Ailo sa att jag var som en mercedes.
Pålitlig och bara går och går.

Mun rahkistan du.

Samiska är urvackert.
De har över 100 ord för snö men inte ett enda ord för att ”gå till jobbet”.

Liksom ämbetamnana beslut vet jag inte ens riktigt vad ordet betyder men Ailo sa att det vara vad vi höll på med när hans familj skulle ha oss till att gifta oss i en kyrka. Strax efter var jag av någon passionerad anledning i hög fart i en kurva helt enkelt på väg ut genom bil dörren.

Jag var 23 år gammal när jag flyttade och i slutet av ett par år av djup självinspektion av mina mörkare sidor genom hårt festande med en cocktail av så gott som alla både naturliga och mindre naturliga substanser. Långa tider av vakenhet; shamanerna har någonting att säga om detta tror jag? Jag lärde mig mycket om mig själv under de åren, allt i princip. Om min egen värld, i min egen värld.

Men jag var tydligen ändå inte redo för det kalla hårda klimat som andra människor hade att erbjuda. Och, inte riktigt egentligen i skick att utföra en sådan operation plötslig flytt på 300 mil ut till intet till en ännu tokigare tok än mig. Men jag var kär, kär och galen.

Det började med att han inte hjälpte till att städa efter festivalen i skogen. Han satt på en solstol iförd solglasögon och tittade på medan de andra plockade samman. Han satt nästan i bakluckan, alltså ganska mycket i vägen medan några jobbade på lite frustrerat framför honom. Han roade sig kungligt. Och mig. Jag mest låtsades att jag städade medans jag egentligen gjorde helt andra saker. Sedan tvättade han mina fötter i mitt renoverings kaos, vi badade badkar och tältade i mitt vardagsrum.  Jag stirrade stort på honom medans jag inte förstod ett ord av hans sexiga nord norska. Och så lärde han mig att man kan cykla om man vill, hur man vill och vill man veta någonting så kan man utforska det. Han hypnotiserade mig också, inte ens exorcisten som jag var hos i mellanlandet av 5 år senare kunde få ur hans energi ur mig.
Han lurade mig trill runt hela tiden och snodde min bil. Jävla tomte.

Jag köpte oss varsin mycket liten mini cross på avbetalning som aldrig skulle bli betald, och på den livs farliga turen till hytta är det.

Den där så kallade familjen tyckte att jag skulle prova först.
Hur? Man kan inte flytta 300 mil på prov.
Allting man gör är väl egentligen på prov så jag förstod inte vad de menade.
Det var ju det jag gjorde. Provade.
Men jag menade allvar.

Det blev ett allvarligt prov.

Mamma blev arg för att jag lämnade henne. Så arg att hon mitt i finanskrisen 2008 sålde vår lägenhet på Rubin gatan. Det enda hem jag någonsin hade känt till,  den enda trygga plats jag hade på planeten. Hon sa någonting om att jag inte hade uppskattat det tidigare. Men tidigare var jag ett barn. Ett ilsket förvirrat och skadat barn.
Efteråt var jag en annan, men den personen har hon aldrig brytt sig om att ge en chans.

Inte utan min dotter var alltid hennes favorit bok att relatera till men hon glömde relatera till mig.
Nu hade hon ingen dotter längre och gång på gång gjorde hon samma val.

Kände hon sin dotter någorlunda hade hon vetat att detta kunde gå åt pipsvängen och behållit intakt det enda hem hennes dotter någonsin har känt en liten stund längre. Det enda hon har att komma med när jag försöker få henne att förstå hur illa hon har gjort mig och undrar hur hon bara kan se på medan sin dotter drunknar. Är att det aldrig skulle bli mitt arv. Den var aldrig min lägenhet, utan hennes att göra som hon ville med. Eller snarare som Tomas ville. Tomas den trasiga som aldrig fick gjort några barn och inte förstår att det inte finns ett utgångsdatum för när en dotter fortfarande kan behöva sin mamma. Det var aldrig min lägenhet. Som om det är vad detta handlar om.
Du gav mig liv och sen tog du det ifrån mig. Som om det inte var värt mer än 800.000 tusen och en sliten fåtölj.

