Mr terrorister
Fredag morgon, min 137 e födelsedag
Emellan varven var det väldigt härligt att vara där, med honom, överväldigande härligt.
Men jag var redan överväldigad nog till vardags för stunden, och sedan hundratusen år tillbaka inte överväldigad av välbehag.
Minns när jag i tonåren någon gång sist sa att jag vill bli begeistrad.
Tyvärr är jag inte så lättimponerad så det liksom räcker inte att kunna jonglera och/eller ha en någorlunda snygg väst på sig för att ha någonting att komma med till min knasiga värld. Minsta krav förbi dörrvakten är att kunna lösenordet och be snällt, väldigt snällt. Så har man i alla fall en fot inne, i en diskussion med mig, som kan vara för evigt.
Skämt åsido jag har ingen dörrvakt. Ingen synlig sådan i alla fall.
Hade aldrig haft råd att betala någon levande människa för att orka hålla kollen på mig, jag tål inte att diskutera, och man får ha på sig vad man vill. Eller inget om man inte vill. Och, jonglering är relativt coolt.
När jag tänker efter är Mister Björn nog den enda människa i världen som någonsin har begeistrat mig över huvud taget. Det genom att bara vara sitt välmenande själv.
Det sista han skulle komma på att göra, vore att med mening mobba någon eller behandla någon illa.
Tror jag.
Dock nog för att jag är en intensiv och ganska extrem personlighet. Men att gå ifrån överväldigande helvete, mörker och ensamhet till att allting är en vild drömvärld som exploderar i färgglada drömmar och kärlek helt plötsligt..
Det blev kortslutning;
”1 plus 1 är lika med päron och den lyftkranen där ser ut som en el gitarr (!)”
– Vänta nu, eller?
Nej, det blir ju 1 kvinna. Tänk nu, använd hjärnan. Så som dem säger att man ska, du vet.
Men i verkligheten vet jag faktiskt inte det och detta ovetande har jag kämpat hårt för att få behålla.
Helt plötsligt var det okej, till och med hyllat att bara vara där, som mig själv. Men det var inte så enkelt för mig att linda mitt skadade väsen kring det.
Försökte förklara emellanåt.
”Att jag blir rädd, det är mycket nu.”
Det var viktigt att han förstod att mina reaktioner kunde bli lite konstiga. Att det var lite för bra, lite för mycket ”bra” på en helt plötslig sekund.
Samtidigt som jag redan var insprungen med hela huvudet, sa all rädsla i mig också att att att jag måste skydda mig och vara misstänksam. Den försökte få mig att göra en helomvändning mitt i pannkakan och börja kriga emot nåt. Kriga bara. ”Det är så man gör när man är krigare, du måste kriga.” Om det inte är nåt som är fel eller orättvist får du hitta nåt, finn fem fel, helst fler.
Kriga !
”Just det. Soc kl 13.
Vad är klockan nu?
10. 00
Shit ..”
Stress.
Jag känner mig själv och visste att jag troligen kommer missa det mötet men jag ville försöka. Ville tro att jag hade bestämt mig på riktigt för att gå dit. Det sista jag ville var att behöva bero på någon annans tidsplan och goda vilja. Vara mitt ute på vischan och behöva be om lov för att kunna köpa en öl min födelsedag, eller vilken annan fredag /dag som helst. Så jag ville verkligen försöka, over ride my self.
Hade väl varit lättare att bara ge upp men det är inte min stil, det kommer senare.
Växla fort mellan extrema tillstånd.
Som en panda penguin kanin blomma hundvalp isglass pinne.
Svettig, iskall. Stel men flexibel, distant men kladdig.
På högvarv men egentligen bara väldigt väldigt trött.
”Andas, det ordnar sig, det gör det alltid, remember?”
Det hade varit tal om att det kanske fanns skjuts in till Göteborg, så att jag kom till mitt möte.
Björn skulle till och med följa med mig om jag ville.
Det var lugnt, om jag var lugn. Men jag var inte lugn så ingenting var lugnt och det kändes verkligen inte som om det hade varit lugnare om jag var lugn heller.
Hade jag kunnat tänka klart och förstått hur att göra för att trassla ut sig själv så hade jag bara spatserat rakt på bussen i lilla Edet. Tiden, allting stämde. Bussen stod precis där. Tio meter bort.
Men jag gjorde inte det.
Den där separations ångesten.
Jag håller mig för mig själv så länge.
Sen ville jag skylla ifrån mig istället för att skylla mig själv.
Samtidigt visste jag ju att man inte kan göra så och var otroligt o stolt över mitt oansvarsfulla vis, allt vilket inte alls hjälpte till på den positiva plus sidan av sakernas ting.
Svårhanterligt, jag kan vara lite svårhanterlig.
Även för mig själv. Så att någon annan skall behöva hantera mig är mycket att be om, även det visste jag så jag försökte hålla mig för mig att hantera.
Men eftersom jag inte kom iväg på mötet så behövde jag ju si och så honom sedan.
Man har alltid ett val men där jag befann mig nu var det på tok för sent för något som liknade självkärlek.
Till mitt försvar så kommunicerade jag allt detta till honom.
Försökte kommunicera det, på alla möjliga sätt men fick inte det gensvar jag behövde alls.
Inget stöd, ingen antydan till förståelse, tyckte jag. Oavsett om, och, eller hur han försökte svara mig var vi inte i förståelse med varandras tillstånd. Det var inte möjligt för honom att förstå hur illa däran jag var.
Och nu var jag i beroende ställning dessutom.
Om jag skall kunna hantera mig själv måste jag också kunna ta hand om mig själv utan att behöva fråga någon om lov för att kunna äta, dricka, röka eller vad jag nu behöver göra för att fungera alls.
Emellan varven kunde jag släppa mig själv.
Försökte sortera i vad vi håller på med.
Försökte förstå.
Förstå honom, förstå allt.
Förutom förstås att förstå mig själv.
Det var för bra för att vara sant.
Jag var tvungen att hitta hålen, kunde inte drömma med bara sådär.
