Han pekar och donar som om han inte kunde språket. Jag tror att jag förstod att han letade efter rätt restaurang att leverera paketet till, och vad jag visste fanns det bara en restaurang som var öppen på gatan. Den stod jag framför, mitt framför dörren. Känner hela tiden att han gör sig till. Vad han vill med mig vet jag inte och eftersom jag inte var bekant med gatan kunde jag inte hjälpa honom speciellt mycket mer än att peka och påpeka att -här ligger det en restaurang. Restaurang silverdraken ligger här om det är den du letar efter. Den är öppen om inte annat, så fråga där mannen.
”Jag pratar i telefon ser du väl, och vet inte.
Har egna problem här just nu.”

Han försvinner.

Jag går efter en stund in på restaurangen för att be att få låna en tändare.
Medan jag är där inne kommer mannen in, som om han hörde hemma där.
Hälsar på killen i baren på ren svenska och går bakom in till köket.

Detta är en enkel och kort förklaring på liknande som skedde runt mig högt och lågt.
Högt, och lågt.

Med storm i örat går jag tillbaka upp till lägenheten. Jag ville verkligen inte vara ensam.
– Snälla prata lite med mig.
Jag vände i dörren, kunde inte vara där heller.
Dessa lägenheter, just detta komplex med hus är lite som energiernas vilda västern. De har varit boende för mycket ångest och vad som sitter för slags tårar och våld i dessa väggar vill jag inte ens veta mer om än jag redan gör. Precis den lägenheten som jag bodde i känner jag en annan kille som har haft. Han har levt i ”psykos” i 10 år sägs det. Personligen skulle jag inte kunna riktigt förklara vad det betyder. En snäll kille men ganska förvirrad. Vilket jag också hade varit om de intalade mig sådan skit.

Det är mycket mörker som flyger omkring i dessa hus.

I skrivande stund är klockan 05.32 jag försökte sova lite men det gick inte så bra, nu försöker jag nöta in vanan att gå upp när jag vaknar, skriva lite på natten då jag trivs bäst med att sova på dagen ändå och det är vits i att bara ligga där med ångest när jag vaknar för att jag just borde gå upp och skriva av mig den.

I natt började jag med att koka vatten, hälla i salt, lägga i min bergs kristall och sedan gå omkring lägenheten och skvätta detta högt och lågt för att rena detta hus och hem. Rena denna själ ifrån skit som inte är bra helt enkelt. Gamla, nya, kvarvarande mörka energier som hänger omkring och drar till sig mer skit, drar ner dem som bor här som redan är känsliga och i utsatt energiskt läge. Jag känner dem inte, kan bara utgå ifrån mig själv och gissa utifrån mina erfarenheter av livet, och den här gatan. Har hört del avskräckande historier, men samtidigt. Man är alltid medskapare till sitt eget kaos. Jag håller mig för mig själv även här, fastän det jag är mest trött på i hela världen är att vara helt ensam. Utan tillit, finns ingenting. Och jag har ingen tillit kvar, till mänskligheten. Inte heller till mig själv, vilket förstås ställer till det lite.
Som storm kallade det, – när man är så skör och öppen utan skydd känner man vargarna stryka runt knuten.
Jag inte bara kände dem, de var rakt i fejset på mig. Bokstavligt talat, med bett och helt utan vett och etikett.

Han höll mig sällskap i telefon medan jag gjorde min väg tillbaka till Backaplan igen.
Såhär kunde det inte fortsätta. ”Vi” kom överens om att jag åker till Östra (då då). Då jag i alla fall inte ensam och kan få något att sova på. Vila hjärnan lite. Gråta, antagligen inte. Kanske få en kram, antagligen inte.
Bli nedsövd om jag har tur, antagligen inte.

När jag kom fram kom också 5´an. Den går till östra. Jag gick på den och trodde att jag kanske skulle kunna pusta ut lite. En får leva på hoppet. Hjälp var på väg, jag var på väg till hjälp. Jag trodde fel, igen. Chauffören sa något i högtalaren men eftersom jag pratade i telefon uppfattade jag inte vad det var så vi fick lägga på och skulle höras efter en stund. Vagnen stod still, det var något om ett fackeltåg längs avenyn. Den skulle åka en annan väg.
Strax efter kom vi i väg ändå. Skönt. Rörelse. Jag kände mig utsatt nog än att sitta stillastående på en upplyst spårvagn med en massa ögon överallt.
Förstod att även min väg till östra skulle kräva koncentration, eller vad man kallar det jag sysslade med.