Strax innan jag flyttade tog Göran med mig till ett medium. Som inte visste någonting om att jag skulle, ville eller planerade åka någonstans. Hon sa att om jag tänker åka iväg ett tag så kan jag göra det. Men inte längre än 3 månader. Annars kommer du att få klara dig själv ett tag. Jag åkte, stannade längre. Och fick helt riktigt klara mig själv ett tag. Jag befann mig plötsligt på en plats utan mina beskyddare.
När jag säger beskyddare talar jag inte om den så kallade familjen.
Mina beskyddare alltså, de höll inte med om detta upplägg alls.
Jag var verkligen ensam. Helt ensam. Allting blev väldigt stort. Väldigt konstigt. Väldigt fort.
Jag ringde inte ens hem under det året. Visste inte längre hur man pratade med någon av dem.
Det hade snabbt ut redan hänt så mycket kaos att jag var i chock, och 300 mil hemifrån.

Kär, galen och i chocktillstånd.

Det började direkt.

Ailo hade varit på fest veckan innan och nu var det en tjej i den lilla byn där alla känner till allt om alla, som hade anmält honom för våldtäkt.
Bara för oss att gå handla blev en spänd sak, och så kom osäkerheten.
Jag minns något av det första han sa till mig när jag kom upp, till vår pytte lilla lägenhet på Storgata tror jag den het. Han sa, – du är så hängiven. Och log som om allt detta mest hade varit mer ett skämt för honom och han aldrig egentligen hade trott på att jag skulle komma. Men han tände på min hängivenhet, han tände på min flummiga själ.

Det är första gången jag skriver om Ailo.
Om Nordnorge.

Jag blev sur.
Han var ledsen.
Jag var inte redo.
Trodde jag var redo men kände mig fångad när jag insåg att jag inte var klar att leva resten av mitt liv utestängd innestängd i Nordnorge.

Vi gifte oss i alla fall i en kyrka på näst kommande fredag den 13 e som föll sig redan 3 månader senare i Juli.
Egentligen ville vi bara ha en liten ceremoni för oss själva till fjälls. Grilla en gris och dansa. Jag kommer knappt ihåg mer än att det var en shaman som jojkade oss på vår dag varpå jag plötsligt i helt overklighet stod till modell framför alla gäster, som var mest okändingar för mig,  i en 100 år gammal same kofta.
Vi hade varit vakna i 3 dygn innan och bara knappt vilat emellan. Jag höll på komma försent till bröllopet och var efteråt så utmattad att jag inte orkade ta mig upp till fjället där vi hade vår bröllopsfest. Morgonen därpå kom Ailo körandes ner från fjället. Påtänd, arg och full. Han stoppade mig i fyrhjulingen och skulle köra oss ner för ett stup.
– Snälla gör inte det, jag älskar ju dig.

I den stilen fortsatte det i 7 månader.

Tills vi gav varandra en sista kyss och jag liftade med en lastbil ”hem”.
Det var bara det att hem var med honom för mig. Jag var i chock länge.
Men jag kunde inte bara lägga mig ner och ge upp så jag fortsatte försöka leva. Överleva.

Nu hade jag dessutom skulder som inte skulle betala sig själva.