Och det fanns hål. I kommunikationen, fanns det stora glapp. Vad vi pratade om var härligt drömmande på alla vackra sätt men meningen var ju att det skulle kunna komma att bli någonting av någonting i en framtid. Och för det behövde jag förstå mer av planen.
Jag var ivrig, lugn, stressad, förvirrad, upprymd, ledsen, glad, arg, lycklig, varm, kall, törstig och tillsammans men ensam, med en kär lika tokig som jag nygammal vän. Allt på en gång.
Om det fanns någon chans att detta var realistiskt, så ville jag köra på.
”Kom igen. Nu då, nu nu nu !”
Så körde jag över alla mina kroppsliga varningstecken som vanligt och tänkte undermedvetet att slappna av kan jag göra senare. Om det skulle hinnas bli nåt av något alls som jag så gärna ville skulle vara möjligt.
Som han menade att visade mig kunde var möjligt.
”Då är det nu då, kom igen nu. Kör!”
I min fantasi kan jag bara knäppa med fingrarna.
* Done.
Det är kanske inte riktigt så det fungerar när man skall ta sig från A till B. För att få till det praktiska och se resultat i en större skala, i ett samhälle, i världen. Som de andra kan se, och ta del av. Det behövs tydligen lite andra komponenter.
Jag har aldrig haft några människor att värna om direkt och har aldrig haft det i mig att tänka på det viset naturligt. Det enda jag kan komma och tänka på är att när mamma åkte med mig i bilen jag som alltid körde alldeles för fort. Hade jag ett instinktivt beteende i mig att skydda mamman i svängarna så att hon inte skulle råka åka ut genom rutan. Det är kärlek för mig.
Chauffören till passagerare;
-Det går undan här på 12 e våningen, akta så du inte ramlar ut genom fönstret om du skall åka med mig.”
Självklart blir det svårt att förstå hur man räddar världen, eller sig själv i den. När man inte ens känner sig som en del av den. Jag tror inte ens riktigt jag förstod vad ordet samhälle innebar vid denna tid.
Alla vill vi rädda världen men jag var tvungen att rädda mig själv först.
Just då kunde jag inte förstå mer än jag hade ändå skulle jag på´t igen, från en annan vinkel.
Samtidigt som jag också ville bromsa ner.
Inte konstigt han blev förvirrad av mitt obefintliga sätt takten, att sätta klara gränser.
”Det är upp för trappan ner för trappan, fattar du ingenting är du tappad? ”
Avancera mera, accelerera. Att jag inte har ramlat ihop i en liten hög tidigare, hur min kropp har stått ut och fortfarande gör, med mig, är ett fantastiskt mysterium. Jag har inte ens magsår.
Alla trodde jag skulle komma att dö innan jag fyllde 30 om jag fortsatte vara mig själv, så jag satte deadline där.
Men och eller jag lever fortfarande.
Jag överlevde tills jag dog, imorgon.
Det är morgon.
Både här och där, nu
Promenaden går vidare, från Rasta där vi hade ätit frukost och tillbaka mot lilla Edet. Längs älven.
Vi var på väg hem till hans väninna som vi även hade hälsat på en sväng tidigare.
Mr Björn grejar på med sina tio tusentals idéer. Jag går bredvid och undrar förundrat vad det är som pågår.
Han hittar några alldeles för stora krukväxter som någon har ställt ut för skräp och de skall minsann förflyttas på till en bit ner under en båt. Vilken båt som helst, hans båt? Inte vet jag.
Som om någon skulle stjäla två grande oversized blomkrukor med utgångsdatum för länge sedan.
Allt detta grejande blev mig övermäktigt.
Jag var utmattad, trött.
Slut som artist, och då hade jag inte ens börjat än.
En dam med hund kommer i möte med oss. Om de kände varandra sedan innan eller inte vet jag inte men han stoppade henne och snabbt var dem inne i ett samtal. För mig såg det ut som om de kände varandra sedan tidigare. Men samtidigt som det verkade så verkade det samtidigt inte alls så. Som vanligt för mig när människor pratar med varandra. jag brukar stå bredvid som ett ufo och känna mig obekväm. Som om jag inte riktigt hör till.
Jag var mest intresserad av hunden. En Karelsk Björnhund, väldigt vacker hund. Och det var förstås någonting med någonting annat och nånting annat gällande nånting mer också.
Alla vi mötte lyckades han inspirera, som han även gjorde med mig.
Mellan de osäkra varven hittade han min glödande vrå av inspiration som bara väntade på att få explodera.
Och egentligen är just det, det enda jag någonsin har velat göra. Att få explodera, med min kreativitet.
Explodera med färg, form och ord rakt ut över alla universum.
Samtalen gick mellan brutal verklighet om varför badhuset står igenbommat när det finns så många som behöver tak över huvudet. Till om att vad nu för någon byggnad vid vattnet där nere som ser ut som en spindel och alla möjliga sätt med vilka som saker genom relativt simpel metod och lite samarbetsanda fort kunde göra en väldigt annorlunda värld. En värld där vi tar vara på varandra och allt moder jord ger till oss som räcker gott och väl till utan att vi skall behöva massa plast som vi stryper våra fiskar med, sedan skapas det anläggningar liknande fångläger för fisk och detta skall sedan kallas helt okej att äta. Men det vi egentligen då äter är våld och lidande. Fångad energi.
Detta är bara ett exempel, ett ganska dåligt ett egentligen förstås men jag försöker få fram en poäng, utan att ta till mer än nödvändigt av blodiga exempel. Vid detta lag är det totalt back to basics som gäller, en trängs inte vara diplomerad och certifierad raketforskare för att förstå att mammas marknad håller på att bli tom totalt och det enda som ligger kvar är en inplastad aubergine.
Och hon behöver inte oss för att rädda sig själv, det enda vi behöver göra är att sluta förstöra allt. Oss själva. Varandra.
Mr President.
Mister pratar med alla längs vägen, om allt mellan himmel och jord. Deras livssituationer, allt som finns. Där det finns någonting alls, hittar han något fantastiskt som finns och gör det fort synligt.
