2009
Lisa sa att jag hade blivit svenskifierad.
Jag blev sur.
Hon hade rätt.
Infekterad – jante infekterad (den där jädra jante, när jag får tag på honom)
Det verkade inte bättre än att så var fallet.
Det var på King George.
Mr var sitt vanliga vågade jag, stod på scen och sjöng vackert ut.
Jag var blyg, ville ingenting annat än att sjunga men vågade inte.
Detta har delvis att göra med pappa gojjan men jante har allt ett finger med i spelet.
Så många år.
Hela livet trodde jag att jag hade sluppit undan.
Jag som var så tuff kunde väl inte bli påverkad av nån jävla skit som jag aldrig har varit intresserad av att ens lyssna på.
Men man behöver tydligen inte lyssna för att bli påverkad.
Eller läsa.
Eller bry sig om vad i hela heleveti folk tycker, tänker eller håller på med.
Trodde jag hade motståndskraft.
Att jag var stark nog, så stark som jag är att inte bli som dem.
Jag blev inte som dem heller.
Jag blev så mycket emot dem, emot allt – att jag blev min egen fiende.
Ingenting slapp varken ut eller in.
Allt som hade med samhället att göra var någonting att kriga emot.
Men samhället består ju av människor.
Människor som precis som jag alla har blivit formade, färgade och manipulerade och fått sina liv förstörda utan att ha gett sitt tillstånd !
Det är alla förväntningar och omänskliga krav som får mig att gnissla tänder.
Inte kärleken.
Jag har varit det övergivna barnet lite för länge.
Min väg har minst sagt varit prövande.
Vilket har gjort mig till en prövande person.
Jag vet att jag kan överleva.
Blev beroende av att vara stark, att uthärda allt livet kastade i ansiktet på mig. Utan att kasta tillbaka.
Men varför sluta där när man kan bevisa sina överlevnad skills genom att kasta lite mer olja i elden.
Jag kunde inget annat. Visste bättre gjorde jag, men det gjorde bara saken värre egentligen. För även om redskapen fanns där hade jag ingen aning om hur man använder dem till någonting annat är kamp för sin överlevnad, och i korta stunder för frihet i fantasin.
Det var fundamentalt fel någonstans inne i mig och jag spenderade hela livet med att försöka hitta det felet. Rättade till allt jag hittade och hoppades det skulle vara herr okänt error, men jag lyckades aldrig hitta hans hemadress. Tillslut hittade jag honom … det blev dubbel trubbel error.
Jag har blivit mästare på att manipulera mig själv men universum reagerar inte på manipulation, utan på kärleken man menar och först med sig själv kan dela.
Så jag står tillsynes still, i mitt inre är jag helt vild och vill vidare men det är en vanesak att fördriva tiden med det så jag tar inte ett steg till innan jag kan lita på att jag vet vad jag vill och kan använda mina redskap till att skapa en väg som är min.
Förhoppningsvis sen korsar den vägen en äkta vän.
Gör mig redo för kärleken, vänskapen genom att försöka beskriva den, riva motstånden.
Lära mig se vad som är vad och vem som är vem.
Så jag känner igen en vän när jag ser den. Hör den.
Inte gör som förr och skrämmer iväg den eller tänder eld på själen för att värma en falsk vän.
Jag betedde mig Som om närhet var något för alla andra, som förtjänade den.
Fucked up, jag vet men det är inget jag kan ändra på nu. Fokuserar om, ställer in sikten.
Plockar upp skärvorna, lagar mosaik med dem så jag kan gå barfota in i framtiden.
Tillsammans hand i hand men vem är vem.
Jag leker kurragömmaleken med nån som inte vet att jag finns ens.
Levande charader med kärleken.
Rysk roulette.
Distraherar mig själv hela tiden. Försöker undvika den än.
Den skrämmande kärleken
Lite som ett stort barn.
Trivdes inte alls.
Gå tillbaka till korsningen där man halkade helt snett, sätta sig på en stubbe och fridfullt i väntan på att tiden skall bli rätt. Men min sorg var inte mätt.
Så jag fortsatte gå, blev tokigare. Krigade på allt blev sjukare.
Skapade ännu ett fasansfullt sjå. Gned glatt salt i mina öppna sår.
Allt förlåtet, allt blir sagt.
Kruxet med positivt tänkande är att man måste mena det. Som om man vet att man vet.
Inte så jävla lätt när man växt upp i helvetet och inte vet hur lycka ser ut.
Vårt inre reagerar inte på manipulation utan på kärlek, jo vars tack för det.
Men jag trodde alltid att jag menade det
Levande charader med kärleken, rysk roulette.
Så fort jag får min humor tillbaka ska jag vara rolig som fan.
