The root

År 2012 alltså mittemellan virrvarret som är den här boken. Gjorde jag en Iboga ceremoni.
Egentligen tyckte jag kanske att min vän där valde lite fel objekt till att ta med på äventyret i och med att detta kan fungera väldigt bra för människor med till exempel Heroin beroende. Alltså ett mer påtagligt och verkligt beroende än mitt. Men det blev jag som fick följa med.
Innan hade man ett möte med shamanen som skulle hålla i det hela.
För att fastställa om man var redo och vad den grundläggande anledningen var till att man var där.
Så fort han såg mig sa han, ”ah, crazyness” .
Innan ceremonin frågade jag huvud ugglan om det var möjligt. Att vara så in i märgen (roten) om jag skall dö får jag väl dö då men bara med min älsklings T-shirt på. Trotsig, att man motarbetar rotens arbete så mycket att det helt enkelt inte fungerar?
Han bara log och sa att den funkar redan.

Men upplevelsen blir därefter.

Vi var ett gäng med folk, fångade i en gympasal. Alltså kanske inte riktigt den setting jag hade önskat mig för att kunna släppa min själ helt fri. På madrasser låg vi uppradade en efter en. Han sa, nu skall ni ge upp. Och när man ger upp ligger man såhär; alltså med armarna ner längs sidorna. Inte såhär, han visade olika ställningar som alltså inte var rätt och senare i historian kommer ni få höra om vad jag tycker om att få liknande anvisningar och att ta order inte är min starka sida. Speciellt inte om jag inte riktigt håller med. För när man ger upp, ligger man enligt mig mer på rygg och med armarna uppslängda över huvudet och vi nu skall hålla på vara helt korrekt om saken.

Det var 48 timmar galenskap. I obekväm ligg ställning men orörlig bredvid de andra. Och så gick det igång, en slags hörsel teater inne i mitt huvud med alla neuroser om allt som inte har med mig att göra angående de andra där bredvid eller annan oväsentlig skit. Och det var det. Så var det. Hela tiden.

Egentligen skulle man ta det lugnt efter en sådan ceremoni, göra yoga. Vara i tryggt förvar och äta nyttigt, inte stressa med någonting. Jag, hade nyss sökt en utbildning i silversmide som jag inte visste om jag skulle gå men i sådant fall skulle jag få flytta stad och detta bestämde jag mig att göra först när jag efter en festival stötte in i en tjej som händelsevis skulle den vägen, bodde i närheten av skolan och faktiskt också skulle gå en kurs där.
Nu skulle jag vara kreativ på beställning i en helt ny miljö och så vidare allt annat helt ensam i en ny stad. Men inte förän jag hade gått vilse i skogen redan innan intervjun och läraren fick komma och hitta mig. Någonstans bredvid ett träd.

Vilse. Som vanligt.

Tills nu, 2020 har det tagit med ännu mer kaos innan roten slog mig på käften och sa att nu måste du lugna ner dig annars kommer du att dö på riktigt, riktigt snart.

När jag var yngre och på punkt och pricken skulle raka mig varannan dag överallt oavsett vad och dagen emellan där låg jag i solarium. Den tydliga bild som jag så många år senare inte har glömt av hur jag såg insidan av mitt huvud då. Ser ungefär likadant ut som det kändes för mig på den här första Iboga ceremonin.
Fråga masochisten i mig varför jag då vill göra det igen.
Men det vill jag faktiskt.

Det har gått 8 år nu, sedan detta tillfälle.
Och det här med att man skall vara i lugn och ro, i trygg miljö , utan att stressa och andas ta det lugn ihop med utan press stress och krav tillsammans med sina nära och kära. Har jag fortfarande inte fått tillfälle till.
Så ursäkta mig herr rotfyllning då att jag inte har slutat röka än.
Och bara så du vet ändå som du klart redan gör.
Men det var inte jag som hade bestämt att jag skulle sluta med någonting som helst.
Jag gillar att utforska “mig själv” helt enkelt. Själen. Kalla det med dina egna ord.
Och jag gillar att röka.

Så fort jag kan kommer jag röka mer ört, eller äta och använda vettigare tobak på ett vettigare sätt för den här hostan är inte att leka med och såhär i Corona stunder gör det nog inte mer att folk vill leka med mig och min hosta.

Har liksom alltid varit sån här. Lite mörk och filosofisk.