Lite så som man gör mosaik med saker som man hittar här och där, eller med ord som här.
Det gör han med människor.
Men allteftersom blev vädret ruggigare blev jag ängsligare. Hade inte någon lust att spatsera runt utomhus i fuktig ruggighet och fick inget gensvar alls angående hans plan. Vilket det lät som att han hade en hela tiden.
Men han visade någonting helt annat.
Våra verkligheter gick verkligen inte ihop och att vara beroende av någon annans tidsplan som jag dessutom inte riktigt fick chansen att förstå, var som sagt uteslutet för mitt mående. Även att bli tvingad till att ”tjata” var, och är alltid uteslutet. Men för att kunna förstå någonting alls eller försöka förklara hur jag kände kring situationen var jag tvungen att ”tjata” lite, eftersom jag inte fick några vettiga svar. Bara för att bli bemött med en väldigt underlig blick som jag än till denna dag inte kan tyda.
Jag var nu måttligt road och trött på mig själv för att jag hade låtit det bli såhär.
Mr verkade hela tiden tycka att jag skulle kunna vara trygg och slappna av nu. Vilket bara gjorde mig mer stressad för det var väldigt tydligt att han inte förstod mitt tillstånd oavsett hur jag försökte framföra det.
Efter besöket hos hans väninna gjorde vi vår väg nerigenom källaren. Vi tog en liten paus i tvättstugan, av någon anledning. Där gjorde jag mitt misstag. Jag frågade om jag kunde ta lite dos av honom. Jag fick en, och tog den.
Tänkte med min dumma skalle att det var min födelsedag och att jag kanske kunde ändra detta helvetiska tillstånd en aning . Slappna av lite. Göra om det.
Jag gjorde om det visst, satte på nästa växel på det.
Något slappande blev det inte av.
Det blev tid att äta någonting.
Nu skulle jag snart få reda på att han förening det var tal om faktiskt var på riktigt.
Det var för att hjälpa behövande, jag var behövande, och hungrig.
På detta sätt behövande var jag inte van vid att vara.
Även om jag har varit bostadslös och i många tuffa situationer har jag alltid sett till att jag har något att ge.
Att jag kan skaffa mat och laga mat som tack för den soffa jag får låna.
Nu hade jag ingenting, och om inte allting annat redan gjorde mig osäker nog så var det grädden på moset.
Då vi kom in i pizzerian stod det 5,6,7 män i olika åldrar och tittade vänligt försiktigt på mig. Nu skulle jag vara behövande då och dessutom skulle jag be om/beställa mat utifrån mitt underliga utgångsläge. Jag har svårt att beställa mat annars, osäkerheten och ovissheten jag nu befann mig i gjorde det utomordentligt jobbigt men tillslut fick jag fram den pizza som jag gillar och den var också fantastiskt god. Äta fick jag göra själv dock.
Jag vet fortfarande inte om han var påtänd eller om han bara lekte att han var det, jag såg honom aldrig egentligen ta någonting och hans beteende hela tiden var lika outgrundligt.
Ett år senare inser jag att han självklart inte åt pizzan med salami och fetaost på, killen äter inte kött.
Det var ju skönt, ett mysterium löst. En av de mindre viktiga detaljerna, men ändå en seger.
Jag vill klargöra att jag inte skriver detta som jag gör för att jag är arg på någon eller säger att min upplevelse är rätt, tvärtom. Det jag försöker beskriva är hur tokigt det blev.
Att han sedan inte har behagat höra av sig på ett år trots mina försök gör bara att han får skylla sig själv angående tonen som han framställs i. Det är inte alla missförstånd en kan reda ut på egen hand.
Jag gör så gott jag kan med vad jag har.
Mitt i maten ringer mamma.
Jag hade försökt hälsa på henne på morgonen innan då jag vaknade väldigt tidigt på morgonen bakis och med ångest utan mat eller cigaretter. Åkte bort till dem i Masthugget. Tänkte att hon kanske kunde tänka sig ta en frukost och en cigarett med sin dotter. Självklart hade vi bråkat sist vi så att säga talade med varandra men det är ingen nyhet det har vi alltid hon känner mig. Det är hennes man som är problemet. Men hon låter honom ju, så jag antar att hon inte ser det som ett problem. Det var han som svarade i port telefonen, jag hann knappt säga mitt namn innan han sa nej, vi släpper inte in dig och la på. Mamma hade inte ens ryggrad att komma till porttelefonen själv för att säga till sin dotter att hon skiter i.
Självklart, är det jag som är problemet i hennes värld. Dotter problemet, dottern som hon aldrig borde ha fått och som sedan inte alls blev så som hon hade velat. Skadad bortom lagning, det vill säga om man inte vet hur man använder emotionellt superlim.
Hon arbetade med barn under min uppväxt.
En gång när jag hade blivit lite äldre kom jag till hennes jobb för att mötas av en helt annan mamma. Barnen på hennes jobb älskade henne, och hon var helt fantastisk med dem. Vilket hon säkert också var med mig när jag var mindre.
Hon är bra på att leka, och låtsas. Men man kan inte leka och låtsas bort så fundamentala sår. För att sedan när man märker att det inte fungerar, att dottern fortfarande är skadat gods, bara två sina händer och gå därifrån.
Gå till sin låtsas värd och fortsätta lalla.
Det är inte så man är mamma.
Som om att sätta plåster på en skottskada och gå till tandläkaren med hunden. Hallå, anropar mamman.
Mamman har gått vilse på flygplatsen och behöver en eskort för ett rejält skjut så hennes hjärta öppnar sig för själen igen.
Mamma, utan sorg ingen konst titta jag kunde skriva fint hela tiden om jag bara ville.
Som regel med mamman så är det såhär att om det var hennes ”fel” så ska vi glömma det och börja om, om det var mitt fel finns (alltid) det ingen ände på saker utan hon tar upp dem hej vilt som hon behagar för att slippa ta eget ansvar över någonting i situationen, denna situationen, förra situationen, situationer som komma skall.
