Jag var inte störst i klassen.
Jag var inte först i klassen.
Jag var minst i klassen och jag var sur.
Öppna fönstret mannen, magistern, fröken, fru.
Jag vill ut i världen och själv ta reda på hur.

Började skolan ett år tidigare än de andra.
Första dagen kom jag självsäkert in i klassrummet.
Gick rakt fram till en tjej som hade en bänk längst in vid fönstret på andra raden.
Och sa, – Flytta på dig det är min stol.

Men det var inte min stol, jag var i fel rum.

Senare hade jag en tysk lärare som het Ylva (pip).
Eftersom jag redan kunde Tyska men absolut inte ville ha med det att göra fick jag sitta ensam längst bak i mörkret och, göra ingenting vettigt. Tydligen blev det så mycket liv om jag satt bredvid någon av de andra eleverna.

Sur. Vad gjorde jag där överhuvudtaget?!

Varje lektion med Ylva slutade med att jag skrev Ylva (pip) är en hora på bänken och stack ut i det fria.

Till slut hade jag så gott som en kamrat stödjare på skolan som si och så hade för uppgift att leta reda på mig runtom i Tynnered. Ibland hittade hon mig men jag var föga intresserad.

Henne träffade jag igen många år senare.

På voov.

Eftersom jag inte var mycket intresserad av deras fördummande lektioner var det bara knappt att jag fick betyg alls.

Men en gullig gubbe, jag minns inte hans namn.
Han brukade chilla på kina krogen efter skolan.
Göran? Som luktade kaffe och cigaretter. Lärde i ämnena Religion, historia och Geografi. (NO)
Som jag inte heller var mycket med på. Men han tyckte alltid om mitt skrivande så mycket och lovade mig att om jag skriver ett omfattande arbete i något utav de tre ämnena så får jag godkänt i alla.

Så blev det.

Jag minns inte ämnet nu.

Det måste ha varit historia.
Den här berättelsen är baserad på en jag känner.

Jag känner henne.

Jag älskar dig.

Mig.

Håller mig själv i handen

Förut fick jag vagga mig till sömns.

Handen som gungar vaggan.

Lärde mig att stirra tills jag blev trött i ögonen.
Nu gör jag tvärtom försöker blunda men får inte en blund.
Har sovit bort för många ögonblick. Nu är jag fångad vaken i stunden,
och det är bra så men jag vet inte riktigt hur man gör med den.

Ångest igen, så fort jag försöker slappna av och göra ingenting så kommer den.

Upptagenhet är en trauma respons.

Vad hände förut egentligen?
Vad sa jag och till vem, spelar det någon roll och i så fall vilken?

För sjutton gubbar; – håll käften!

Säger, jag älskar dig hundratusen gånger i skallen.

Försöker skrämma bort den, ångesten.

Det funkar efter en stund, sen.
Den protesterar först men jag distraherar den.
Säger det igen – Jag älskar dig min vän.

Jag skrev min första dikt när jag var 5. Då fortfarande Maus till namnet.

”Om jag ska dö så får jag väl dö då, men bara med min älsklings T-shirt på”

Mamma hade skaffat likadana T-shirts till oss efter att hon hade stulit tillbaka mig från pappa. De var ganska fula egentligen, fängelserandiga i orange och grå.
Men jag älskade min för mamma hade en likadan.

Efter att hon hade stulit tillbaka mig brukade jag gå upp med henne på morgonen och sitta på badrumsgolvet och titta på medan hon sminkade sig för att gå till jobbet.

Som jag sa till en tjej som var ett helt huvud längre än mig på lekplatsen den gången jag ville vara modig och köpa min egen glass själv. Ifrån kön en bit bort såg jag att jag inte gillade attityden med vilken den unga damen bemötte mami. Så jag gick ur kön, stövlade fram till henne. Nedanför hennes haka stod jag och tittade bestämt upp på henne med händerna på höfterna. Och sa Det är Min mamma.

För det som hände då har jag för längesedan förlåtit henne.
Hon är min mamma och är alltid förlåten.
Inte heller var det hennes fel.

Även om det är svårare att förlåta vad hon gjort mot både sig själv och mig på grund av sin oförmåga att släppa taget om sitt trauma och sin sorg en stund ibland för att se min. Och ge mig en chans att inte behöva leva mitt i vredets destruktiva mörker och isolation. Som sedan blev till ett helt liv av självsabotage, självförnekelse, splittrad självbild och skev verklighetsuppfattning.

Det kunde hon inte ge mig.

Har alltid sagt att de där två inte borde ha fått lov att sätta barn till jorden. Moder jord borde ha satt en propp i något rör och tyvärr håller jag fortfarande fast vid det. Det kan väl inte handla om att skapa liv på liv och död under vilka omständigheter som helst. Det finns  människor som lika så gott kunde bara låta bli att sätta fler av sin sort på planeten. Det finns de som inte passar för att vara föräldrar och hur mycket de än tror (!) att de försöker så håller de helt enkelt inte måttet för vad en trygg förälder bör vara och göra, eller inte göra med sitt barn.