Dagen efter jag kom tillbaka till Göteborg vaknade jag upp hos min barndoms vän i Majorna. Samma tjej som fick jaga mig runt gården för att inleda vår vänskap. Hon var min gäst på bröllopet.
Gick upp och gjorde mig i ordning för att ta mig in till stan och skriva in mig i landet igen. Ingen ro ingen vila.
När jag kom till ytterdörren och tog i handtaget för att gå ut kunde jag inte gå ut genom den.
Min kropp vägrade. Jag började gråta. ”Får nog ta en ledig dag.”
Ringde Anna. Hon var min vän då. Anna och hennes kille Sam var även dem upp i Nordnorge på bröllopet.
Det var genom en enkel fråga till Sam angående en specifik dag som det gällde. Den enda gång jag hade ljugit för Ailo om vem jag var med. Jag orkade inte med att han tjatade och var svartsjuk. Jag väntade ju bara hela tiden på att han skulle ringa och be mig komma hem. Komma till honom. Under tiden samlade jag mina saker, det var vad jag försökte göra i alla fall. Knarkade sista rundan på ganska duktigt. Jag skulle bygga om lägenheten, flyttpacka, städa och allt mellan himmel och jord på en gång. Minns att jag fyllde bilen med skrot i fiskebäck och bar upp allt själv för två backar och tre trappor, säkert mitt i natten.  Milt uttryckt snurrig och förvirrad. Men jag var inte förvirrad över om jag älskade Ailo och ”festa” på lite vårdslöst tyckte jag att jag kunde göra för att mentalt hade jag redan slutat.

Mitt liv skulle börja nu i Nordnorge med honom.

Ailo ville inte att jag umgicks med Ken. Men han var bara min vän. Jag förstod inte annat och var inte intresserad heller. Jag var bara intresserad av den förföriska snusmumrik som jag aldrig hade en aning om vad han skulle hitta på med mig. Men Ailo blev orolig. Jag tyckte inte att han hade någonting att oroa sig över så jag bad honom sluta tjata för på det viset skulle det bara leda till att någonting händer. Jag kommer ljuga tillslut och sådant rullar på.
På den vägen är det. Så blev det. Det betydde ingenting för mig.
Ingenting. Så jag sa ingenting.
Ailo fick reda på det på vår bröllopsdag.
Han listade ut det tog ner mig till älven och frågade.
Nej! Jag sa ingenting på länge.
Det hade aldrig hänt om jag inte så någonting.
Det hade aldrig hänt.
För mig hade det aldrig hänt. Helvete!
Han gifte sig med mig ändå.

Vi bråkade och bråkade.

Några dagar eller vad det var efter bröllopet kastade jag min ring på honom inne i vår pytte lilla lägenhet och trots många gemensamma försök att leta efter den hittade vi den aldrig igen. Inte ens när vi städade ur lägenheten och flyttade. Jag kastade kanske in den i en annan dimension.
In i den verkligheten där jag fortfarande har på mig den och allt vi önskade oss för oss faktiskt hände.

Han försökte men kunde aldrig förlåta mig. Det sipprade genom hela tiden. Jag visste inte vad jag skulle göra. Låg på knäna och kysste hans fötter. Försökte knulla bort det. Älska bort det. Han blev bara argare. Han ville förlåta mig, Ibland trodde han att han hade förlåtit mig. Tills det tydligt märktes att han inte hade det och helvetet började om på en helt ny nivå. Han tyckte om att terrorisera mig och gudarna vet att han visste precis mina känsliga områden att trycka på. Vi blev desperata. Ville älska varandra.  Vi ville leva tillsammans, leka tillsammans, men tog hela tiden mer död på varandra. Mitt i svarta vintern i ett litet hus vid en fjällfot i 3 meter hög snö. Ingenting annat än galna fulla i fan samer och annat löst folk på flera kilometer åt alla håll. Ville jag ta mig till jobbet i stan fick jag allt be snällt om att låna bilen och hoppas att han hade menat allvar kvällen innan och inte ändrat sig när tid för avfärd kom.

Ailo var en intelligent galenskapare som i desperation blev psykopat i lidandet.
Han verkade njuta av det.
Han sa att jag var ensam nu.
I fucking vilda västern.
Jag var ensam nu.
Varken han eller hans familj hade inte längre något ansvar över mig.

Jag gick under det året till poliklinik en gång i veckan. Hos chef psykiater snubbe nummer ett. Men han som alla andra gjorde bara som jag sa. När det jag alltid har försökt säga är att jag inte vet vad jag säger. Vi nöjde oss med ADHD, enkelt och lätt. Jag fick medicin om jag ville. Det rann ut i sanden till slut. Jag har inte ADHD.