Efter att vi lagt på såg jag ett meddelande ifrån Mr Björn;
”Åhojoj oj min telefon är dålig i laddningen.
Den dog medan jag var iväg och köpte öl och skoj till oss.
Jag skulle aldrig lura dig, hoppa på bussen.
Jag skickar en taxi, snälla kom!”

Dålig start.

Till slut gick jag av vid Skatås ändå. Om det fanns någon chans att hitta trygghet hos en vän var det värt försöket. På Östra skulle de ändå bara antingen skicka hem mig igen, som de hade gjort två gånger innan. För att jag klarar att prata sammanhängande även om jag håller på  att gå sönder inifrån.

Jag förklarade för honom hur jag kände. Berättade hur skör jag var, att jag egentligen var på väg till psyk och inte orkade mer skit. Att om jag skulle komma nu måste han hålla kontakten med mig och vara med hela vägen.
Jag kände till hans vaga sätt alltför väl. Många löften lika många ursäkter.
Sa nog alldeles för mycket som vanligt. Utelämnad, misstänksam.
Men det var viktigt att han förstod att jag inte kunde sätta mig på en buss ut till skogs, utan pengar, om jag inte litade på att han menade allvar, att han ens skulle vara där när jag kom fram.
Han lyckades lugna mig en aning. Skulle visst ringa en taxi. Någon han kände och nämnde vid namn som om jag kanske skulle veta vem det var lät det som. Visserligen kände jag igen namnet men ofta är det så att människor känner mig mer än vad jag känner dem. Mitt minne är lite speciellt efter ett helt liv i upphöjt tillstånd. Och då talar jag inte om substanser utan fäkta eller fly responser. Ibland, en blandning. Ett tag skämdes jag mycket över att aldrig känna igen människor så som de kände igen mig men jag fick släppa det.
”Sorry not sorry min minnesbank är full och splittrad.”

10 minuter skulle det ta. Det var kallt ute och jag hade ingen tändare så jag gick in på Tempo och köpte en med mina sista 10 kronor sen ställde jag mig i glasgången på vägen in/ut ur affären och beskådade min underliga varelse i skjutdörrarna som åkte upp och igen. Blev förvånad över hur snäll  jag såg ut, inte konstigt människor tittade så.
Jag såg ut som en sån som ville ha kontakt med dem. Tillmötesgående och god.
Oskyddad och ynklig egentligen men saker är ju sällan som de ser ut och allt det där.

Krångel.
Den oundvikliga ingrediensen i att ha med Mr Björn att göra.
Det tog mycket längre än tio minuter. Tydligen var det dyrt och/eller ingen svarade men och eller och så vidare.
Han menar väl, jag känner honom. Han menar alltid väl och trots viss otrygghet har jag ändå alltid känt mig säker med honom. Om jag skulle välja mellan honom och Östra var valet oavsett, rätt lätt.

Jag skulle ta bussen istället. Först till Kungälv, grön express visste jag att man bara kunde gå på och när jag kom till korsvägen kom den direkt så jag gick på. Ringde för att meddela att jag var på buss och han svarade faktiskt. Under resan till Kungälv pustade jag ut en aning och samlade mig lite. Det var inte många på bussen och galenskapen lugnade sig lite. Hon som satt bredvid mig på andra sidan gången var en stolt stark kvinna med härlig energi, och hon lät bli min. Så jag fick en tio tjugo stadiga andetag och energi till resten av färden. Det är förundransfullt vad människokroppen klarar av, hur lite det behövs för att återfå en aning styrka. Jag trodde att jag åkte mot tryggheten, men då hade jag ingen aning om vilken cirkus som de nästa 3 dygnen skulle komma att bjuda på.
Väl framme i Kungälv hade sista bussen ut till Västerlanda gått, förstås.
Igen skulle han ringa en taxi. Som det blev jag som fick ringa, förstås.