Minns en gång när jag var liten, skulle på födelsedags fest tror jag. Gick i trapporna ovanför scoutgården där vi brukade hänga i Tynnered, och filosoferade angående presenter. Varför man ger dem egentligen? Var tvungen att erkänna för mig själv att det alltid låg någonting själviskt bakom. Först då var det okej och jag kunde ge presenten.

Efter Iboga ceremonin var jag i vanlig ordning lite konstig. Rymde iväg från de andra och kanske är det inte egentligen så konstigt alls men jag behövde bara verkligen verkligen UT därifrån. Möttes där utanför av ljusprickar i miljoner. Antagligen, hade jag bara varit inne i mörkret lite för länge.

Ungefär som nu.

Jag är här, lite utanför men det är okej.
Jag är van.

Och det är här jag hör min röst bäst.
När jag håller käft vill säga.

Den här ljudliga serie tidnings rondellen som var i mitt huvud under alla 48 timmar av den mycket otrevliga ceremonin, japp. Det var jag. Så jag är uppenbarligen en mycket otrevlig och självisk skithög.
Inte så konstigt kanske att jag är ensam.

Utvecklade förstås någon typ av band till shamanen och ville varken gå till eller från honom.
Den där separations ångesten är intet att leka med.

Han log bara och sa

– I´ll see you later down the line.

När jag sist av alla vågade gå in i salen alls, för att säga hejdå.

Jag kanske inte vet allt.
Men jag vet en sak.

Jag behöver dansa.

/ Tokan

När jag började skriva denna bok i Februari 2019 hade jag just haft en psykos efter ett helt liv av katastrof efter katastrof som från 2017 visade sig mer och mer farligt och ledde slutligen till att universum sa till mig på skarpen. Efter detta kunde jag inte annat än att lägga mitt öde i statens händer eftersom jag inte hade någon annan. Vad som hände sedan hade fått vem som helst att ge upp och det är inte tack vare statens förstörelsetjänst som jag lever idag.
Jag hade inte ens en dator när jag började skriva, eller en penna. Men viljan att överleva deras maktmissbruk drev mig vidare så jag dumpstrade en bunt faxpapper i natten och spillde min vilja att leva ut över det. Kunde knappt gå utanför dörren, hade inträngande tankar och känslor och om jag är van vid att vara obekant med min omgivning och inte känna mig mer än märkligt verklig i en värld jag aldrig riktigt förstod.

Detta en extremversion av en inception tillvaro version 8.0

Ändå var det ingen som hörde mig.

Förnöjsamhet.

Ett ord som jag har begrundat i etthundra år.
Vi blir nog inte mer överens än om att vi är oense och aldrig kommer få gå länge hand i hand.

När jag rymde hemifrån över gräsmattan när jag var liten skrek mamma
– Då får du ta konsekvenserna! ut till mig genom fönstret.
– Dom kan du ta själv! skrek jag som inte ens visste vad ordet betydde tillbaka.

Många drömmar långa, jag bearbetar det förgångna och det som skall komma.
Min säng är en enda röra, den blir visst sån ibland.
När jag får veta vad jag behöver höra, göra, minnas.
För att kunna finnas, i en värld där dom, till och med dom som inte är dom försöker döda oss.
I min dröm blev jag körd med ett tåg långt bort i mörkret.
Vi var två och dom sa till oss att om vädret blir dåligt ..
Ring din mamma då.

MammaMia. Jag älskar dig till månen och solen och tillbaka hundratusen gånger, tro ingenting annat än att jag om inte annat efter att ha skrivit detta, om och om och om och om och om och om igen och tvingats läsa det inte minst. Att jag fattar. Först blir du av med din kotte och sen visar hon sig bli världen absolut svåraste dotter.
I´m sorry Mama.  Du gjorde det du gjorde ganska bra ändå, du gjorde vad du kunde.
Resten lyckades jag förstöra helt på egen hand.
Jag har ju lärt mig att vara självständig och du må tro att jag blev bra på det jag drev med.
Det blir andra bullar nu, jag hoppas vi hörs igen innan det är för sent, så att säga.
Om inte ant så kommer du att få höra mer ifrån mig vare sig Ni vill eller ej.
Ps. Är mer grönsaker och rök mer gräs /DD

Du får en hel femma nästa gång om du inte har tagit ditt förnuft till fånga då redan och fortsatt odla dina växtkunskaper. Jag håller precis nu i skrivande stund på att bota min art blindhet. Hittills har jag lärt mig att En är bra att prygla människor med och kommit på att man säkert kan göra ett väl fungerande fiskespö med den också.