Ailo tyckte om att säga till mig att jag var galen.
Speciellt när jag var galen.
När jag var arg.

Att jag var osäker på mitt missanpassade sätt visste han ju allt om så det var bara att köra på det spåret för att såra mig där det sårar mest. I min övergivenhet alltså. Du är ensam nu. Och i min frågande överaktiva hjärna. Mitt sökande sätt att försöka förstå min natur och vad jag är här för att göra överhuvudtaget. Passat in har jag aldrig gjort och det verkade ju absolut som om det var nånting en skulle försöka göra.
Utan tvekan.
Det enda jag gjorde var att tveka.

Det eskalerade.

Jag bodde så en kort tid hos en tjej som utnyttjade situationen för att roa sig och kallade det vänskap. Jag såg men fick hålla ut. Bilden är tagen hemma hos dem. Hon tyckte om att hetsa fram min ilska så att jag skulle få för mig att dra iväg med henne på så kallat äventyr och djävlas lite med Ailo.
Men vi ville inte bråka, vi försökte hitta ut ur krigandet. Vi visste bara inte hur vi skulle älska varann igen, det hade gått för långt. Vi hade sårat varandra för mycket.

Hennes pappa var kyrkoherde. Han kom hem en kväll och lagade middag. Jag hjälpte till. Han frågade mig hur det var medans han tog tillfället i akt att krama lite för nära, lite för intimt, lite för länge. Mer än fullt medveten om att jag var i svår chock. Jag kunde inte ta mer, visste varken ut eller in. Var tvungen att försöka sen det goda någonstans och spela med. Finnas till. Tills jag kunde ändra någonting.

Vi flyttade 3-4 gånger på det året. Till sist  fick jag alltså rymma hemifrån, stämning blev olidlig. Fulla samer som fullständigt skiter i allt och dessutom är mycket skickliga djävulskapare av naturen. Ailo var den värsta av dem och vad vi gick igenom drog ut det värsta i oss båda. En gång kom jag hem efter vad som känns som 3 vidriga veckor på galenskaps turné hos och med olika tjackisar. Den ena mer obehaglig än den andra. En, som bodde hos mamma satt och tittade på porrfilmer medan hon kom in med bullar. All around konstigt, hela tiden.

Naturen var förstås vacker.
Konstigt vacker. Hur kan allting vara så hemskt när det är så vackert?

Den gången kom jag hem till ett helvete av ett ställe. De fulla jävla same hororna hade ställt till med ett fanskap där, underförstått att det var jag som skulle ta hand om svinstian efteråt.
Vilket det förstås skulle bli för ingen annan brydde sig .

Allt för att djävlas. Jag var bara alldeles för känslig.
Allt med inte för många ord. Alltid saker sagda vid helt rätt tillfällen.
Jag hade fått mer än nog. Jag var trött och hade gjort allt jag kunde med mer och mer därtill för att han skulle förlåta mig, jag förtjänade i minsta laget lite respekt. – Vi älskar ju varandra för helvete!?
Koppen jag höll åkte i väggen. Totalt jävla uppgiven grät och skrek jag. Sådant som en gör när en känner sådär.
Jag gör i alla fall så när jag har fått nog nog.  Nog är nog.

Jag minns att han höll mig emot väggen. Tog tag i mitt lilla ansikte och helt lugnt såg med medkännande blick på mig. Han log, och frågade om vi inte skulle ta och åka med mig till doktorn. – Är du lite galen lille vän, sa han ömt och skrattade åt mig medan han höll fast mitt ansikte i sina händer, tryckte mig mot väggen och ville ha en kyss.

Jag visste hela tiden att han gjorde alla dessa saker för att psyka mig. Tyvärr hjälper inte det till slut. Det påverkar ändå. Jag blev fort en annan person än hon den tuffa typen från Tynnered. Vad skulle jag säga till dem där hemma. Jag fann inga ord. Hade åkt ifrån ett liv med lägenhet, vänner, bil, fest, full fart dag som natt.