3 Oktober?
Fortfarande?
Nej det är den 4é eller vad.
Är det Fredag imorgon?
Nej.
Vad är det för dag idag då?
Jag vet inte egentligen.
Egentligen vet jag det.
Plötsligt hade det gått 8 månader till av helt idiotiska försök till att veta ännu mer än förut, om mig.
Jag vill veta om mig men det verkar som om ju mer jag försökt veta och inte vilja veta samtidigt har jag istället skapat något så fantastiskt mycket mer intensivt kaos i min själ.
Mer än förut men mindre än vanligt verkar det som, förstår du?
Jag verkar aldrig riktigt förstå.
Blir rädd för mig själv nu, på riktigt, verkligen.
Vad var det som hände egentligen?
Och vad skall ske om jag inte klarar att se mig själv i världen där utanför mer.
I min ensliga sfär har jag så mycket tungt att bära på men ingenting som bär mig.
Jag är, jag är inte, jag är knappt ens här, jag knappar in på det och jag är knäppare än det som känns mest komplicerat. Som en hel påse med labyrinter som någon funnit i en korsord tidning och stoppat på mig som nåt roligt jävla skämt. Undra då bara, undra på varför jag inte skrattar mer då? Det har aldrig varit så att jag skrattar åt vad som helst men inte ens inuti mig själv ser jag skoj som skoj nu. Allt är blodigt allvar och står i vägen, störigt och jag vet att jag är den som måste utforska den delen.
Försöker hela tiden, hela tiden, hela tiden, jämt.
Ändå är det alltid ojämnt.
Aldrig blir jag nöjd, även om jag inbillar mig det en stund.
Förnöjsamhet, ett ord som jag begrundat nu i 700 år och inte kommer varken över genom eller runt.
Någonting gör mig fri i 5, sen ramlar poletten snett igen och jag hör inte rätt ens när jag pratar med min själ.
Bara bråkar och bankar, misstror och klankar, klampar i klaveret och tackar för besväret och striden.
Innan det har blivit för fint.
Där går gränsen.
– Du kom, du såg så segla nu vidare för inte fan hör du hit.
Detta är ett kärleksbrev till kärleken, snälla våldgästa mig om du måste för mitt sätt funkar dåligt.
Jag känner mig som en parasit på min egen kropp och jag vet ingenting mer än – snälla bara hjälp till.
Jag har väl snart sonat för de brott jag begått?
Det måste finnas en vinst här i mig.
Bara en enda som jag inte redan har gett bort.
Eller är jag en nitlott?
Varje dag väljer jag bort en hel värld.
Cptsd, – när ingenting någonsin känns bekant och din hamster är inte hemma.
Jag minns inte ens hur många år sen det var jag tänkte att vad skönt det skulle vara att kunna gå hem.
Wow, att slappna av, inte bära obehag.
Hejsan luft det har gått ett tag.
Vad gör man nu med denna dag?
Nytt stycke
Ny rad.
Men mellan raderna glömmer jag av att allt är bra.
Förfrusen rädsla i mitt DNA.
För att vara en med dåligt minne minns jag fasligt mycket.
Då skall vi se om jag har lyckats äntligen få till den där berömda tidslinjen på ett missbruk som inte finns.
Personligen tyckte jag den här boken sa mer om mig när den var i sin flummigare, mer förvirrande form. Eftersom det jag försöker beskriva här är just hur det är att leva i det mellanlandet år efter år. Men för att gemene man skall förstå och med den så kanske även jag får mer klarhet tillslut. Har jag nu med stor möda och många klipp och klistra sessioner med tillhörande huffelpuffar och stor uppgivenhet, förhoppningsvis gjort spektaklet som blev mitt liv läsligt även för någon som aldrig har upplevt livet så intensivt som en annan.
Nu ser jag att jag kan ha skrämt ganska många genom åren och att det finns belägg för att tro att jag är så bäng som jag kan bli när jag är bäng, hela tiden. Och det är jag också. Men inte för att jag drogar utan för att jag är drogen.
På gott och ont har jag kämpat som en vilde hela mitt liv för att det inte skall tas ifrån mig. Men samtidigt är det ju inte min mening att skrämma slag på folk. Min psykolog frågade mig för några veckor sen om jag inners inne tycker det är lite roligt också, att skrämma slag på folk. NEJ. Jag tycker inte det är roligt. Inte om inte dem tycker det. Då är det på fel sätt, annars, – ja lite faktiskt.
Häromdagen skulle jag ut och se om jag kunde få ner en bit av en sprängticka i skogen.