” I don´t suffer from insanity. I enjoy every minute of it.”/ E.J Rose

När jag fick min första smartfån och åt svamp tillsammans med den första gången så försökte jag hela tiden tappa bort den, lägga den ifrån mig, ge bort den. Den var onaturlig och jag ville inte ha den i min närhet.
Men den hittade sin väg tillbaka varje gång.

Jag drack första gången när jag var cirka 12 år och började röka mammas cigaretter då omkring också.
Innan, börjades det med att boffa moppe i rummet och vi upptäckte att det var häftigt att strypa varandra tills vi tuppade av. Det var förstås min favorit men det är först i skrivande stund jag förstår var det kom ifrån.
Några år senare började jag äta huvudvärkstabletter i förebyggande syfte ifall jag skulle få huvudvärk. Som tur är gick det över ganska fort det var bara ett slags rop på hjälp. ”Tittar på klockan”
Som när jag hoppade ner för en klippa för jag ville känna hur det kändes att stuka foten och gå på kryckor en stund. Det var jobbigt och kryckorna tappade jag bort på studs så att säga.

Jim, som försökte vara min kille då, tyckte inte om det alls. Han sa till mig på skarpen när jag gömde mig i köket med tabletterna, efter första gången han hade märkt det och skällt ut mig.
Han blev på riktigt orolig. Det var med rätta. Jag var på riktigt oroande.

Han var min första riktiga pojkvän. Innan honom var jag kär i hans flickvän, det var hennes familj som nästan var på väg att adoptera mig i när jag försökte bli av med mamma.
De tog mig på allvar, för det var allvar.

Jim och jag sågs i hemlighet länge, på min anstiftan sågs vi bara på natten. Han smög till mig eller jag till honom. Jag gick alltid hem innan solen gick upp och folk började gå till jobb och skola, ingen fick se mig.
Vi var ihop ett ganska långt och stormigt tag men under tiden hann jag med att träffa ännu en tjomme för att åka på nattliga turer med bilen eller smyga på något hörn en stund. Har alltid behövt den där extra kryddan av otillåtet för att det skulle vara värt mödan och få mig att känna någonting alls.

Om jag och Jim i senare skede promenerade någonstans längs Frölunda, Tynnered eller Näsets vägar. När jag gick med på att visa mig ute tillsammans alls bara vi två. Om vi höll varandra i handen och det kom någon någonstans ifrån så släppte jag direkt och flyttade mig på tre stegs avstånd. Jag sårade honom hela tiden. Sa att han skulle göra vad han ville med vem han ville. Det gjorde inte mig någonting om han bara var ärlig mot mig. Jim ville att jag skulle säga raka motsatsen förstås. Att jag skulle älska honom på ”riktigt”  vis och låta honom älska mig. Vi kämpade för att vara tillsammans. Han kämpade med att försöka lära mig kärlek och jag kämpade med att försöka lära mig den. Jag älskade honom faktiskt på riktigt bara att mitt sätt att älska aldrig har varit normalt. Mitt naturliga sätt att visa någon att jag tycker om dem är att bli lite extra stökig och lite gulligt så småningom tilldela en kärleksfull box på armen. Tydligen är det inte accepterat och när jag blev äldre fick jag stötta meddelanden om att människor inte uppskattar våld. Det är först i mina försök till att ha relationer i äldre ålder som jag inser hur tokigt det blev med mig. Hela tiden behövde jag lägga till det där lilla extra, ännu ett lager av explosiv intensitet som ingen klarar av i längden. Inte ens jag. Jag har inte helt förstått detta innan. Delvis har jag det, men jag har inte kunnat greppa hur allvarligt det var. Hur allvarligt det blev. Jag hann inte, det var för allvarligt hela tiden. Min bild av kärlek är, var, är inte riktigt riktig. Inte riktigt hälsosam. Lika barn kanske leka bäst om det är krigslekar vi talar om men vad jag behöver är inte någon som är lika kokt som jag utan någon som kan ta ner mig på jorden. Först och främst behöver jag själv bli rätt person innan jag försöker mig på någonting mer i relationsväg. Detta gäller alla relationer. Det där med normal närhet och kärlek har aldrig varit min specialitet och är det än idag fortfarande inte. Jag dras förstås till helt fel typer med liknande dysfunktion som mig. Jag håller mig för mig själv så länge.