Nu var det bara natt.
Sen var det bara dag.

Allt lika mörkt, bara att i ljuset kunde jag inte gömma nånting.
Där kunde folk se hur dåligt vi mådde. Hur dåligt prinsen av Vadsö och den tuffa lilla damen ifrån storstan mådde. Hon med hatten. De mådde väldigt dåligt. Men bara den ena visade det. Hon den genomskinliga.

Jag slutade använda hatt.
Förtjänade det inte längre

Lyckligtvis kunde jag inte se dem lika bra som de såg mig.
Jag utvecklade dålig syn.

Det enda jag såg var den vackra naturen, den räddar mina minnen ifrån Nordnorge.

Det gör även kära Karolina och Mette. De två verkligt mäktiga äkta vän damerna jag har mött i hela mitt liv som så kallad tjej. Inga konstigheter. Inga tävlingar. Bara livet. Kärlek. Systerskap.

Jag pratade med Mette på Skype idag. Det har gått över 10 år men hon ger mig fortfarande samma kära känsla.
Förutom att det blev lite mycket andra känslor också som jag inte var beredd på. Jag borde ringa upp henne snart.
Så snart jag kan prata normalt med människor igen.

Jag håller mig för mig själv så länge.

Sist jag såg hennes ansikte live var då, tänkte jag som en kallsup där jag såg hennes namn på skärmen. Vi hade chattat lite och jag lovade att ringa upp om en stund jag var tvungen att hämta mig lite.

Det första hon sa var att då, var sist hon såg mitt ansikte.
Jag vet, sa jag; – tänkte precis på det. Hon förstod. Skönt.

Jag var nervös.
Hade inte tänkt på den gången på länge.
Detaljerna är inte där helt men glömmer gör jag inte.

På nordnorska sa hon som det var. Att det var ingenting som stod rätt till. Omöjligt att förstå. Allting blev för konstigt för att vara möjligt. Jag förstod ingenting förutom att jag var trasig. Jag gick sönder.

Mette förstod detsamma och gjorde sitt bästa för att lappa mig samman så gott hon förmådde.
Vi lärde känna varandra så. Hon lät mig sova i sin säng. Bara sova inga krav på någonting annat. Gav mig mat om jag var hungrig. Det är viktigt att äta och sova. Jag försökte äta lite.
Jag kunde inte prata. Försökte inte ens. Hon pressade mig inte, sa ingenting, bara spelade gitarr för mig.

Surrealistiskt minst sagt. Så gott som allt ifrån den tiden och egentligen även innan och efter, för mig.

Tillslut låg jag hellre på badrumsgolvet ibland katt hundpiss och smutsiga kläder än att låta honom knulla mig medan jag grät och se honom älska min smärta. Jag fick utslag över hela kroppen över en natt. Minns inte vad det inte vad det heter på svenska. Elveblest kallade de det. En allergisk reaktion man kan få bara en gång i livet om så.
Av stressen såklart. Sorgen gav mig grått hår.
Jag var 24 år.

Det var då jag bestämde mig det var färdigt.
Vi skulle ta livet varandra om jag stannade, han skulle ta livet av mig.
Det hade gått för lång jag var tvungen att dra.

Jag hade ett nödfalls kreditkort med 10.000 kronor på. En dag tog jag mod till mig och ringde upp hans pappa, en snäll och ansvarsfull man. Berättade hur det låg till och bad om hjälp.
Han hjälpte mig hitta en billig bil i Finland. Den blev överkörd av plogbilen utanför bestemor madam öl och cigarr som hon hette när hon var telegrafist på skeppen. Den första tror jag hon sa. En av de första säkert.

Så höll det sedan på i några månader med olika käppar i hjulen tills vi var tvungna att samarbeta för att få på mig på lastbilen som skulle ta mig vidare i livet.

(Bilden på kyrkan är tagen ifrån nätet. Det är kyrkan där vi förgiftade oss)