Välj en, vilken som helst. Spelar ingen roll för det var inte hennes fel i alla fall.
Hon är bättre än vad man kan tro på att räkna, hon är lite som en sån blondin som spelar dum för att det är bekvämt och ett ganska smart drag när man ändå blir underskattad kan man lika gärna dra nytta av det.
Mamma gör ungefär det men med en gullig tysk brytning och hon kan inte säga sju riktigt så man kunde kanske tro att hon inte ens kan räkna så långt. Men det kan hon. Under coca cola botten glasögonen som hon kikar ut över och låtsas att hon inte ser någonting, ser hon allt. Jag känner min mamma, hon är maskinen som skapade mig så om hon tror att hon kommer undan min kärlek och försök att rädda det som ännu finns där inne har hon fel.
Väldigt fel. Som jag skrev i mitt sista sms, vi kan lägga detaljerna därhän, fick förklara mig sen för det kanske lät som ett mordhot jag menade bara att säga att om jag måste, så skjuter jag mig in genom dörren.
Det är det jag försöker med nu för ingenting annat har funkat för att krossa den 9 m breda ståldörren som min mamma har byggt framför sitt hjärta. Nyckeln. Har hon tappat bort förstås. Men det stoppar inte mig, en dag kommer hon minnas vem hon är, och vem hennes dotter är.
Och så är det med den saken. Jag är färdig med missförstånd allt jag uttrycker i den här boken skall vara glasklart och omöjligt att missförstå. Och sen skall jag gå basta och äta pasta. Själv !
Nu när mamman har fyllt 50, 5, 56,57 eller vad det nu är. Det började då de bestämde sig för att ge upp på mig helt enkelt. Är hon plötsligt även om hon aldrig har förändrats en millimeter innan i sitt liv, en helt ny och trovärdig individ. En sån där dam tant som, inte vet jag men det är hon inte i alla fall hon är samma gamla häxa som alltid på insidan och fan ska veta att jag tänker låta tråk Ove ta över den tid som min coola mamma har kvar i detta liv för att utforska sig själv SIG SJÄLV MAMMA. Inte utan en kamp. Lämna trasiga Thomas hemma då en kväll med sin handboll och kom ut vi går till skogen och eldar, röker en fredspipa kurerar vår relation med lite svamp dricker vin och dansar nakna i månskenet. Om inte nu så när? Du har ju lärt mig allt du kan och gjort mig självständig genom att göra ingenting och du är stolt över det. Fortsätt så, var stolt, var självständig.Låt inte honom bestämma om det är okej för dig att röka gräs för din reumatism eller inte. Låt inte hans bekvämlighet, hans pengar göra så med dig, varför vill du hellre dö än att leva ???
Anropar mamman! ET har landat nu och om du inte kommer ut och leker snart måste hen dra till en annan planet. Utan dig. Du har fått många, många varningar. Denna gång är det ingen varning utan ett löfte.
Jag älskar dig men jag gör slut. Förstår du. (Detta har jag gjort några gånger, det är svårt att göra slut med en som inte bryr sig)
Hon har aldrig återhämtat sig riktigt efter vad som hände oss, henne, mig egentligen om man skall vara noggrann om saken. Hon var ju vuxen nog att medvetet kunna bearbeta trauma. Det var inte jag. Jag var bara ett litet barn, och jag blev förändrad ända in i märgen. Behövde en mamma som bearbetade sitt trauma och sedan hjälpte mig att bearbeta mitt. Att få och kunna uttrycka mig, få utlopp och så greppa och förstå att det inte var mitt fel vad som hände hur det hände, vad den där hemska mannen sysslade med för fri hand med mig. Men nejdå, det hände henne, 20 år senare var det fortfarande på rödvin klart att det hon mest tänkte på, var att om någonting gått annorlunda kunde de ha klarat denna aktivitet att få barn som de enligt min åsikt som sagt borde ha hållit sig långt borta ifrån att syssla med.
Hon ringde för att säga grattis iallafall och kom med ett töntigt undvikande förslag att vi skulle ses på något cafe någon gång eftersom jag inte är välkommen hemma hos dom och hon för längesedan har slutat göra vad lilla hon nu någonsin gjort för att hjälpa till att ändra på den spända relation som råder mellan mig och Thomas.
Mamma började någon gång lyssna på Thomas som är vegan och el allergiker. Han är ganska mycket av en fanatiker kring dessa ting men han fattar inte att marijuana är en växt som faktiskt kan hjälpa henne (som hon mycket väl vet) att bli lite fri ifrån smärtan med sin reumatism. Det kan även hjälpa honom förstås men detta handlar inte om honom. Han gifte sig in i min familj men kan inte ta mig för den jag är så jag tillhör inte, mannen. Du gifte dig med MIN mamma. Du kanske har vunnit striden men du har inte vunnit kriget. Mamman är MIN.
Han har inga egna barn och verkar tycka att jag har uppnått åldersgränsen för hur gammal en skall få vara för att fortfarande ha rätt att behöva en mamma. Sin mamma. Min mamma.
Vi har ingen kontakt. Med långa mellanrum bara skiter hon i helt och nu har hon helt slutat bry sig om jag bor i en pappkartong och blir gruppvåldtagen till frukost. Det är för jobbigt att tänka på, för henne. När hon bestämde sig för att leka leken att jag är missbrukare sa hon en gång att hon skulle se en dokumentär om saken, eller fråga någon i en kyrka om något, en diakon eller vad i helvete vet jag. Prata med mig när jag ändå står här och anstränger mig, det är inte ett alternativ? Andas, in, in, ut igen.
Hon har reumatism och kan legitimt skita i allt annat.
Eller har hon kanske reumatism för att hon just inte någonsin på riktigt har brytt sig om att bearbeta några känslor som helst. Vem vet, inte du inte jag.
Mamma vet, men hon skiter i vilket.
Hon skiter i mig, hon skiter i sig, hon skiter i hela mamman grejen den är över för längesen hon behöver inte låtsas längre.