Hade inga verktyg förutom en bit av en halv moppstång som jag hade råkat göra sönder en gång och ändå tyckte verkade kunna komma till användning så jag sparade den. Den fick inte riktigt plats i ryggsäcken och för en nervös personlighet är det ganska behändigt att ha en liten stång att snurra på medan en går. Men jag ser ganska allvarlig ut också och på det sättet som folk reagerade när de såg bestämd kvinna komma spatserande med en stålpåk i handen. Det är fel sätt. Så jag får nog allt ta och måla den lila och sätta gulliga tofsar på om den skall med ut på äventyr igen.
Läk min livmoder
Just Fucking love me hur svårt kan det vara
jag är inte längre hård eller kantig som förut behövde vara
Jag är faktiskt snäll under attityden som syns det är bara sån jag se ut
och har du rätt energi är jag inte heller blyg
Frustrationen är stor jag behöver kärlek nu direkt
Vill bara att någon knullad liv i mig men inte vem som helt eller hur
Vågar knappt gå ut på en promenad just nu känner mig själv rätt överfallet jag väl nån idiot
för att göra det snabbt och lätt
Det blir aldrig bra, de inte så det ska va
Jag söker en äkta själ vän
En som matchar min frekvens
Som vill mig väl hela vägen inte bara väldigt väl en kväll
Som vet att komma när det passar sig och gå ibland men ändå alltid stå där nära mig
behöver min kärlek så som jag behöver dig
Jag söker mig inte till folk för dom för sig inte rätt så när det kommer en som gör det vad blir då
plötsligt ett plus ett
Panik går till attack sen reträtt
Gör om försök igen kom igen gör rätt
Bada mig i mjukmedel kanske så jag hittar balansen mellan krigar dans och balett
Okej då ska vi se jag börjar om vad är steg ett?
Önsketänkande, funkar det?
Vem var det som ringde från det mystiska numret
Vill veta lite för mkt nu så jag vägrar ringa upp det
Kärlek till trots trotsar jag kärleken inte konstigt att jag inte får ihop det
Jag vet
Motsägelsefulla budskap till min själ i paniken den fattar ingenting så jag skriker i bakgrunden ,
vänligen
Knulla liv i min själ igen
Tack på förhand
Din vän
Hon Djävulen
Hell is empty and all the devils are here. (my friend)
Under isbrytning.
På hajk. Will not be returning any time. Ever.
Hon bor i en svamp, punkt slut. Tuttut.
En koltrast kan härma glassbilen.
En undersökning om mitt närområde.
Han som ringde sa så. Frågade om jag hade tid att vara med på en undersökning om mitt närområde.
Och det har jag ju. Tid har jag hur mycket som helst men jag hade nog inte kunnat svara på en enda fråga utan att skrämma skiten ur honom och få honom att tvivla på både hela sin existens och eventuellt skicka en ambulans till min.
Mitt närområde.
Ursäkta uttrycket.
Är minbelagt.
Jag behöver ett nytt närområde.
Eller?
Solen skiner, fågeln sjunger.
Igår var det en duva i min blomsterbädd. Såg helt felplacerad ut.
Han gick förbi bara så, och försvann, såg ut som om han hade ett jätte viktigt uppdrag nån annanstans.
Det är okej, behövs inga tillstånd här. Om duvan behöver gena genom min blomsterbädd så är min blomsterbädd hans blomsterbbädd.
Vad är klockan? Klockan. Klockan är alltid 10.10.
Förut var klockan alltid Fem i två.
Saker förändras.
Även närområden förändras.
Ändå behöver jag alltid ett nytt närområde.
I min dröm håller han upp en lapp. Sitter med ryggen mot mig och vänder inte ens huvudet för att se på mig. Ger mig bara en lapp och säger. This whole koo.
Vad det står på lappen visste jag inte. Tog många veckor också innan jag verkligen ville veta.
Om man är rädd för svaret ställer man oftast inte frågan.
Så. Sitt inte med ryggern åt mig och se på mig när jag snackar med dig. Sa jag.
Vad står det på lappen?
Svar: Mjölksyra.Stop running and you will be found.
Plats: En bänk med utsikt över delsjön och en fikaparad.
Now she just felt she had to express her disappointment over the fact that he bought the wrong crackers and accidentally told her they were vanilla buns when it was a motherfucking donut. Get with the program dude. Big a long important discussion about what to call this fucking cracker and why. Bara lite konstruktiv kritik sånt får man ta mannen. Get with the program.
En smartare människa simmar fram och tillbaka i det antagligen jätte kalla vattnet, fram och tillbaka mellan bryggorna nedanför den långa backen.
Tack för såsen.
Vi går vidare.
Någon på murväggen bredvid stigen säger.
– Hon är bara inte där än.