Jim kämpade ganska länge för min trasiga kärlek. En gång bjöd han hem mig på alla hjärtans dag, atmosfären var så fin och romantisk när han öppnade dörren. Det var en soft kärleksfull Leonard Cohen som sjöng. Lägenheten var nedsläckt upplyst av värmeljus och han öppnar med rosor i handen. Jag blev sur, gömde mig bakom dörren jätte länge och vägrade komma in om han inte minst i alla fall stängde av musiken. Det blev för mycket för mig.

Försöker nu lista ut bak och fram på mig själv. Hur går jag vidare och klarar att skapa relationer som varar istället för stormiga kortfilmer till förhållanden som fort brinner upp för ingen normal människa orkar så mycket kaos och intensiv triss i spänning i livet hela tiden varje stund, varje sekund. Förr blev jag rädd om inte varje kyss kändes som en explosion. Om det var så att det bara kändes normal behagligt för vad jag tror en normalt behagligt begåvad person hade känt i samma situation. Bara en kyss som var så att säga mindre än 15500 procent all in med inklusive allt så fick jag totalt panik och trodde det var över med det hela. En stort enerverande liten individ alltså.

Mitt öppna sår till kärleken. Den oundvikliga delen jag måste utforska och vända ut och in på för att förstå mig själv och hur jag skall förändra mitt ohållbara sätt att hantera känslor och närhet på.

Ring Polia för jag behöver hjälp. Nähä inget svar jag får visst göra det själv. Ensam kanske är stark och själv är bäste dräng, men det är inte hälsosamt att vara för stark eller för ensam. Om man bestämmer sig någonstans kanske lite väl långt ner för vägen för att man inte vill vara helt ensam mer så vet man inte hur man släpper styrkan för att ge plats åt någon annan att bidra med sin styrka för ett lättsammare varande.

Jag har aldrig kunnat förlita mig på någon och när jag har gjort det så har det gärna gått överstyr istället. Litar då på helt fel person om fel saker i fel mängd. Måste försöka hitta på ett sätt att anförtro mig åt människor utan att ge för mycket eller verka som om jag är ovillig att ge någonting alls. Jag måste hitta tillbaka till tilliten till mig själv. Jag tror inte allt som är i min natur är fel. Inte allting handlar om traumat. Jag är också som jag är, född med solen i skytten, styrd av den gigantiska planeten Jupiter. Månen i tvillingarna och de flesta av mina planeter i det ökända ockulta huset. Alltid ambivalent över vad jag känner och allting går alltid alldeles för fort. Jag är van vid det ovanliga och min är en frihetskrävande och vild själ. Trauma tillägg påskägg. Det blir en himmelsk röra.

Just det plus att jag självklart förstås egentligen eller också är född mitt i den trettonde konstellationen som passande nog inte passade in och därmed inte fick vara med. Oiphicus, orm bäraren. Den där den som sticker i ögat på oj så många där han kommer joddlandes med gul kosmisk krigar kostym sydd av en äkta maya häxa. Trots allt, så joddlar han. Om det är okej, frågetecken. Så, får man snällt avsluta den meningen på ren och skär baby blå och rosa svenska. För att så få ett väldigt kryptiskt konstigt svar om att det förstås (inte) egentligen är det för då känner jag mig inte riktig bekväm, men jag kan låtsas en gång eller två innan du i undertexterna får på moppo.
Hallå, detta är min värld det här och jag diggar inte baby blå och rosa allt för mycket, av alla färger man kan välja på är det dom två sista på min lista. Sorry, not sorry de där fasonerna får det vara bra med jag lovar det blir bäst så för alla. Denna gång får ni allt bara lita på mitt ord. Oavsett spelar det mig karusellen längre vad folk hör tror och tänker. Jag har provat alla former av kommunikation, det verkar ändå aldrig riktigt emottagas som tänkt. Hur klar min intention med mina val av ord och själva sammansättningen med korrekt perfekt timing eller whatever ever i hela evigheten allt en som inte ens kan räkna nu skall räkna med. Finn fem fel räkna själva jag ger upp nu kom det som det kommer som det skall och som det är, inget mer inget mindre. Och det visar sig, att om man behandlar folk tillbaka så som man blir behandlad av dem, så blir de visst sura. Tjena Jönsson.