Han Tomas den trasiga. Har 7,8 eller 20 gånger gett mig samma bok i handen, i julklapp eller på annat vis. Yogananda, en bok som han själv har läst över 300 gånger och inte verkar ha lärt sig ett skvatt av. Han har även varit på tempel akuten i Indien för att försöka få bukt med sitt svaga sinne, utan lycka. Jag har fortfarande inte läst boken.
Det som händer när jag var liten har jag för länge sen förlåtit. Det var ingenting hon kunde göra nånting åt. Att hon efteråt övergivit mig när jag har behövt henne som mest gång på gång på gång på alla möjliga sätt som är för många för att ta upp nu. Det svider lite.
En gång, runt 2009 strax efter eller emellan nåt annat virrvarr då jag var ihop med den här Mr som det är tal om så kom jag hem till mamma.
Det var en tid av nöd jag hade ingen mat och var hungrig. Jag fick en macka, den fick jag äta ute på gården.
Det finns som jag säkert har nämnt både en och två gånger ungefär 7 cirkulerande minnen av mig och att fråga någonting som går utanför dessa ramar leder alltid till obekväma stunder och sedan bråk för att jag frågar för mycket och får för lite vettiga svar. Men det är mitt fel, alltid, allt är alltid mitt fel.
Fast, det var ju aldrig mitt fel det är ju precis vad detta handlar om.
Hur kan det komma sig att jag är 36 år gammal och fortfarande måste vara arg, kan det vara så att ingen någonsin har tagit min ilska/ SORG på allvar?
Jag skall minsann sluta gräva i detta för jag kommer bli galen. Det som gjorde mig galen var ju att jag inte kunde förstå mig själv, mitt beteende. Saker, var bara saker jag gjorde vare sig jag ville eller inte. Jag har varit en kris i hela mitt liv och inte vetat om det innan det var, sent, var det i alla fall. Innan jag förstod hur krisigt det hade blivit under ytan, det var inte bara vatten runt min näsa nu jag hade blivit en hetlevrad is person.
Inte ens när jag blev våldtagen tillät jag mig reagera. Det är först nu, två år senare som jag har förstått vad det gjorde med mig.
Jag har varit tvungen att lära mig av mina alla många långa upprepade misstag som jag helt enkelt fått acceptera att jag gör om gör fel, lite annorlunda, provar på ett annat sätt halkar i duschen ändå slutar duscha badar istället snurrar in mig i draperiet och drar nästan brödrosten med mig för jag försöker slå två flugor på en smäll på väg ner igenom kloakerna för att följa nästa ledtråd till vad i hela helveti det är som saknas i mitt pussel. Snurrar in mig i något annat som liknar sjögräs på vägen vill inte ens veta vad det var. Sen var det nåt annat som snudda min fot och nåt mer läbbigt som jag inte riktigt såg att undvika så jag träffade på flera sådana till innan jag förstod att det var dom som var det farliga i den där andra situationen. Det var mer och något annat också som jag lärde mig på vägen, eller glömde lära mig men egentligen var samma sak för det blev ju liksom lite mkt att hantera allt på en gång. Jag var alltid ensam i det och kunde helt enkelt inte förstå allt själv hur mycket jag än försökte.
Det enda jag alltid förstod var att det var någonting som jag inte förstod.
För att sedan förstå mer av mig själv använde jag vakenhet på amfetamin och andra psykedeliska substanser som medel, med målet att träna mina sinnen, träna mig mentalt. För att få se vad som var fel inne i mig så att jag kund gör mig av med det. Först fick jag klart också göra mig redo för svaren. Hur än stora små, långt ifrån vad jag trodde eller väldigt mycket närmare vad jag trodde. Vad som helst kunde komma upp. Oavsett, var det trauma jag redan visste om illa nog redan, utan att behöva göra ont värre i hundra år.
Det blev minst sagt konstigt, till denna dag har jag ännu inte fått upp några direkta minnesbilder men min hjärna har heller aldrig riktigt funkat i bilder, snarare i ord som förklarar bilder eller situationer som på ett brutalt sätt visar mig var nånting är snett. Vad det är och varför fick jag sedan uppleva mig igenom tills jag klarade att fatta galoppen.
En utmattande och utmanande process. Galoppen förstod jag inte förstås, inte innan jag fick en rak höger av mig själv och nog var mer än verkligen nog.
Alldeles strax. ..
En tripp, som jag aldrig hade tagit om jag inte var full, minns jag bara att jag fann mig själv i skogen flera gånger, ropandes på hjälp. Till jorden. Mer än detta kan jag inte minnas det blockerat där, fortfarande. Som att den lilla flickan som jag har några foton på, är någon helt avskild ifrån mig. Jag gick in för att hitta henne och koppla tillbaka oss tillsammans. Att det skulle bli hårda bud visste jag men alternativet var inte ett alternativ. Så här är jag. Jag har alltså varit i många skumma tillstånd och hur skumt det än har varit har oftast bara en, eller ingen person ens märkt någonting. För jag har klarat av det, alltid, klarat av allt. Själv. Lekt med hur stark mentalt jag är, en farlig lek.
Don´t try this at home alone Kevin.
En gång för några år sedan gick jag en hel vecka och det enda jag såg var ord överallt om psykos, eller hur jag mådde dåligt. Men jag visste att det går över, min hjärna är bara trött nu, jag har jobbat hårt på den och inte ätit eller druckit som jag borde, det går över snart. Under den tid vad jag hemma hos ett par kompisar, sov över där, de vet fortfarande inte att det var såhär för mig då. Både den gången och en annan har jag försökt gå till psykakuten och berättat hur jag mår. Men för att jag klarade av att prata sammanhängande på grund av att just sådana situationer gör mig spänd nog att sätta min överlevnadsinstinkt på sin spets och ta mig samman lite för mkt för att jag skall kunna verka labil på det sätt som hon kanske var van vid att se.
Då skickade hon bara hem mig.
Jag var bostadslös.
Håller på återhämtar mig nu.