Har tagit det aktiva valet att göra abort 3 gånger. Det har inte varit alls rätt omständigheter varken inom eller utanför mig. Är hellre trasig på egen hand än att trösta mig själv i denna mot sin undergång skenande värld sätta ännu en traumatiserad varelse som jag inte kan ta hand om på rätt sätt och på någorlunda stabil mark. Som jag inte kan lära att hantera detta rally mot döden som vi kallar livet.
Då får det vara och om det är rätt eller fel tänkt skiter jag i.
Vad som händer i framtiden vet jag inte.
Vill jag verkligen ha barn sedan hämtar jag en som redan är helt ensam i världen.
Det finns redan allt för många av oss.

Mamma övergav mig inte då.
Även om jag som tonåring var väldigt arg på henne eftersom det bara fanns henne att vara arg på.

De flesta av våra konversationer kring ämnet mynnade ut i hennes skam och skuld istället för min smärta. Hon ställer sig med taggarna rakt ut så fort ämnet yttras, och har aldrig kunnat ge mig det gehör eller emotionella stöd jag har behövt för att ta mig igenom traumat. Inte runt, inte över eller under utan igenom. Genom elden! Hur mycket jag än försökte så gick mina påminnelser om att det inte var hennes fel, när jag behövde prata om det. På ett eller annat sätt in i ena örat och ut ur andra på 0,4 sekunder. Ibland kändes det som att denna gången kanske hon faktiskt lyssnade. Jag hade fel varje gång det var bara en manöver för att få mig att sluta tjata. Dagen efter oavsett känslan av en produktiv konversation, var överenskommelsen om förändring i vår livssituation alltid glömd och gömd.

”Va, vad menar du? Pratade jag med dig igår?
Det kan jag inte påstå att jag minns.” (Mamman)

Flera gånger under min uppväxt hade jag utförliga planer med alla logistiska detaljer väl planerade om hennes flytt hem till Tyskland igen. Jag skulle hjälpa henne med allt. Vi skulle bara vara en kort flygresa ifrån varandra det var ett litet pris att betala för att ge min mamma sitt liv tillbaka. Och äntligen få lite utrymme att lära mig om någonting annat än sorg och svår depression. Jag blev så trött på att se henne tycka synd om sig själv att till slut gick jag till socialen och sa att hon slår mig. Vi bråkade mycket den delen stämde. Att hon slår mig var en klar överdrift. Men jag var gravallvarlig det var dags för henne att flytta hem igen och få tillbaka sitt liv. Jag ville att hon skulle glömma mig. Glömma allt och gå vidare.

I min bok var det så enkelt.

– Jag klarar mig själv nu mamma, du kan åka hem.

Jag minns inte exakt i vilken ålder detta hände, i tonåren. Vi gick på möte på socialen en gång i veckan och hon var så ledsen när vi efteråt sa farväl och gick åt varsitt håll. Jag hade flyttat ut, flyttat till en kompis familj. Jag var stenhård. För mig var det värt det. Att se henne ännu en deprimerad dag var outhärdligt.

Mamma jag såg en tjej i ögonen i korridoren här på kvinnoboendet häromdagen, hon hade likadana ögon som du. Lika osäkra, oskyddade. Jag grät då.

Jag lärde mig i alla fall under min uppväxt hur man inte hanterar sorg och går vidare.
Hur man är deprimerad jävligt länge däremot såg jag allt av. Men hon ville inte lämna, mig. Hon ville inte lämna mig här ensam var det vi ständigt fastnade vid. Det lät för mig mest som om hon sa det för att det var någonting som hon förväntades säga. Jag kunde aldrig riktigt ta det på allvar. Sedan när hon väl kunde, lämnade hon mig ändå, och det med besked.

Man överger inte sina barn.

Inte när man har en dotter som i vuxen ålder fortfarande kämpar med det som hände. Oss. Henne.
Det hände mig, – dotter, 3 år gammal.

Trots alla mina försök att kommunicera med henne för att försöka förstå mig på min värld och vreden inom mig. Även om jag förlät allt så långt jag bara kunde och ständigt utvecklade mitt språk och avancerade mera i försöken att nå fram till mig själv via min mamma, min beskyddare. Nå fram till henne, nejdå. Istället fick jag fortsätta vara stor och liten, liten och stark. Växa upp för mycket för fort.
Försöka rädda både henne och mig.

”Mamma har alltid vägrat att ha håret bakom öronen, hon tyckte inte om det. Oavsett situation, hängde hennes hår alltid rakt ner i ansiktet. I vissa situationer i vägen men det var omöjligt att få henne att förstå att anpassa sig till situationen. Eller hjälpa henne genom att själv dra bort håret från mitt i trynet på henne i en eventuell klibbig sommardag.”

Hon tvärvägrade.

Mitt sätt att rädda mig själv blev metoden att vad hon än gör, om jag bara gör raka motsatsen så kanske jag klarar mig. Då kanske jag överlever tills jag lär mig att leva.