Dessa attribut kan vara stora tillgångar om man är i fas med sig själv och inte har för många hål i sig som läcker ut all energi till slut men i mitt fall kombinerat med hur jag inte kunnat hantera mitt tidiga trauma på ett emotionellt plan och att jag knappt annars hinner med mig själv innan jag har gått vidare till nästa sak ihop med trauma responsen upptagenhet och alla krav ifrån samhället om allt möjligt hela tiden. Man ska ha pengar och boende helst också kläder på sig. Och så skall man gärna le åt varenda tjomme som går förbi. Jo tack för jag är leendet mästare nämligen. Nej, jag har aldrig varit det och det är ingenting jag tänker förändra för att någon annan skall vara bekväm med att jag finns. Jag skall vara bekväm med att jag finns. Inte du!

Detta blir en salig sallad. Ofta så mycket trassel och pannkaka att det vips som plötsligt är omöjligt att förstå någonting om vad vem eller varför angående någonting som helst.
Men jag behöver bara förstå mig själv egentligen. Dags att retirera.
Jag får hålla mig för mig själv så länge. Om jag inte förstår mig själv hur då skall någon annan kunna göra det? Farligt blir om de andra börjar spegla till mig vad de tror att de förstår. Vilket förstås alltid är fel och kommer ifrån dem själv. Men om jag inte litar på mig själv börjar tro på deras omdöme, för att jag behöver nåt att tro på, om mig, va? På mig, jag behöver tro på mig. Fel alltså, som så mycket annat i min interaktion med dessa humanoider blir allting för lätt för fel. För mycket att ens försöka förstå, felsöka finna fixa. Hallå. jag är inte vaktmästare i allas trädgård. Nu tendrar jag till min egen så det växer där någon gång. Jag har vattnat nån annans matta ack så allt för länge medans vettvillingarna bara kommer och pissar på min och snor mina bollar.

Jag kan vara obetänksam ibland med mina ord kan man tycka speciellt nu i tyckandets tider. Även om jag vill så har jag svårt att vara tyst om jag hamnar i sällskap som tillsynes behöver och inte bara visar det utan även nästan sliter i trådarna som gör så att jag pratar. Det verkar uppskattat, tills det visar sig att man måste ta det på allvar också. Jag försöker inte lura i någon något som jag inte själv är eller tror på, försöker leva som jag lär. Om jag nu lär någonting alls. Jag är mästare i min sfär och skall inte behöva lära gubbar över 60 hur man beter sig. Mycket jiddrar de som att de kan nåt om allt, men tydligen lurar man små flickor gärna och sedan slåss man med dem när de inte går med på att bli illa behandlad. Och ser igenom deras skådespel. Alla skådespel. Det är lite min superkraft som har ställt fällben i varenda vrå av mitt liv. Är  egentligen hellre tyst, oftast lyssnar de inte ändå. Du måste spela med i deras spel säger de.
Måste jag inte alls det.

Jobbade i hemtjänsten och råkade se en nyhets sändning för några år sedan, det var oundvikligt. Världen var i oråd tanten behövde stöd och satt på pinnstolen och storgrät mittemellan katastrof klippen. Kunde de inte ha slängt in en hundvalp eller en clown någonstans emellan så man överlevde stunden. Snyft, vidare till nästa brus, i nästa hus. Var är bussen?!
Fem personer står tillsynes förvirrade och vill egentligen mest leka laban. Jag står bredvid, ser bussen. ”Där är den.” Den kommer där”. Märker fort tendenserna, har sett den här charaden förut. Men det gör alltid lika ont. Jag försöker ändå, som vanligt. Om idag inte med lika mycket känsla eller något som helst överraskad när loskan kommer och ingen lyssnar eller behagar se bussen förrän någon annan idiot uttalar nåt om det. Jag var för klarsynt trots min dåliga syn, ett klart hot. Människor, var har ni lärt er ert hyfs och era metoder egentligen ni kanske borde ha hoppat ut genom fönstret på skolan som jag gjorde för att rädda mig själv.

Jag tycker inte om förbud och  kan vara burdus i mitt sätt ibland. Men skenet bedrar ju som regel för det mesta och jag menar alltid det bästa. När jag kommer på mig själv vara dum eller har råkat köra över någon med mitt sätt så mår jag illa och får fysiska känningar försöker fixa laga det direkt. Det ligger inte i min natur att ta ut min skit över andra så jag förtjänar inte att det sker den andra vägen heller. Dock verkar det vara lite min lott i livet att hantera mycket beteende. För att jag kan och förstår, har varit med på cirkusen länge. Men från och med nu tänker jag inte längre vara hjälpare för stjälpare. Det kan inte vara meningen att jag skall anpassa mig efter allt och alla som inte gör ett uns tillbaka för att handikapps anpassa sig med mig. Visst, nej man behöver inte älska alla aktivt om man inte orkar det men man behöver inte vara i vägen heller. Eller?  Och det kan inte vara meningen att jag efter varje interaktion med människor måste ta ansvar över allt som kommer med deras vårdslösa sätt att behandla sig, mig, varandra på.