Nu förstår jag emotionellt att ta mig till mig själv, känna på klumpen på smärtan inte bara reagera med ilska när det egentligen är sorg, låta den komma ut. Jag känner den riva och klösa på insidan det är dags nu annars kommer jag bli sjuk. På riktigt sjuk, få Parkinson eller så. Man ska inte samla på ilska och sorg det är inte naturligt för kroppen att vara där för länge. Kroppen blir sur tillslut.
Jag Jobbar hårt nu på att ta till mig att det var traumat, det som saknades i min förståelse. Det som gör min ilska och får mig att bete mig underligt i vissa situationer. Pusselbiten som gav mig mina Aspberger tendenser, stresshantering, drivrutiner.Det som de har velat kalla missbruk, vilket gör att jag inte får de mediciner som jag kanske hade behövt den aningen mer kontrollerade vägen. Sedan, när det inte funkade att kalla mig missbrukare blev det psykisk sjukdom för att slippa deala med mig mer.
Där deras förstånd tog slut var det jag fick lida. Där beroende mottagningarnas kunskap tog slut tog även min vård slut.
Sen var det legitimt att bara ge upp på mig.
Jag ger inte upp, det är inte min stil.
Det finns värre, mycket värre saker än att vara lite galen.
Jag må ha lite temperament men har också väldigt mycket mer tålamod än em flesta tror och även om jag är arg så är jag aldrig med mening elak.
Jag är till och med snäll när jag är arg.
Snäll men rättvis stod det i mitt CV ett tag.
Logitech, logiskt tänk
Efter pizzan fortsätter den för mig planlösa vandringen via vadsomhelst genom allt överallt som säkert hade mycket mer mening i Mr Björns ögon än i mina. Det spelade inte mycket roll längre vad vi sysslade med eller varför. Emellanåt gav jag upp. Nu hade jag fått mat i mig och försökte släppa allvaret för att försöka bara vara där med min gamla vän. Samtidigt försökte jag hela tiden styra riktningen till inomhus då jag inte alls hade lust att vandra omkring ute för alltid i rusket.
Som sagt, som jag sa till honom, flera gånger på flera olika sätt varav rakt upp och ner var det han lyssnade minst på.
Jag har aldrig förstått mig på er människor, varför är rak kommunikation det värsta ni vet?
Allt annat vill ni prata om men inte det som är viktigt.
Det började mörkna när vi kom igenom parken nedanför slottet. Tidigare hade vi kommit den andra vägen ner ifrån slottet, som verkade ha någon slags betydelse grande för honom. Slottet alltså, inte jag. Eller min super så viktiga födelsedag, hans ord. Nu var vi på andra sidan nedanför slott berget.
I parken på lilla Edet sidan.
När vi gick förbi någon slags berså eller vad det kallas uppenbarar sig en gubbe där, en full och ledsen gubbe som såhär mer i efterhand även han mest verkade som om han spelade teater. Vi stannade till där, det fanns en slags eldplats så gott som förberedd, det var min dag och ingenting skulle stoppa mig från att elda, förutom elden själv.
Det gick till trots av två halvbra tändare en bit tidningspapper och ett gäng smått fuktiga pinnar åt helvete. Vi skulle nog inte vara där, under hela projektet tyckte denna fulla ledsna gubbe att det passade sig att störig störa mig med inkräktande frågor om sådant han inte alls hade med att göra. När jag sedan inte svarade som han ville var jag dum i huvet.
Ser du inte att jag är upptagen mannen?
Han gick in för att provocera. Det verkar vara en syssla som många av dagens såkallade moderna människor uppskattar att ägna sig åt.
Från ingenstans undrar han om jag någonsin har blivit annorlunda behandlad. Diskriminerad för att jag är kvinna. Haha, ja- varje dag. Så du kan gärna sluta ta dig friheter genom att ta mina friheter genom att tjata på mig när jag ber dig att sluta. Jag vet inte vad du bedriver för någon slags teater men jag är i min egen teater här och du är inte bjuden att inkräkta på min. Inkräkta på Bjarne där borta istället han är mer av en människo människa jag föredrar eld. Mr Björnes magasin som iakttog hela episoden som om det vore en teaterföreställning på riktigt.
The bitch came out och hon gjorde det med nöje, – bort med tassarna och tre steg bakåt! Kvinna försöker tända eld här. Idiot djefel.
Gå och stör nån annan, här försöker man skapa lite atmosfär och får bara skit för det, behöva stå och kriga med hela sin person när man bara vänskapligt försöker tända en eld på sin jävla födelsedag. En eld hade ju gynnat allas tillvaro. Men det blev inte den lugnande behagliga upplevelse jag önskade skapa.
Han spelade till slut förstås överraskad trots han var mkt medveten om sina övertramp. Det är så dom gör, dom där som bedriver övergrepp på andra människor. Jag brukar reagera i enlighet med hur stort övertrampet är samt hur mkt jag har hunnit investera. Brydde mig ju inte så himla mkt om honom men hade ändå hunnit försöka vara lite psykolog till hans påhittade kvinnoproblem så att hans respektlöshet förtjänade allt en liten explosion.
Han gick tillslut, skulle till bolaget sa han. Bra, hejhej
Vi gick också.
Då skulle han Björn ha med sig en massa pinnar upp till slottet, va? Orka, varför? Har dom inte egna ben, träd och folk som sköter detta med eld där eller? Jaja, kom då pundo så går vi.
Det stod en bil parkerad på andra sidan slottet. Det var den vi var på väg till. Den hade Björn lånat och glömt hämta hem igen eller hur det var. Att den stod där fick jag komma på. Gästen som verkligen ville ta oss till inomhus. Något som björn inte hade någon hänsyn till. Nu sket jag mestadels i vad han höll på med och försökte hela tiden styra skutan mot hem. Huset, in under tak, värme, trygghet. Till trots för vad han nu si och sysslade med längs vägen vilket var mer än en outgrundlig syssla.
Väl uppe på slottsgården la vi ifrån oss våra löjliga grenar. Ut kom det en förnäm dam ifrån en av sidobyggnaderna, jag vet inte hur förnäm hon var, vet inte riktigt hur det ser ut, att hon inte var som oss vet jag.