Att det var en allvarligt lek att vara jag i min värld förstod jag alltid. Min ilska tjänade mig i min överlevnad. Jag satte deadline; om jag klarar mig tills jag fyller 30 så fixar jag resten sen. Då har jag en chans att hinna leva innan jag dör. Nu äntligen släpper jag vreden och skriver min historia. Både för att överleva och för att lära mig leva innan jag dör. Och förhoppningsvis hjälpa någon annan att göra detsamma.

Det är svårt att föreställa sig en lycklig framtid eller skapa en, familj, trygghet. När man inte har den blekaste aning om hur något sådant känns eller ser ut. Jag utvecklade styrka genom min vrede, blev hård och kantig. Att vara ensam och stark blev jag – Greta Gränslös.

Jag placerades i Sverige när jag 5 år gammal. Redan innan dess hade jag bott på över 20 ställen, ovanför en pub, bredvid en pub, på en vingård. Fråga någon annan och hoppas på svar för jag vet ingenting. Denna minnesförlust är delvis upphov till utvecklingen av min vilda vida fantasi. Och för det, är jag tacksam.

Det är svårt att beskriva någonting man inte minns. Sakerna som jag minns, eller tror mig känna igen vet jag inte om jag har hittat på, sett på tv eller faktiskt har upplevt. Bland annat är det bilden av pappa som håller min mamma i fötterna ut genom ett fönster. Och ett minne av att jag inte fick mat och inte fick gå in i köket eller gå ut själv.
Under denna läkeprocess har just det kommit upp mycket. I många av mina drömmar stjäl jag eller på annat sätt samlar på mig mat som om jag inte vet när jag skall få mat nästa gång.
Det lilla jag har av mina yngre år är en blandning av fantasi svävande mellan verklighet vad jag önskar skulle ha hänt, bitar och klipp av känslor och situationer som jag inte vet om det är någonting som jag såg på tv eller om det är mina verkliga minnen. Fragment av mörka underliga minnen genom några få foton och min fantasi bilder/känslor samt tolkningar på mitt beteende och pusslande med vad som har sagt till mig och hur. Det är inte så man lär känna sig själv det hör ju vem som helst att det blir fara och färde med detta lilla liv.

Dissociation och ambivalens är två mindre vanliga egenskaper jag bemästrar.

Vad de andra har berättat för mig är olika beroende på vilken sida av ”familjen” man frågar. I Mammas version är det alltid mest synd om henne. Förövrigt är det samma 7 minnen som finns av mig sedan jag var liten. Alla går ut på att jag skall tro på att jag var en normalt glad, och tuff liten tjej. Men med så mycket skuld och skam bakom allting att jag till slut fick höra att jag inte skulle gräva mer i detta för då kommer jag att bli galen. Beklagar kära familjen i periferin men jag blir hellre galen än att aldrig ha en chans att förstå mig själv.

Om inte det är galenskap så vet inte jag.

Och jag var inte glad när jag var liten, jag var vettskrämd. Tuff?
När man är liten skall man leka med tufftuff tåg. Inte behöva inbilla sig att man är ett för att undfly sitt grymma öde till en annan öde ö i ett hörn av hjärnan där ondskan (pappagojjan) inte kan komma åt en. Jag fick en röd elefant av mamma vid ett besök. Han fick heta Lillefant. Efter att vi hade rymt fick han sova hos mig om han bad väldigt snällt genom mamma. Klart jag fick med mig honom när vi drog.  Honom har jag slitit av huvet på mången gång i något ilsket utbrott mot mamman. Tyvärr har han kommit bort i en av alla flyttar omkring.
Lillefant fick jag bara leka med när mamma var där.  Efter besöket la pappa upp elefanten på en garderob så jag kunde se honom när jag gick och la mig men jag fick inte hålla honom.

Pappa snodde mig alltså. En kan tänkas säga här är att det (säkert) var av kärlek och liknande skit som man säger när man inte kan hantera allvaret i situationen.
Nej! Han tog mig inte för att han älskade mig utan för att han hatade mamma. Han ville inte ha mig, han ville bara ta mig ifrån henne. Mig var det ingen som frågade.
Han hade övervakning på oss, på våra rutiner. Anlitade gubbar som kan sånt här som hade övervakning på huset och våra rutiner och en dag vips och så vidare.
Vilket även detta faktum mer och mer har kommit till min uppmärksamhet i det sista. Varför skulle han behöva anlita gubbar som kan sånt här? Kan vadå?
Om jag var hans älskade dotter hade han väl väldigt enkelt kunnat vissla på mig på en passande plats och jag hade sprungit till honom? Varför en massa extra gubbar? Gubbar som dem dessutom också är med i drömmar som jag får nu då allt detta läkearbete sker inom mig och jag varken kan eller vill gömma mig från det. Detta skall inte få kontrollera mig mer, det skall ut!
I den sista drömmen är det små flickor i ett upplyst rum bredvid en pub. Jag tittar på gubben bredvid mig och säger att – Now, I would have reacted differently to that call.