Idag kan man tyvärr inte längre säga någonting till någon utan att grannen ringer polisen för hans farmor blev kränkt. Hans farmor bor i Danmark. Och hon är garanterat inte kränkt för hon chillar där hon är.
Dricker öl om hon vill som hon vill äter stinkig ost som hon vill och röker en morgon joint för sitt allmänna mående och sin reumatism. Hon är för upptagen med att så gott hon kan försöka njuta av livet för att vara kränkt å allas vägnar på alla håll och kanter som hon inte ens har att göra med på en och samma gång. Låt henne vara Ove gå och käka en pannkaka eller gör nåt annat gött,  gå till tinder med dig.

Jag är skytt faktiskt. Jag är här för att underhålla och efter allt jag har levt genom tar jag inte så allvarligt på allvarliga saker längre det är de allt för lättsamma sakerna som förbryllar mig. Konstigt jag vet, det är lätt och lagom konstigt att vara jag här där de satte mig och sa till mig att kalla det hemma.

Jag har varit ohälsosam mot mig själv och i förlängningen mot andra. Men jag menar aldrig varken mig själv eller någon annan illa. Illa är aldrig min intention och det är något jag är stolt över. Till och med illa kommer ut ganska schyst hos mig. Då och då är det en ren reflex med andra krafter som styr när någon elak dåre har kastat klaveret långt över gränsen. Jag är stolt över mig själv trots allt jag försöker fortfarande vara en hyfsad person som inte tar ut sin skit över andra. Inte medvetet och det är någonting jag inte gör medvetet. Försöker fortfarande kämpa för det goda, det goda i mig, det goda i dig.  Men det betyder att jag måste släppa mycket saker ifrån mitt förflutna där jag helt enkelt har sett goda saker i många människors djupa mörker. För det finns ju där. Visst finns det där, men om det får mig att börja blöda för att försöka mana fram den röda färgen som skall stå för kärleken som de klart visar att de inte visar.
Då går det lite för långt. Backa bussen. Back to Basics.

Det är nu, nu
Det är nu eller aldrig
Det är alltid nu eller aldrig va
Men du men du
Det finns ingen tid ju
Jag har ingen klocka
Vem är jag vem är du
Jag är någon annan imorgon klockan 7
Din tid
Min tid
Var över innan den började
Dom säger dra ett skämt
Livet är en fest
Man har så roligt man gör sig
Okej
Häst
Fuck eran positivitet
Jag blir alltid helt nere när jag försöker använda det
Det är som det är och vill man ändra på något försöker man göra det
Men det tar tid
Är ingen quick fix grejj
Så kom inte hit med ditt tjafs och släng förvirring över mig
Om du inte är snäll ställer jag om din klocka ikväll
Sen ringer jag dig imorgon och ger dig skäll
För att du inte kom
Du kom aldrig
Var tog du vägen egentligen du avvek från min plan
För sakens skull kan vi också säga, Igen
Nu kan jag inte tro nåt annat än att det inte var meningen
Att om det fanns en plan att du inte ingick i den
Jag skriver och skriver min penna blöder blått
För det är sånt livet har varit med mig och jag med det, helt rått ingen sockervadd här
Jag såg en gång en sockervadd maskin, en mor en son – lyckliga familjen
Det var en sån.
Men jag satt i en bil bredvid på väg till bolaget ännu en gång.

Ni försökte förstöra mig men nu är jag fri.
Jag är en opå miljonen ja det tog lite tid att ta sig hit genom alla era fällor och färdiga koncept.
Du måste vilja kanske bör och det skall inte vara lätt att göra rätt då är du svag du måste hålla tillbax dina känslor, får inte vara för stor med dina ord på denna jord. Men jag gjorde det ändå.
Du skall få se, och du får leva med det.
Ingen glömd.
Ingen kommer undan.
Jag tar tillbaka mitt liv din skit hör inte till i min bild av vad jag vill.

Jag har bara kärlek för den där gatan än.
Den kan aldrig sina den.

Dem tror att de kan sätta stjärnor i en fyrkant.
Lär dig känna din elefant.
Det är den som gör dig intressant.
/Lillefjant