Mr skulle förstås snacka strunt, vad han snackade vet jag inte jag gick och plockade några fina pinnar så länge. Ja, mina pinnar var i alla fall fina och till för någonting annat än att någon annan kanske eller kanske inte skulle starta en eld som dom hade klarat av att göra helt på egen hand. Utan våra löjliga plockepinnar. Han har aldrig haft problem med att ”göra bort sig” jag är som sagt lite mer av en skuggperson. Jag vill inte ha uppmärksamhet och får jag det vill jag ha den i smyg kan man säga och då rakt inte av anledningar som att jag är en figur som man gör narr av. Om jag inte går in för att vara narren, det väljer jag i så fall. Jag gick till skuggorna. Började tappa tålamodet. Inte såra känslor. Håll sig lugn.
Hoff, kan vi gå nu?
Det tog inte så lång tid, hon var väl sådär intresserad av att tjattra med honom där i mörkret om saker som hon troligen inte förstod varför hon plötsligt blev ståendes att tjattra om när hon bara hade tänkt ta sig ett lugnt litet bloss där på kvällskvisten.
Vi kom äntligen ner till den lilla gula bilen. Tom på batteri förstås. Inga konstigheter utöver de vanliga. Skickar iväg Mr för att hitta en lösning. Jag, plockade några fina pinnar till under tiden, men bara några, inte alla. Inte ens en för många jag har slutat bära på saker som jag inte behöver, ta saker, som jag inte behöver. Det blev bara en liten pytte bukett med det finaste urval av snirkiliga pinnar, och kanske en två eller tre större snirkliga pinnar jag minns inte riktigt.
Försökte göra det jag gör, hålla mig lagom lugn, inte plocka för många pinnar som lätt kan hända när det är för jobbigt läge. Jag har övat på den, hålla mig till dom speciellt fina som man faktiskt kan pynta något fint med här och nu, eller där och snart i alla fall. Inte hela famnen full med ångest och ta med mig alldeles för mycket moder jord i min ågren. Det är en fin linje mellan konst och ågren. Eller i vissa fall en hel famn full med pinnars skillnad.
Han kom tillbaka och hade hittat någon snubbe som kom rullandes efter att hade fyllt luft i sina däck före macken stängde sa han.
Batteristarthjälp tar inte två timmar men det gör det om det är mr Björnes magasin man träffar på mitt på blanka kvällen på slottets parkering bredvid ett tomt gult vrålåk. Dom skulle diskutera allt mellan himmel och jord, mest handlade om tjejen utanför affären som tjänar storkovan på sitt jobb. Japp, grattis till henne hon är uppenbarligen smartare än mig, kan vi åka nu.
Killen han tjöta med, som med dom flesta andra verkade inte tycka det var ett dugg jobbigt eller underligt. I det här landet är det förstås en rejäl uppfriskning med någon som faktiskt pratar med någon annan , om någonting av substans. Eller ens pratar alls. Sedan om man egentligen bara upprepar samma sak i två timmar, spelar ingen roll.
Jag förstår (typ) och tycker också att det är fint. Han är en fin själ den där Mr Björnes magasin. Vi är bara väldigt olika på många områden. Jag går gärna direkt till poängen och har man sagt någonting en gång så har man sagt det. Men det verkar inte vara så alla opererar. Jag kan inte säga om någonting är bättre än det andra eftersom mitt sätt inte direkt har fungerat så optimalt som jag tänker mig att det borde gjort. Men man skall tydligen dansa kring granen mycket mer än vad jag har lust med och det är skillnad på dem och mig som sitter i en kall bil och väntar på att han skall uppmärksamma mig. Min smärta, mina önskemål.
På min så väldigt viktiga födelsedag.
Vad trodde jag. Det var samma visa som förr. Han menade som alltid väldigt väl och det fanns mycket mening i vad han menade att mena. Men han missade ofta mitten av målet med att sprida sin energi på för många ställen samtidigt och aningen för fort. Enligt min mening.
Till slut var konversationen över jag hade nu suttit alldeles för still i en alldeles för kall bil alldeles för irriterad alldeles för länge.
Han sätter sig bakom ratten och vi rullar några meter innan det snabbt (lite väl snabbt) blir klart att vi får byta plats. Inget konstigt med det? Han talar om bilen och om andra bilar hit och dit hans bil en blå bil en till bil en annan bil, han vet om min kärlek för bilar som sagt. För att köra dem i alla fall. Om den bilen vi sitter i och situationen kring krånglet som verkade med den säger han ingenting.
Av oss två har det alltid varit jag som är chauffören och oj vad jag hade saknat att köra bil, han visste allt detta. Jag blev fort på lite bättre humör igen. En liten stund i alla fall, man får vara glad för det lilla har jag hört.
Det är nu fredag kväll och mörkt ute.
Vi åker äntligen tillbaka till huset.
Mr börjar ränna runtomkring och städa.
Jag går för att sätta på lite musik, igen skapa lite atmosfär och igen, försöka glömma hetsen.
Stressa ner.
Kommer in i vardagsrummet för att greja med det och vad ser jag då där om inte ett halvt Logitech system. Ser nästan likadant halvt ut som det jag hade för några månader sedan, efter att kaoset med Orm äntligen fick sitt slut.
Det är nästan omöjligt att beskriva denna lilla människa till man Orm alltså, en orm. Det enda jag med säkerhet kan säga är att han försökte, han försökte älska mig och jag vet att jag inte är som en silkesvante jämt.
Såklart har konstigare saker hänt än att det finns flera halva logitech system här i världen, det är väl relativt bra dåliga dator högtalare liksom anledningen att det är så konstigt är för att det är så konstigt helt enkelt blandat med alla andra konstigheter kring hur människorna runt mig i dessa situationer har betett sig och sakerna som sagts.
Jag är tydligen inte lätt att älska, när man är en vidrig liten vessla helt fri ifrån rak kommunikationsförmåga och (för mig) normalt mänskligt hyfs.