Mamma fick sedan lov att hälsa på en gång i månaden. Kom hon för tidigt fick hon vänta, kom hon för sent fick hon vända. Han höll mitt pass inlåst, lät henne inte ta med mig ut på stan eller göra någonting med mig. Vi fick umgås i mitt rum, enbart. Ofta hade han en bimbo hemma, nästa gång en annan. De var tydligen otrevliga med mamma och jag tror att om jag hade haft en snudd på trevlig tid där. Så mycket som jag har kämpat för att minnas så hade någonting dykt upp vid detta lag. Men alla minnen håller sig väl gömda i mina tokiga beteende mönster.

Jag hade hemlig identitet de första åren i Sverige och fick inte vara med i skolkatalogen. Detta var ifall att pappa letade efter mig. En gång var han där tydligen och då fick jag inte gå nära fönster eller gå ut. Han kidnappade mig när jag var 3, höll mig fånge i 2 år. Jag vet inte mycket om denna tid men efter att ha träffat honom 22 år senare och lagt ihop de pusselbitar som finns, fick träffa monstret igen. Så vet jag att han var en aggressiv, kontrollerande, osäker och elak liten man. Skytt, som jag, och mamma. Tre skyttar i tre länder bildar en arg och trasig familj. Tydligen var det så att han hade vårdnaden i Österrike och Mamma i Tyskland. Han tog mig från mamma till Österrike och behöll mig. Det finns lite tokiga tidningsklipp, jag brände min del. Det var ingenting jag kunde släpa på under alla mina åttioniotusen flyttar och samtidigt var det nog någon typ av ritual för att försöka bli av, med det. Det mesta verkar ha varit lögner ändå det stod att fru  försökt strypa herr och sådana saker.

Vid något tillfälle senare genom åren när jag inte längre var så liten att jag var rädd för honom så var han uppe två gånger och hälsade nästan på. En av gångerna vände han i dörren på lokalen vi var, det var förstås fler i familjen där och han vägrade träffa mig om han inte fick vara ensam med mig. Nästa tillfälle var det med en övervakare men den gången tröttnade jag på honom och gick för att ringa mamma, sa att jag ville komma hem och sen gick jag därifrån.

Alla som någonsin har berättat någonting för mig har vinklat det till vad som ger dem själva mest tröst.
Utan att höra mina vädjande och väldigt raka frågor eller uppmärksamma min smärta på riktig. Se att framför dem står den förvirrade lilla tjej som vill växa upp till sitt rätta jag. För det behöver hon veta sanningen, en sanning. Någonting annat än mörka undflyende antaganden ljusgjorda med 7 olika nyanser av stinkande rosa och vinrött, rullade i mjuka lögner för att  andra personer skall leva ett mer behagligt liv i sin lögn om vad de tror egentligen hände, mig. Jag vet i alla fall hur det luktar när någon ljuger. Det var ett stort problem i tonåren, jag tolererade inga lögner och var lika förbannad hela tiden för att alla ljög. Det tog lång tid innan jag listade ut att de inte ljuger för mig med mening utan för sig själva, i förlängningen för mig. Jag förstod inte. Eftersom min familj ljugit för mig hela mitt liv var det just lögner som gjorde mig mest illa i hela världen. Att upptäcka att alla håller på så och att det tydligen är så man skall göra? Jag har fortfarande inte riktigt förstått. Delvis därför har jag också råkat illa ut när jag försöker har med människor att göra. Jag vill så gärna tro på dem men varje gång någon visade mig annat gick ilskan baklänges och inåt istället. ”Det måste vara nåt fel på mig.”
Att ha umgåtts med och haft ihop det med diverse psykopater och andra övergreppare. Vare sig de vet om det själv eller inte, har inte hjälpt. Välkommen pappa sår, jag dras till psykopaterna. Framför allt de som är så pass skrämmande intelligenta att de borde veta bättre, har gjort stor skada på min inre trygghet som jag faktiskt länge lyckades bevara långt där inom mig på en säker plats för senare återbruk.

Mamma och morfar lyckades stjäla tillbaka mig, efter två år. Mamma har berättat;
Det var ett spänt tyst spel i lägenheten. Denna gång lyckades hon övertala honom att få ta med mig ut.
Jag visste vad som pågick och spelade lugnt och säkert med. Långsamt långsamt klädde vi på oss våra kläder, i tvättrummet innanför ytterdörren. När vi kom utanför dörren, som om ingenting var konstigt alls tittade jag upp på mamma och sa -det gjorde vi bra!
Sen stack vi.