Jag hittade Pelles taxi. Försökte att inte låta allt för nervös över om han skulle få betalt eller inte efter den 3 mil långa resan i mörkret, till en adress vi inte riktigt kom överens om huruvida den stämde, om den nu ens fanns eller om det bara skulle vara ett träd att köra rakt in i vid ankomst. Pelle skrattade åt mig, sa väl något dumt som vanligt. Det var väl inte Pelle som körde förstås men vi kallar honom det eftersom bolaget hette så.
Det blev en trevlig färd trots allt. Så fort vi kom ut på landsvägen, när jag fick lite land luft vatten och skog runt mig rättade jag till mig en aning och kunde nästan slappna av. Något som liknade slappna av i alla fall. Det viktigaste var förstås att Pelle skulle vara bekväm med att ha mig i sin bil. För att vara rättvis så gjorde han det ganska lätt. Pelle var en behaglig man. Så jag pratade på om sådant jag kom på. Drömmar jag drömt förut längst den vägen jäms med älven. Om att bygga en flotte med en flygplats på taket och plats för en cross såklart. Hur man gjorde detta på bästa sätt. Lät fantasin flöda och jag blev lite gladare. Lustigt nog (om det nu är lustigt ) var just dessa saker ibland en hel massa annat som Björn skulle fylla mitt huvud med de kommande dygnen.

Framme;
”800 kronor tack.”
”Jag tar det på kortet” säger Mr. Som lyckligt nog fanns där när vi kom fram. Han gick direkt på chauffören med nåt förslag om någonting affärsmässigt jag inte brydde mig om att lyssna mycket på. Äntligen framme. Först och främst chill tid. – Ge mig en kram bara, kanske en öl och lite choklad. Andrum för att bli människa igen. Egentligen hade jag behövt sova lite och vila min stackars hjärna. Men att uttrycka mina behov och se till dem först hade blivit kastat i dumpster högen av prioriteringar. Beggars cant be choosers?

En sekund i taget, håll ut, håll i dig.
”Allting blir bra” som mamma alltid sa.
Jag har undrat när varenda dag.
Om jag någonsin får barn skall den visan låta annorlunda.
”Allting är bra. Ställ dig inte i vägen bara.”

På väg in i huset, i hallen, hänger en barnsele.
En sådan man har sin baby i på bröstet.
Jag lägger  märke till den direkt.

För 10 år sedan gled vi ifrån varandra.
Strax innan. Gjorde jag mitt misstag. Jag har gjort många misstag, men bara ett som jag ångrar.
När jag nämner den säger han att det är en present.
– Va? Till vem, vadå? (Det berömda uteblivna svaret)
Vi talar inte om den mer.
Han inleder sedan med att jag är den bästa tjejen han någonsin har haft och en av de få han kunde tänka sig att lita på med sin plan. Och börjar berätta saker. Många saker.

Hans farbror hade nyligen gått bort, på grund av misskötsel ifrån kommunen. Han hade hjärtfel och fick inte sin hjärtmedicin i tid. Oacceptabelt.
Det var en hel del han ville göra och med mycket fakta, historia, kringliggande detaljer, blandat med färgglada fantasier om en framtid som pirater bombarderar han mig med information.
Han letade efter samarbete, behövde någon som kunde hjälpa honom få saker att ske.
Tydligen hade han redan startat en förening. Satt igång en åtgärd  där vissa matställen/restauranger i kommunen skulle kunna hjälpa utsatta med en bit mat. Föreningen och restaurangen dela på kostnaden, maten skulle så bli gratis. Fint. Han har alltid varit fin. En varm välmenande konstnärssjäl med ett mycket stort hjärta.
Därför kunde jag ofta alltid se mellan fingrarna på hans klantiga sätt, för jag visste att han inte menade illa.
Intentionen var alltid god.

Det var en massa saker han ville visa mig.
Berg och djupa dalar, grottor, grillplatser och någon gräns mellan kommuner som nånting och någonting annat angående Finska karelen. Som väl inte ligger där men hade tillhört sades det. Det var saker om kungligheter, agenter och krigstiderna. Hur allt detta riktigt hängde ihop var inte lätt att följa med på men det var spännande förstås. Spännande nog för mig. Det är dem som är galna nog att tro de kan förändra världen som till slut gör det.
Mr har alltid varit livlig och ivrigt målande i sitt drömmande sätt att tala. Till tider oberäknelig och svår att ta på allvar eller att ens lyssna på om man inte visste hur. En visionär, och tyvärr också alkoholiserad blandmissbrukare och lika kantstött som jag. Det blev fort snurrigt att lyssna på. Fakta, fantasi, verklighet, drömmar om framtid och minnen från förr blandades och kokades ihop till i en hel soppa som senare med ny information och allt med vad som redan fanns inom mig bubblandes skulle göra det svårt igen att tro på någonting som lät så bra att det nästan inte kunde vara sant. Med Mr Björn lät allting ofta både otroligt och jätte troligt samtidigt, och min hjärna var redan på over drive.