Sant, då får man det inte lätt med mig. Då är jag alldeles säkert lite svår att älska. Dito dumstrut
Har man sedan dessutom tendensen att vara en renrasig skitstövlande pundig sprutnarkoman och därmed rena rama lögnmaskinen och lever som en på låtsas person. Bakom kulisserna i på låtsas landet Torslanda där det är så det ser ut som om det helst skall vara. Det skall i alla fall inte vara någonting annat än bra bättre bäst och skall se ut därefter resten är skit samma högaktningsfullt, och tyst nu hör sen.
Många vackra ord om många vackra saker som ifrån en sekund till nästa motbevisas med en rakt motsägelsefull annan handling. Men att jag tyvärr har fått för mig att jag är kär så uppmärksammar dessa saker naivt och ljudligt högt bara för att göra klart för den ändå ganska intelligenta narcissist ormen hur han behöver fila på sin manipulerande visa för att kunna fortsätta i samma anda sedan rullar det på sådär i cirka ett år, det blev våldsamt till slut.
Hela den här historian blir direkt psyko på grund av honom, han är ett genomgående störningsmoment i många djävulska detaljer, så som ett hyrljudet spännband helt plötsligt på golvet och monster som dyker upp som om på betald tid som komna ifrån ett psykopat möte med en feg orm som tre gånger ringde polisen för att komma och hämta mig utan att ens först kommunicera sina tankar och känslor. En utan gångerna var han inte ens där när han ringde dem. Han hade fått knulla och sedan dragit ett dygn eller så för att skriva till mig på Messenger. Nåt idiotiskt om att han ville att jag skulle gå därifrån plötsligt när han var långt borta nog för att våga vara en så feg fitta så det egentligen inte borde vara möjligt. Det är tydligen möjligt. Men jag tänkte inte acceptera den skiten. Fick jag ju göra ändå då då men men.
En annan gång kom jag dit då hade mamma ringt polisen på mig hon påstår att jag slog henne i ansiktet bara det att jag låg och sov då så jag vet inte riktigt om det kan ha varit lite annorlunda i den situationen men dom kom i alla fall och hämtade mig, körde mig till psyk en kvart men jag var ju ingen fara så jag fick gå.
Senare kom jag hem till orm, var väldigt ledsen över mamma och vad som hade hänt pratade med honom i två timmar om det, vi hade säkert sex allt var fint tills det inte var fint längre och med min historia om vad som gjorde mig så himla ledsen gav jag honom den briljanta iden att göra samma sak, det var alltså första gången han gjorde så.
Sista gången någon gjorde precis samma sak igen, var då jag kom hem till Stefan, ifrån orm den sista kvällen jag var där. Det blev kaos och jag hade ingenstans att ta vägen. Skulle såklart inte åkt hem till mannen som knullade mig i sömnen men jag hade inget val egentligen det var också mitt i natten och då det blev kaos även där, berättade om mina två dagar, han tyckte bara jag skulle sluta vara ledsen. Bara sluta, för det var dåligt. Jag blev irriterad och slutligen blev det att jag på ”fel sätt” nämnde att man kanske inte skall knulla folk i sömnen. Då skulle även han ringa polisen, boxade mig tre gånger i ansiktet och slängde ut mig i natten utan mina saker, en granne kom ut i svalen men som alltid fick jag ingen hjälp utan var ju hon som lät mest så också hon som fick all skit.
Som vanligt, skyll på henne som försöker säga till, hon låter, tysta henne.
Mycket av det här är väldigt svårt att förklara på grund av sin ofattbarhet, som sagt sammanträffanden sker, men inte hela tiden och tre eller fyra i rad en i minuten, mitt liv är alltid ganska galet och jag har en själ som plockar upp mycket men därför har jag också fått lära mig skillnad mellan min galenskap och någon annans.
Glömmer jag bort att tänka på alla de rakt i ansiktet för konstiga saker emellan och skulle få för mig att prata med fel person om dessa saker låter det lätt som om jag antingen har tappat förståndet eller aldrig har haft nåt, och på vissa plan kan jag tänka att det kanske stämmer, men om jag använder det lilla förstånd jag faktiskt har, så vet jag bättre och oavsett spelar egentligen ingen roll det jag försöker förklara är vad så otroligt mycket tyst hat, fel umgänge och utsatthet ställer till med. Det är ett under och mirakel att jag står på benen, kan sitta med benen i kors och så pass mycket i behåll i min skalle och själ till att trycka fram alla dessa ord som jag gör. Om jag inte lyckas göra nånting annat i mitt liv går jag ingenstans innan hela historien är skriven..
Så lätt blir ni inte av med mig.
När jag var liten var jag aldrig allergisk mot fisk, men jag tyckte inte om det.
Det var tydligen ingen anledning för bamba tanterna att ge mig någon särbehandling så jag tog saken i egna händer.
De dagar fisk serverades kliade jag mig på handlederna så att jag fick små röda pickar där. Gick hem till mamma, visade mina armar och sa – se här jag är allergisk mot fisk.
På så vis fick jag en lapp till tanterna och fick rätten att äta någonting annat. En tid senare stekte mamma köttbullar till mig i pannan och jag fick samma röda prickar.
Väldigt förvånad gick jag till mamma så hon fick titta.
”Oj” sa hon.
– Förlåt.
Hon hade stekt fisk i grytan tidigare utan att diska den emellan.
Idag tycker jag om fisk men jag är fortfarande lite rädd för mörka djupa vatten.
Inte så mycket för mörka nätter i dem känner jag mig trygg och oavsett hur ensam jag har varit och hur svart natten var. När jag studerat bilder jag har tagit de gånger jag känt mig mest ensam vilse vid någon väg gren eller så. Är det där alltid ett ljus tänt någonstans. Medan bilderna på mitt ansikte det sista, år 2018. Alldeles innan episoden som är upphov till alla dessa ord. Ser det ut som om det rinner tårar längs min kind fast jag inte gråter. Ändå var det aldrig någon som såg mig.