Efteråt var det månader som jag hela tiden gick och tvättade händerna, som för att tvätta av mig någonting fruktansvärt. Jag har förberett mig för minnesbilder som aldrig verkar vilja komma men som visar antingen att ingenting mer än vad jag nu berättar har skett. Ett helvetes beteende mot en försvarslös liten varelse.
Eller på att en natt vakna och få se att det var värre än så.
Nu har jag räknat ut att sanningen troligen ligger någonstans i ett gränsland mitt i mellan allt det där. Efter ännu många månader av drömarbete kan jag med säkerhet säga att någon typ av våldtäkt har skett. Jag har inte fått några direkta minnesbilder och glad är jag om de håller sig borta. Jag har nu lagt det 10.000 bitars puzzel som jag inte riktigt visste om jag ville bli klar med. Motivet är en övergiven, läskig borg mellan stormiga hav och branta klippor i dimmiga gränsland. Men jag har inte tid att lura runt i buskaget mer. Jag sliter av mig klänningen och går in. Läker min livmoder, min inre kvinna mitt inre barn.

Vi rymde sedan till Sverige. Morfar köpte en lägenhet i Tynnered till oss. När vi först kom hit pratade jag inte på ett tag. Förbjöd mamma att prata tyska med mig och jag kunde inte svenska så jag pratade helt enkelt inte. Spenderade min tid ensam i det lilla berget i mitten av gården på Rubingatan. När mamma så småningom bad grannflickan att försöka leka med mig fick hon ett himla sjå att få fatt på mig. Min reaktion var att springa iväg. Dessa metoder använde jag även senare i livet. Jag lärde mig genom att vara tyst och lyssna istället vilket inte är helt illa att kunna. Men ibland tröttnade jag bara på allt och hade ingenting att tillägga så jag slutade prata. Detta har inte gynnat mitt samvarande med andra människor värst mycket. Eller min känsla av samhörighet. Jag höll mig alltid utanför. Det spelade inte roll hur många människor jag var med, jag var ändå alltid ensam. Och missnöjd. Missanpassad.

Men jag var aldrig sur på de andra, eller mot andra om inte nöden krävde det. Jag ville bara vara ifred, vara sur, vara mig själv. Tills den dag jag skulle vakna glad äntligen. Vakna som någon annan.
Det var förstås svårt att behöva börja om med det hoppet varje dag efter misslyckad stund på stund på stund på stund som jag fortfarande inte lyckades skaka av mig vreden hur mycket jag än försökte. Mellan de stunderna, på raster eller på Frölunda Torg utanför David bagare där vi gillade att hänga istället för att vara i skolan. Var det någon ungjävel som tyckte det passade sig att hela tiden påminna mig om att jag var sur, såg sur ut, verkade sur. Jaså? -nu är jag sur ditt stolpskott!

Re set, börja om igen.

”Vad du än gör, se bara mindre sur ut idag så alla är nöjda och ingen behöver gå till attack.
Bättre lycka imorgon lilla vän, gå hem till mamma nu och bråka.
Försök inte gå lägga dig sur, så kanske du vaknar glad.”
/ Dracula

Ilskan riktade jag när jag var ung mot mamma, när jag blev äldre inåt.

Mamma trodde vid något tillfälle att jag hade aspberger för jag var så arg alltid. Men det vidtogs aldrig några åtgärder. Det enda hon gjorde var att baktala sin egen dotter till sin syster för att yrka på sin egen syndomsighet med världens svåraste dotter. Mycket väl föräldrat mamma du får en liten applåd här varsågod. (liten applåd) Jag har fortfarande ingen aning. Och de arga tendenserna är kvar om än under någon slags kontroll, om man kan kalla den det. Jag har i alla fall inte blivit mördare, jag äter inte människa och slåss bara om jag blir väldigt trängd och obekväm.

Jag blev lite galen någonstans på vägen men det finns värre saker än att vara galen.

Galenskap är missförstått.

“If winning means you lose then I am not in the competition”

På Tyrolen, fritidsgården på Tynneredskolan.
Jag ville sjunga. Tyckte om att göra föreställningar för mamma där jag dansade och sjöng. Och vann alltid alla danstävlingar.
För min skull, delvis för min skull i alla fall kom Jim Jidhed dit och skulle ha sånglektioner med dem som ville. Jag ville sjunga Shania Twain – Still the one. Jim ville att jag skulle voffa och mua som en ko.
Jag blev sur och gick därifrån, blickade aldrig tillbaka.
En annan gång var det jag och rikemans flickorna i källaren, i studion. Vi skulle göra Coolio. Jag visste att det var jag som skulle rappa. Det var jag och en tjej till som var ämnade för uppgiften. Men självklart skulle alla på och kackla. Jag tröttnade och gick. Sen dess har jag inte sjungit.

Släpp tv:n sa de till mig i skolan. Vilken tv? Jag fattade ingenting. Nu förstår jag.

Jag är inte uppvuxen med självförtroende och självkänsla, den blev stulen. Tjyven gör det själv nu tar jag tillbaka ALLT. Vissa skäms när de stjäl, jag skäms när jag inte gör det.

Tjyven

Jag började stjäla tidigt.
Och jag var bra på det
De enda två gånger jag åkte dit var då jag stal smink till någon annan.
Jag fick aldrig nånting.
Vi hade ingenting så mamma.*
Jag höll inte med
Flera år önskade jag mig en ny vinterjacka men jag fick den aldrig.
Hon tyckte jag skulle ta hennes gamla kläder, storlek 42 uppåt.
Jag höll inte med.
Senare, när jag väl ville lånat någonting av henne då fick jag inte det.
Det var hennes.
Jag skulle bara tappa bort det.
Det gjorde jag också.
Tappade väl bort ett paraply eller två.
Kanske med mening.
Antagligen inte.
Paraplyn är som tändare.
Dem går runt.
Men mamma har aldrig förstått hur världen går runt.
Hur saker i världen behöver gå runt.
För att allt ska gå runt. Hon försökte.
Men det gick inte.
Jag försökte hjälpa henne.
Hon skulle ju hjälpa mig egentligen.
Men det gick inte.
När vi fick skolkatalogen, efter några år då jag äntligen fick vara med på fotona igen. Gav dom oss talongerna och sa att vi skulle gå hem till mamma och/eller pappa så fixar de betalningen.
Jag skrattade och sa att det var nog bäst jag gör det själv.

När jag var liten och blev arg brukade mamma säga att jag var som pappa.
Hemskt orättvist att säga sådär när jag inte ens kände honom. Det enda jag visste var hade gjort oss illa.
Hur elak han var har jag fått reda på mer om efteråt.
När jag hälsade på honom 22 år senare, för att jag helt enkelt inte hade några andra alternativ. Visste inte vad jag skulle göra eller vart jag skulle ta vägen, så jag tog kontakt och vi bestämde att jag skulle hälsa på.
Första rundan var frid och fröjd (läs superkonstig rakt igenom) men jag kunde inte urskilja vad som var vad mer underligt än någonting annat.
Plötsligt var jag hos honom. Pappan. Han som snodde mig när jag var liten.
Jag var där först en vecka eller två strax innan jag var en misslyckad tur till Mexico dit jag hade fått jobb att följa med som personlig assistent på en healing resa som en kvinna med ALS ifrån Majorna skulle åka på till en känd healer där. Tyvärr fick hon ett skov strax när jag kom så det blev en kort men intensiv och i dubbel bemärkelse turbulent tid där då vi fick rusa henne med syrgas först två timmar med taxi ifrån Oaxaca i syd längst ner i bushen. Sedan med flyg och syrgastuber genom alla möjliga mexikaner som bara ville hjälpa till men mest stod i vägen. Hon överlevde som tur är men de behövde inte min hjälp mer efter detta då hon fick spendera resterande tid på sjukhus som hade egen personal. Jag fick välja. Kunde stannat där med lön en månad men jag kunde inte språket och vågade helt enkelt inte. Var egentligen inte ens kapabel att ta det jobbet i det trasiga skick som jag redan då var och redan då inte speciellt social. Jag såg människor som hade roligt men jag höll mig för mig själv och undrade hela tiden varför jag är så konstig.
Det är i princip det jag har sysslat med genom livet.
Undrat varför jag är så konstig.

”Vad är det med dig?”

Allt var alltid nödlösningar.
Nästa nödlösning.

Åka till pappan igen.
Jag hade inget annat hem att komma tillbaka till eller något jobb någonstans. Han ville hjälpa mig sa han så jag åkte till Österrike igen. Egentligen var anledningen inte så mycket att han ville hjälpa mig utan han började direkt att förebrå mamma för att jag inte hade någon försäkring och ville helt enkelt visa sig bättre än henne.
Direkt skulle jag minsann upp kl 06:00 på morgonen och söka jobb som en annan maskin. Fast jag hade försökt beskriva hur mitt liv hade varit dittills. Bara efter den resan jag precis hade varit på kunde tyckas göra att en kunde tycka jag kunde få vila en vecka eller två? Landa, andas.
Nej då. Han slet mig till arbetsförmedlingen och där tog han i orda för mig när jag försökte tala för mig själv och så het det att jag tog ton när jag sa ifrån att jag hemskt gärna både kan och vill tala för mig själv. Det började direkt alltså. När jag inte gjorde allt precis som han sa, så som han sa det. Då var jag ingenting värd. Jag var bara där för att jag hade gjort bort mig här. Jag kan ingenting, vet ingenting om världen och sån vidare skit. Vill inte ens riktigt tänka på hur han var mot mig när jag var liten. Eller mot mamma. Men jag måste.
För nu, när jag gick sönder. Märkte jag mer och mer av att det djupa hat som infekterar hans väsen. Finns i mig också. Gånger om. Förut har jag klarat att hålla det på avstånd. Nu kunde jag inte det längre. Skrämmande.

Kvinnan som han hade nu var så kuvad så hon var tvungen att dricka Havanna rom hela dagarna. När han var ur huset var hon en behaglig typ. När han kom tillbaka en kvinnlig förlängning av honom.

Den så kallade pappan och jag råkade fort i luven på varandra vilket hände tre gånger innan jag stack därifrån. Och då inte bara i luven utan tre gånger försökte han sätta sina händer runt min hals.
Kanske är det därför jag vägrat sjunga och aldrig i livet skulle sätta på mig en polotröja. Nämnde kanske inte att snubben är musiker och tydligen spelade jag gitarr tills fingrarna blödde när jag var liten, för jag ville vara som han. Inte alls någonting att sträva efter egentligen men vad vet man väl när en är liten.
Det skulle förklara varför jag av någon anledning nästan kan spela fast jag inte ens kan det egentligen.

Jag undrade hur mallen hos dem såg ut för hur ett CV utformades. Pappa ville att jag i första meningen skulle skriva att jag var Österrikiskt född och någonting annat som inte alls beskrev min person. Jag höll inte med. Jag skulle beskriva mig. Det han föreslog hade inte mycket med mig att göra. Vi kunde tydligen inte samarbeta så jag skulle fråga kusinen istället. Han var närmare min ålder, och gay. Så honom kunde man ju inte fråga om tips och råd.
-Ursäkta mig herr vuxen man, sa du precis det där?
Det var ett av tillfällena men två av anledningarna till att han flög på mig. Jag tyckte han var gammal nog att utvecklas förbi sådana fantastiskt idiotiska åsikter. Om man nu skulle ha oturen att man var en som odlade sådana åsikter ifrån första början. Pinsamt. Detta sa jag på ett lugnt men bestämt sätt till honom, uppriktigt undrande över om han verkligen inte hade tänkt utvecklas mer i sitt liv? Vilket på kort tid resulterade i de 3 gånger han försökte ta stryptag på mig. På det tredje gäller det. Jag sparkade honom rätt över rummet innan han fick tag i mig.
Gick därifrån, och kom inte tillbaka.

Efter sista gången jag stack spenderade resterande tid hos hans frus systers son, min styv kusin eller vad det blir. Styv kusinens föräldrar som var ett respektabelt par som inte hade mycket till övers för min far. De bodde mittemot pappans lägenhet i ett jättefint hus och ve vad han hatade dem (sig själv) för detta faktum.
De vågade försiktigt fråga om jag inte tyckte att hans sätt emot mig var lite väl närgånget?
Det stämde förstås.
Men jag var för varvad runt mig själv, för trauma bonded och i kaos för att veta varken ut eller in.
Skulle jag vara glad att jag var i så kallad tyrannisk säkerhet hos min vredesfyllda far? Eller vad skulle jag egentligen känna?
Visiten slutade i alla fall med en typ av jag vill inte kalla det vinn för mig, men en förlust för honom.
Det fanns mycket som ingen tidigare hade vågat uppmärksamma honom på att han betedde sig illa med. Föränns jag kom och såg det som en självklarhet att säga ifrån om någon beter sig illa.
I slutändan var jag bjuden på hans svärfars påsk middag med familjen. Men han fick inte komma.

Fick en utskällning av min moster från Tyskland innan jag åkte ner. Befann mig just då på nödlösning i Stockholm. Den nödlösningen gick också åt pipsvängen. Moster uttryckte då för första gången någonsin någonting som styrkte mina misstankar.

”Skall du såra din mamma så!
Genom att åka till någon som lät sin unge springa runt naken framför sina musiker polare.”

Hela mitt liv hade jag väntat på att någon skulle försäga sina misstankar. Där kom de.
Personligen tycker jag inte det är speciellt konstigt att en 3-4 åring springer omkring naken. Det hade vart konstigare med tvärtom. Det intressanta är att hon helt plötsligt efter alla år av att försöka få mig att sluta rota i detta genom att åberopa allt annat än själva poängen, plötsligt uttrycker sig så. Hon var uppenbart rädd för vad jag skulle komma att få se och uppleva som de spenderat hela livet med att se till att jag ”slapp”. Bara att vi hade olika uppfattning om den saken. Jag visste alltid att någonting saknades hos mig. Att någonting  satt snett. Inte stod rätt till och detta var ingenting jag slapp undan utan att veta, verkligen veta, för att kunde bearbeta det.

Har alltid varit väldigt arg och ledsen på dem för att de inte förstod att jag behöver veta sanningen. Jag skulle minsann bara fortsätta som om ingenting var fel. Och det var inte för mig skull, ingenting har varit för min skull. Pappa tog inte mig för att han älskade mig utan för att han hatade mamma. Och de har inte undanhållit detta för min skull utan för sin egen. Har alltid varit väldigt tydlig med att detta är viktigt för mig. Istället skulle jag tro att jag hittade på, eller vadå? Att jag var galen?

Ni borde ha sett min vilsenhet och oförmåga att gå vidare med min utveckling utan att ha den sista pusselbiten bekräftad istället nekades jag totalt insläpp i vad min själ försökte bearbeta mig genom, och blev således först klassad som omöjlig, sedan missbrukare och till sist psykiskt sjuk. Bortom allt hopp och ingen ide att försöka hjälpa ens. Ni gav upp på mig. Men jag gav aldrig upp. Galenskapen var aldrig min att bära. Den var eran men ni fick mig att släpa runt på den, ensam och övergiven. Missförstådd och drunknande i förvirring.

Sedan undrar ni varför jag var så arg?

Jag var aldrig arg, ni var arga.

Jag var vilsen, missförstådd, frustrerad och ledsen.

Hela mitt liv har jag återspelat olika typer av våldtänk på min själ, kropp och person. Hade jag fått bearbeta detta rättvist hade jag kunnat bespara både mig och er mycket smärta. Nu ger jag er vad jag tål och har stått ut med hela livet. Jag älskar er, varför kunde ni inte älska mig mycket nog att ge mig tillgång till att älska mig själv, trauma och allt. Förlåta och gå vidare. Hålla mig i handen under tiden. Ta mig på allvar.
Om så borde ni ha skickat mig till långt långt bortistan till ett sammanhang någonstans där det finns människor som förstår och kan hjälpa till att ge en trasig flicka verktyg för att hantera och leva med den typen av sår som så tidigt och allvarligt trauma skapar. Perngarna ha ni men jag var visst inte viktig nog.
Tack för hjälpen, tack för ingenting.

How my childhood was?
Have you seen the movie Dracula?
I don’t even remember that movie.

Hamnade efter detta på Holmenkollen i en stuga på storlek tre stolar ungefär, med en kär vän och bredvid ett gäng ofta fulla ryssar, eller polacker eller vad dom var. Fulla var dem i alla fall och jag med dem när de lockade mig till deras picknic bord bestående av vodka, klockan 7 på morgonen när jag skulle försöka hitta till jobbet egentligen.
Så här fortsätter det, om och om och om och om och om och om och om igen. Mitt i detta kaos någonstans sker Iboga ceremoni. Går en kurs i silversmide och historian om hur jag hamnade där har jag redan förtalt. Man kan nästan säga att jag kom gåendes till Tidaholm genom skogen. Jag kom in på kursen på grund av mina arbetsprover. Alltså smycken jag hade gjort tidigare. Som jag också har velat bort nu. Men först var läraren tvungen att leta rätt på mig i skogen.
Hans första ord var.

”Då vet jag två saker om dig.
Du är tidsoptimist och har dåligt lokalsinne.” (Om han bara visste)

Men jag höll väl något sånär slags god min. Vid detta lag var jag inte riktigt än sååååhå jävla trött på mig själv som jag är nu. Sen rymde jag därifrån också. Det var inte heller rätt. Jag behövde ingen konstskola, är konstig nog #självlärd. Och när jag någon gång får tillfälle i min stuga med fjällutsikt vid en sjö där jag kan greja med vad jag vill när jag vill så skall jag göra en stor gigantisk skulptur av alla mina flyttanmälningar. Dom är fantastiskt många. I skrivande stund har jag förflyttat mig sju gånger på tiden den här boken blir till.
Och då har jag ändå försökt vara still.

Har aldrig haft en låda det är den jag skapar nu . Har aldrig heller haft några gränser. Vi hade inga lagar och regler hemma hos mig även om mamma till och med ibland försökte blockera ytterdörren med sin fysiska kropp var det lönlöst att försöka berätta för mig vad jag skulle göra, när eller hur. Mission totalt impossible.
Jag blev mästare på smyga i liten lägenhet.

Har så aldrig haft någonting att utgå ifrån och när allting bara är stort och öppet är det svårt att skapa någonting som helst. Det måste finnas nånting att utgå ifrån. En trygg vrå. En grotta där man kan dra sig tillbaka och reflektera organisera, transformera allt det där som är runtomkring. Om man svävar fritt i runtomkringet hela tiden och bara ovälkommet slår huvet i nån annans grotta ibland. Då blir allt bara en enda stor röra. Den konsten kan jag men den gör ingenting annat än att röra runt i världen och skrämma bort folk. För mycket frihet skrämmer människor. Frihet betyder också att man måste kunna hållas ansvarig för sina val i sitt liv, sin värld. Det är lättare om man kan skylla på någon annan.
Skyll på mannen, grannen, SJ, arbetsgivaren, samhället, staten.

Social tjänsten.

I slutändan får man ändå skylla sig själv.

Med mina destruktiva beteende mönster blandat med tillfälliga substanser och en nästan omänsklig vilja att ”överleva”. Hålla ut hur omgivningen än ser ut. Skrämde jag till och med mig själv till slut. Jag har alltid haft all denna frihet att tillgå men inte verktyg till att använda den till något vettig.
Livet började hända mig på ett mörkare och mörkare sätt. Jag fann mig själv i situationer som jag egentligen inte hade satt mig i men som blev våldsammare och våldsammare både fysiskt och psykiskt. Saker som skedde runt mig som nu började gå ut över mig och riktas direkt till mig även om det inte tillsynes var någonting jag hade valt att skapa. Det spelade inte längre någon roll. I förlängningen. Mycket obehagligt.